Tänk dig att du vaknar upp varje morgon med vetskapen om att hela världen tror att du mördat ditt eget barn. Det är verkligheten för David Burroughs, huvudpersonen i Netflix nya thrillerserie ”Tills jag hittar dig”. Det är minst sagt en rätt mörk plats att börja en berättelse på. Men det resulterar även i en av författaren Harlan Cobens mest spännande berättelser hos Netflix hittills.
Netflix har gjort det till något av en sport av att förvandla Cobens böcker till beroendeframkallande thrillerserier. Ibland fungerar det bättre än andra gånger, men ”Tills jag hittar dig” tillhör utan tvekan de starkare adaptionerna.
Nu har jag visserligen inte läst boken som ligger till grund för serien. Baserat på trailers inför premiären trodde jag dock att vi skulle få något i stil med ”Prison Break”. Men konspirationen här är avsevärt mer lika Cobens alla andra berättelser. Vilket kanske inte borde vara så förvånande.
Sam Worthington axlar huvudrollen som David, som hunnit avtjäna fem år i fängelse (hittills) efter att ha dömts för mordet på sin son. Problemet är bara att han själv aldrig trott att han är skyldig. När en bild dyker upp som tycks bevisa att hans son fortfarande kan vara vid liv, dras både han och vi tittare in i en konspiration som växer sig större för varje avsnitt.
Vi följer fortfarande Coben-mallen – men den fungerar ju trots allt
Det finns något nästan gammaldags över upplägget. Varje avsnitt avslöjar precis tillräckligt mycket för att man direkt ska vilja starta nästa. Ledtrådar dyker upp, misstänkta byts ut och teorier raseras i en takt som gör att åtta avsnitt känns betydligt kortare än de egentligen är.
Vissa avsnitt är dessutom rätt bokstavligt talat korta – med bara dryga halvtimman i speltid. Ett faktum som jag tror är till seriens fördel. I vanliga fall hinner man med alldeles för många sidospår i den här typen av mysterier, åtminstone när man verkar ha bestämt sig för att alla avsnitten ska vara en viss längd på förhand. Fördelen med Netflix helt egna produktioner är ju att de kan välja exakt hur långa varje avsnitt ska vara – utan att ta hänsyn till reklampauser. Här känns längden på serien faktiskt helt perfekt.
Jag brukar ibland känna att Cobens berättelser följer en ganska tydlig mall. Någon försvinner, någon ljuger, alla verkar dölja något och till slut sitter man där med ett familjeträd, en mordutredning och en konspiration som sträcker sig flera decennier bakåt i tiden. ”Tills jag hittar dig” följer delvis samma recept, men lyckas ändå kännas mer oförutsägbar än många av sina föregångare.
Serien gör också ett smart val genom att låta flera olika karaktärer driva handlingen framåt samtidigt. Vi följer inte bara Davids desperata jakt efter sanningen, utan även FBI-utredare, journalister och personer vars koppling till mysteriet inte blir tydlig förrän längre fram.
Riktigt bra skådespelare i alla viktiga roller
Worthington har kanske aldrig varit Hollywoods mest hyllade skådespelare, hans mest framgångsrika roll har trots allt varit som en blå alien i ”Avatar”-filmerna… men här är han perfekt castad. Han spelar David med precis rätt blandning av desperation, sorg och envishet för att man hela tiden ska vilja följa honom vidare, även när handlingen tar några av sina mer osannolika svängar.
Samtidigt får han stark hjälp av ett gäng grymma skådespelare där Britt Lower, Milo Ventimiglia, Chi McBride och Logan Browning alla bidrar med karaktärer som känns viktiga för helheten. Det finns egentligen ingen större svag länk bland huvudrollerna.
Framför allt Lower, som de flesta lär känna igen från ”Severance”, samt Browning (”Dear White People”) levererar mina två favoritinsatser vid sidan om Worthington. Lower spelar Davids svägerska, en journalist, som är en av få som hela tiden trott på honom. Medan Browning spelar en av FBI-agenterna som tar upp jakten på David, när hans utredning tar honom utanför fängelsets murar.
Alla pusselbitar passar kanske inte perfekt
Om serien har ett problem så är det att den ibland blir lite väl förtjust i sina egna överraskningar. Några vändningar känns mer konstruerade än organiska och det finns stunder där man får acceptera att berättelsen drivs framåt mer av dramatik än av logik. Och det är väl helt enkelt även det en del av Cobens populära formel för lyckade mysterier.
Men samtidigt är det svårt att vara alltför kritisk när serien är så pass underhållande. För varje gång man börjar fundera över ett litet logiskt hål i berättelsen, så kommer nästa avslöjande eller en cliffhanger och fångar uppmärksamheten på nytt.
”Tills jag hittar dig” kanske inte omdefinierar thrillergenren, men den gör precis det den ska göra. Det är välspelat, snabbt berättat och tillräckligt oförutsägbart för att man ska vilja sitta kvar och se allt i ett svep.
När man väl är framme vid slutet så känns det ändå som att resan vi fått följa med på har varit tillräckligt spännande och fylld med lagom oväntade vändningar, för att det ska kännas som att tiden har spenderats riktigt väl. Vad mer kan man önska sig av ett Coben-mysterium?
Snabbfakta om ”Tills jag hittar dig”
Skapad av: Robert Hull
Medverkande: Sam Worthingham, Britt Lower, Logan Browning, Milo Ventimiglia.
Genre: Thriller, kriminaldrama, mysterium
Längd: 8 avsnitt
Premiär: 18 juni
Visas på: Netflix
Betyg: 3 av 5
Läs också: Tatiana Maslany om hyllade serien: ”Väldigt intensiv spänning”
Läs också: Netflix skrotar bästa nya fantasyserien på länge – efter bara en säsong!
Läs också: ”Tills jag hittar dig” är en unik Harlan Coben-thriller – alla avsnitt ute nu!
