Minnesförlust är utan tvekan en av de mest använda gimmickarna i berättelser inom film och litteratur. Det är inte så konstigt då det ger stora möjligheter till att skapa spänning och mystik. Sedan är det förstås upp till filmskaparna att se till att möjligheterna tas tillvara.
Filmen satsar på full fart från ruta ett och det där med att skapa atmosfär är det tydligt att det inte finns ambition att göra. Den enda känsla av kittlande mystik som finns är den som naturligt kommer av ämnet. Dock blir det märkligt när man inte får minsta bild av vem huvudkaraktären är innan den bilden förändras.
En oförutsägbar story
På en liten norsk ö lever danska Louise (Natalie Madueño) ett lugnt och stilla liv med sin norske fästman Joachim (Pål Sverre Hagen). De äger ett café tillsammans och bröllop planeras. Plötsligt dyker tecken på att hon inte är den hon tror att hon är upp och hon påbörjar efterforskningar. Mer än så bör du inte veta om storyn i förväg.
Manuset bygger på boken från 1993 med samma titel av Anna Ekberg. Jag har inte läst den, men den här produktionen ger intryck av att dess litterära förlaga är billig och spekulativ kiosklitteratur. Inget här känns originellt på något sätt. Till viss del kompenseras dock för alla brister genom att det bjuds på en totalt oförutsägbar story.
Avslöjanden som inte gör intryck
De tunna karaktärerna gör dramat helt ointressant och det känns aldrig som att jag bryr mig om hjältinnans svåra emotionella situation..Hon ställs inför tuffa dilemman och insikter i både utforskandet av sitt förflutna och sitt förhållande med den blivande maken, men den delen ekar helt tomt på hjärta. Även psykologin är obefintlig från början till slut.
Det är tydligt redan den första minuten att det kommer bli en kriminalintrig så det är ingen spoiler att nämna det. Den fungerar godkänt även om den rusar fram så fort med avslöjandena att inget av dem hinner göra minsta intryck. Att vändningarna är oväntade är det som håller det lilla intresse som finns vid liv.
Ett trovärdigt par
Som thriller faller filmen eftersom den inte bygger upp spånning. Det finns situationer där det uppenbarligen är meningen att vi ska bita på naglarna, men endast i några scener så vaknar nerven till en aning. Ingen av dem är stark nog att rädda helheten och utan uppbyggnad till dem så går närapå all effekt förlorad.
Hagen verkar gilla att spela sin roll och gör mera av den än vad som borde vara möjligt med substanslöst material. Hans kemi med Madueño är fin och de är trovärdiga som par. Hennes prestation går dock på tomgång. Claes Bang är som väntat bra i den mest mångsidiga rollen. Övriga är lättglömda. Stina Ekblad borde vara bättre än hon är här.
En stressad upplevelse
Det visuella slipas till vid några tillfällen och de är uteslutande av mer spektakulär natur. Det märks att fotografen har lagt krutet på dem med kameraarbete som skapar action och i ett fall dimmig drogeffekt. Kameraarbetet i allmänhet är fantasilöst, men färgskalan är snygg filmen igenom.
”Den hemliga kvinnan” känns som om den hade behövt minst en timme längre speltid för att berättelsen som i grunden är intressant skulle kunna komma till sin rätt. Nu blir det en stressad upplevelse som man glömt innan sluttexterna ens slutat rulla.
Snabbfakta Den hemliga kvinnan
Regi: Barbara Topsøe-Rothenborg
Skådespelare: Natalie Madueño, Pål Sverre Hagen, Claes Bang, Stina Ekblad, Ingrid Boise Berdal
Genre: Drama, Thriller
Speltid: 1 timme 58 minuter
Finns på: Netflix
Premiär: 28 augusti 2026
MovieZines betyg: 2 / 5