En litterär klassiker i vågad nytolkning går upp på svenska biografer. Marknadsförd som sexig, nyskapande och modern är det en filmatisering som lär provocera alla renläriga.
”Wuthering Heights”? Nej, det gamla snedsteget är ju snart hela två veckor gammalt. Jag talar såklart om ”Doktor Glas”.
Det är Stockholms kaxigaste skådisar – Isac Calmroth och Christian Fandango – som har valt att skaka liv i Hjalmar Söderbergs klassiska roman från 1905. Efter galapremiären basunerade man ut lovord från influencers, medan kritiker har varit under embargo tills idag.
Karaktärer som en gång var präster och prästfruar är nu författare och modedesigners med ständig närvaro i sociala medier. Min fantasis bilder av sekelskiftets Stockholm är utbytta mot pulserande neonfärger. Kulturskribenter klagar på att skådisarna är för snygga utan att ha sett filmen.
”Doktor Glas” kändes på förhand som en icke-debatt som ingen vanlig medborgare utanför Stockholm kunde tänkas bry sig om. Varningsklockor blinkade i mitt huvud.
Behöver romanen verkligen moderniseras? Är det här mer än ett tomt försök till provokation? Bryr jag mig verkligen om en ytlig kändis-take på en av Sveriges bästa författare?
När jag således satte mig i salongen för att se ”Doktor Glas” var mina förväntningar alltså – om inte på botten – så i alla fall lågt ställda. Bara några minuter in i filmen fick jag medge att jag var överbevisad.
Adaptionen är mer trogen än väntat
Historien kan du säkert. Gabriel Glas (Calmroth) är en ensam, grubblande doktor som aldrig upplevt kärlek. Han får besök på sin mottagning av Helga Gregorius (här spelad av norska Thea Sofie Loch Næss) som är fast i ett destruktiv förhållande med sin man (Fandango).
Glas bestämmer sig snart för att ta fru Gregorius problem i sina egna händer, vilket kastar honom in i en farlig spiral och mot drastiska tilltag.
Låt mig ge ett perspektiv som varken skaparna av filmen eller pressen har framfört: I grund och botten är ”Doktor Glas” en trogen adaption av sin förlaga.
Visst rör sig filmen i en annan genre, någon sorts sexig modern nordic noir blandat med blinkningar till voyeuristiska Brian de Palma-rullar. Men all spänning är sig lik i romanen.
Isac Calmroth, som även har skrivit manuset, har helt enkelt utvidgat de element som redan fanns i historien, satt in dem i en ny kontext. Lögner, besatthet och svartsjuka. Det hade Hjalmar Söderberg koll på, och det har även Calmroth och regissören Erik Leijonborg.
Intensivt skådespeleri
Som skådespelare är Calmroth bra. Han spelar Gabriel Glas som nyfiken, något pervers och i slutändan ganska patetisk.
Framför allt imponerar Christian Fandango och Thea Sofie Loch Næss som makarna Gregorius. Fandango är fruktansvärt intensiv och man ser hur han svänger från charm till ångest till makthunger inom loppet av sekunder. Jag sveps med, äcklas och skräms av hans närvaro.
Loch Næss övertygar minst lika bra som Helga. Genom större delen av filmen får vi aldrig riktigt komma in under skinnet på henne. Hon döljer alltid något, och vi vet ofta inte om det är av ångest eller av en egen agenda. Bara genom hennes spel förstår vi från början att hon är mer än vad Glas uppfattar henne som.
Erik Leijonborg frodas som regissör i thrillergenren. Han älskar att filma genom glasrutor och kikare. Älskar att dra ut på spänningen. Enkla scener när Glas smygtittar på makarna Gregorius blir lika spännande som de underbart utdragna sekvenserna när allt håller på att falla sönder.
En modern historia
”Doktor Glas” är inte en historia som behöver moderniseras, för den har aldrig riktigt gått ur tiden. Hjalmar Söderberg rörde sig i samma kvarter som Dostojevskijs ”Brott och straff”, där vi även återfinner filmer som ”Taxi Driver” eller ”Nightcrawler”.
Det är historien om den ensamme mannen utanför samhället som utvecklar en besatthet för någon eller något och måste kanalisera det i en radikal akt – som han tror ska ge honom ett syfte.
Att han i modernare tolkningar som den här klassas som incel förändrar inte historien. Söderbergs förlaga var modern redan för 120 år sedan – och filmen är som bäst när den rör sig på den mark som författaren redan har etablerat.
Det finns ingen skyldighet att följa förlagan när man adapterar den till film. Tvärtom. Men när det kommer till ”Doktor Glas” är det i filmens tredje akt som den börjar förlora mig. Av en händelse råkar det också vara när den rör sig förbi händelserna i boken för gott.
Om filmen hade slutat där boken tar slut hade jag med glädje delat ut ett ännu högre betyg. Men filmskaparna har – tyvärr! – känt ett behov av att förtydliga, förklara och i slutändan fördumma materialet. Mot slutet blir all subtext klartext, och det hade inte behövts. Det som hade kunnat bli tänkvärt och kittlande blir istället skrivet på min näsa.
Ett pinsamt klipp
I den här delen av filmen finns också ett klipp på ungefär fem sekunder som nästan får mig att återgå till den negativa inställning jag hade innan jag såg filmen. Utan att helt avslöja vad det är kan jag säga att det är en cameo av två kulturpersonligheter i ett populärt tv-program. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än pinsamt.
Det är en petitess men jag vill ändå uppmana filmskaparna: Ta tillbaka filmen till klippbordet, klipp bort de där sekunderna, och lämna resten som det är. Bespara de som ännu inte har sett filmen från det som jag var tvungen att genomlida.
Det är såklart bara en petitess. (Jag måste skriva det igen för att verkligen tro på det.) Gå och se ”Doktor Glas”. Kände du lika mycket skepsis som jag finns det stor chans att du kommer bli överbevisad.
Det här är en spännande och välspelad thriller med en grym historia i botten. Du kommer bli underhållen. Lika mycket som de blev 1905.
Snabbfakta om ”Doktor Glas”
Regi: Erik Leijonborg
Manus: Isac Calmroth, Erik Leijonborg
Skådespelare: Isac Calmroth, Christian Fandango, Thea Sofie Loch Næss, Alexander Abdallah, Gunnel Fred, Annika Hallin
Genre: Drama/thriller
Speltid: 1 timme 50 minuter
Biopremiär: 27 februari 2026
Betyg: 3 av 5
