Det är ingen riktig biosommar om vi inte får superhjältar i trikåer, jätterobotar som slåss och vrålande dinosaurier på vita duken. Sommaren 2026 kan vi iallafall pricka av två av tre.
Året är 1982. Den fridfulla villaidyllen Flowervale kunde ha varit hämtad rakt ur ”Stranger Things” eller valfri Stephen King-roman strax innan hemskheter tar över. Sommarlediga tonårsbarn cyklar på gatorna medan föräldrar döljer sprickorna i sina äktenskap bakom stora leenden på grannskapets grillfest.
Vilka vardagsbekymmer som än gnager på dem ska det snart bli betydligt värre. Över en natt flyttas hela kvarteret mystiskt 65 miljoner år tillbaka i tiden, till dinosauriernas era.
Medan raptorer och T-rexar käkar upp granntanter och gubbar försöker Greg Platt (Ewan McGregor) och hustrun Denise (Anne Hathaway) hålla huvudet kallt och lista ut en plan för familjens överlevnad. Fångade i ett mystiskt ”Twilight Zone”-scenario och avskurna från omvärlden är de och barnen (Maisy Stella och Christian Convery) ständigt millimeter från att bli snacks åt ett rovdjur.
Läskigt och roligt med dinosaurier i trädgården
Har du sett några ”Jurassic Park”-filmer så vet du precis vad som väntar. Det blir mycket spring, skrik, CGI och vassa tänder. Vad som sticker ut är främst miljön. Att sätta förhistoriska skräcködlor mitt i en amerikansk förort blir oväntat, lite dumt men väldigt roligt.
Ett par brutala dödsfall pushar den där PG-13-gränsen men är samtidigt så bisarra att man vill skratta.
I Sverige är filmen tillåten från sju år i vuxet sällskap, men tro inte att den är snäll och barnvänlig för det. Här hittas samma slags mörker som fanns i barnfilmerna min generation växte upp med under 80- och 90-talet, tänk ”Gremlins” eller ”Jumanji”, där skruvade situationer födde fantasymonster som kändes hotfulla på riktigt. De här dinosaurierna är skoningslösa och inte att leka med.
En blinkning till 80-talets mörkare barnfilmer
80-talseran är också en fin touch. En homage till årtiondet som gav oss storslagna Spielberg-äventyr på vita duken och fantasifulla Amblin-rullar i VHS-spelaren.
Och precis som Spielberg så vet regissören David Robert Mitchell (”It Follows”) att publiken måste känna huvudpersonerna för att bry sig om vad som ska hända med dem. Alla fyra i familjen Platt är bra skådisar och trovärdiga karaktärer, men framför allt sticker Anne Hathaway ut som mamman som kämpar för att hålla ihop sin familj. Hathaway ger allt och tar sin roll på största allvar, hur absurda situationer hon än kastas in i.
Räkna annars inte med några överraskningar, filmen är rätt exakt vad den utger sig för att vara. Varken mer eller minde. Visst hade man kunnat leka mer med konceptet, kanske samla ihop en grannarmé beväpnad med grästrimmers och häcksaxar, redo att utrota dinosaurierna än en gång… Men jag är rätt nöjd med ett enkelt familjedrama med stort hjärta – och hemska monster hack i hälarna.
Den stora överraskningen är kanske att sådana här filmer fortfarande (eller återigen?) får göras. ”The End of Oak Street” räknas nästan som ”mellanbudget” med en sansad prislapp på 80 miljoner dollar. Den bygger inte på någon bok, säljer inga Happy Meals och den utlovar inte heller fem uppföljare.
Filmen lär inte göra något större avtryck eller konkurrera med ”Spider-Man” och Christopher Nolan om uppmärksamheten och publiken. Men ta den för vad den är, en skoj verklightsflykt i drygt 90 minuter, och du kan inte bli besviken.
Snabbfakta om ”The End of Oak Street”
- Regi: David Robert Mitchell
- Skådespelare: Anne Hathaway, Ewan McGregor, Maisy Stella, Christian Convery
- Genre: Fantasy / sci-fi / äventyr / familjefilm
- Speltid: 99 minuter
- Svensk biopremiär: 14 augusti 2026
- MovieZines betyg: 3 av 5
