Regissören Na Hong-jin (”The Wailing”, 2016) är tillbaka och det märks direkt att han inte har något intresse av att göra något säkert, polerat eller lättsmält. “Hope” känns som om han har fått fria händer att göra exakt den sorts galna monsterfilm han själv alltid drömt om att se.
Resultatet är en kompromisslös genremix där science fiction, western, skräck och katastroffilm blandas ihop med becksvart humor till ett enda stort filmiskt sammanbrott.
Känns i hela kroppen
Berättelsen utspelar sig i Goksung, en liten bergsby där polisen Jong-Goo utreder en rad mystiska dödsfall kopplade till ett märkligt virus, samtidigt som något våldsamt börjar röra sig ute i skogarna.
Invånarna tror först att det handlar om ett rovdjur, men snart slukas hela samhället av masspanik när en främmande och oförklarlig närvaro visar sig lura i skuggorna.
”Hope” är en sjujäkla åktur som känns i hela kroppen, ungefär som kraftig turbulens i ett flygplan. Detta är inte eftertänksam Hollywood-sci-fi där karaktärer förklarar handlingen för publiken.
Här är allt skitigt, lerigt och desperat. Folk skriker, kroppar slits sönder och kameran slungar oss rakt in i hysterin utan att ge oss någon möjlighet att hämta andan. Allt bara fortsätter framåt med en nästan manisk energi. Jag kan inte minnas senaste gången jag såg en blockbuster som vågade vara så här påstridig.
Pressar varje scen till max
Visuellt är “Hope” också fantastisk. Kameran glider genom dimmiga kustlandskap, mörka skogar, blinkande polisljus och söndertrasade gator där skrämmande varelser långsamt träder fram ur mörkret. Na Hong-jin verkar konstant pressa varje scen till max.
Ena sekunden känns spektaklet som en apokalyptisk katastroffilm och i nästa som en mörk och smutsig western. Hästar galopperar genom dimmiga skogsvidder som förvandlas till en sorts monsterprärie, där det extrema våldet får en nästan koreograferad rytm av panik och brutalitet.
Michael Fassbender, Alicia Vikander och Taylor Russell används smart som mystiska utomjordingar med oklara motiv, men det är framför allt Hwang Jung-min som ger filmen dess emotionella tyngd. Hans desperata polis, som försöker förstå vad det egentligen är som håller på att invadera hans stad, blir den mänskliga kärnan mitt i all hysteri.
Även Hoyeon (“Squid Game”) är otroligt bra som hans unga vapenvurmande kollega. Flera av hennes scener möttes av spontana applåder och jubel under visningen. Zo In-sung fick också sin beskärda del av uppskattande rop. Han spelar en sorts fåordig westernhjälte och seglivad jägare som rider genom skogarna på besinningslös rovdjursjakt.
En symbol för paranoia
“Hope” handlar om hur snabbt människor och samhällen bryter samman när de ställs inför något okänt och skrämmande. Monstren blir här en symbol för paranoia och rädsla för det främmande. Samtidigt är detta också en film om människans vilja att fortsätta kämpa även när tryggheten kollapsar och allt känns hopplöst.
Narrativet är på sina håll lite rörigt och vissa CGI-effekter övertygar inte helt. Detta är dock små invändningar, för jag kan inte låta bli att fascineras av hur totalt ohämmad filmen är. Den vägrar hålla tillbaka. Den vill hela tiden vara större, högljuddare, äckligare och mer överväldigande än allt annat omkring sig.
Den lyckas med bravur vara exakt just detta. Även om det inte är perfektion på exakt alla områden blir upplevelsen den bästa på bra mycket länge.
Full gas och ingen broms
Na Hong-jins suveräna monsterepos har full gas och ingen broms. Den bjuder som sagt på 2 timmar och 40 minuter frenesi, vilket ofta är för långt. Men inte här. Jag lämnade salongen helt dränerad och ville ändå omedelbart tillbaka in i detta specifika mörker igen.
Och vem vet, kanske får jag göra just det, för slutet gav mig ett hopp om att en möjlig fortsättning hägrar.
Snabbfakta om ”Hope”
Regi: Na Hong-jin
Medverkande: Hwang Jung-min, Zo In-sung, Jung Ho-yeon, Taylor Russell, Cameron Britton, Alicia Vikander och Michael Fassbender
Speltid: 2 timmar 40 minuter
Premiär: TBD
Visas på: TBD
MovieZines betyg: 5 av 5
