Medan röken skingras efter det tuffa slutslaget mellan Spider-Man (Tom Holland) och Mysterio (Jake Gyllenhaal) i “Spider-Man: Far From Home”, avslöjar Mysterio som i en sista elakhet för allmänheten att det är den unga Peter som är Spider-Man. Här tar även vår film vid – paniken från både mediauppbåd och andra hot får Peter att söka upp trollkarlen Dr. Strange (Benedict Cumberbatch), för att få hjälp med den rätt så omfattande idén om att genom magi få resten av världen att glömma bort att det är just Peter som bär den röd-blåa spindeldräkten.
Att mixtra med tid och rum vet vi av erfarenhet kan slå snett, och som av regel gör det även det här. Av misstag öppnas en sorts Pandoras ask fylld med superhjältar från andra universum och tider, och de är här för att stanna – och helst för att skapa kaos. Redan från trailern har vi fått nys om att vi får glimtar av ett återseende av skurkarna Doc Ock (Alfred Molina, som syntes i “Spider-Man 2” från 2004), Electro (Jamie Foxx, “The Amazing Spider-Man 2” från 2014) och den troligtvis mest emotsedda av dem alla, Green Goblin (spelades av Willem Dafoe i “Spider-Man” från 2002).
Förutom att Peter får händerna fulla av att tampas med alla de varelser han nyss släppt lös, så påminns vi igen om att Peter trots allt är en helt vanlig tonåring. Ena dagen kan du hamna i ett multiversum, medan den andra dagen sitter du och är nervös över ditt antagningsbrev från vad du och dina bästa vänner MJ och Ned (Zendaya respektive Ned Leeds, som tillsammans med Holland återigen bildar en härlig trio) hoppas kan bli ert nya universitet. Bakom hela fasaden av en världsberömd Spider-Man, finns ju den här smarta Peter Parker som vi alla – nåja, kanske inte den numera digitala J. Jonah Jameson – beundrar.
Det är i Peter själv som vi finner magin i nya “Spider-Man: No Way Home”. Holland, som nu tar tangerar Maguires tre filmer i trikåerna får äntligen en välförtjänt skjuts i sin karaktärsutveckling, där han får blomma ut till den Peter som han nog alltid drömt om att få skapa. Filmen cementerar en gång för alla varför Spider-Man är en så ikonisk superhjälte som han faktiskt är – vi har skrattat, gråtit, stressat, och framförallt relaterat till den helt vanliga sidan av honom – Peter.
“Spider-Man: No Way Home” är, utan att överdriva, den bästa Spider-Man-filmen som har gjorts. Den pendlar både vant och snyggt mellan färgglad humor och tuff dramatik, och trots sina många karaktärer så får de alla – även de som vi bara får glimtar av – sin stund i spotlighten. Den dryga två och en halv timmen viner förbi, precis som Peters många swishande åkturer bland New Yorks paradgator. Den första delen av filmen kan tes vara en relativt normal Marvelaction – medan det i andra halvan av filmen verkligen tar fart. Det är portaler, multiversum, känslostormar, och en hel del rena “blinkar du så missar du skämtet”-tillfällen.
Då och då funderar jag över när vi har nått toppen över vad Marvel är kapabla till att skapa. Vi har klättrat hela vägen upp på de högsta skyskraporna, befunnit oss bland mest magiska alternativa världar; ja vi har till och med utforskat en hel del av den vida rymden. Men också gång på gång överraskar Marvel oss med att göra det ett snäpp vassare. Ett snäpp smartare, mer komplicerat – utan att för den delen göra det för svårt för publiken. Men svårare kommer det kanske numera att bli, nu när multiversum är ett faktum.
Sällan har en film varit lika svår att hålla spoilerfri som just “No Way Home”, då den varvar nytt och fräscht, med gammalt och sentimentalt. Om ni just har saknat en nostalgisk och trygg känsla i era Marvelfilmer – det har ju trots allt varit en drös nya stand alone-filmer och tv-serier – så är “No Way Home” er lugnande, stabila kaffekopp i den täta djungeln av nymodigheter. Med stor makt följer också en stort ansvar, Marvel, och det tog ni verkligen tillvara på.