Den historiskt intresserade filmentusiasten kan ladda upp med rejält med snacks och förbereda sig för ännu en långsittning på uppåt tre timmar. Endast två och en halv månad efter att filmen ”De Gaulle: Motståndets pris” hade svensk biopremiär så kommer här den rafflande fortsättningen.
Berättelsen om den franske generalen Charles de Gaulle (Simon Abkarian) har nu nått januari 1943. Frankrike är ockuperat av tyskarna, men motståndsrörelsen kämpar mot dem. Landets militära ledning slits mellan den landsförvisade de Gaulle och den av regeringen valde general Henri Giraud (Thierry Lhermitte). Infektionen i deras konflikt känns på riktigt.
En fint skriven karaktärsstudie
Den första filmen gjorde ett fantastiskt jobb med att introducera karaktärer och huvudscenario så här är det bara att köra på utan upptakt och det är sannerligen det som görs. I hettan i Libyens öken går general Philippe Leclerc (Niels Schneider), under ledning av de Gaulle från sin tillflyktsort i London, i fronten för de Gaulles fria franska trupper. De livsfarliga stridsmomenten avlöser varandra i inledningen.
Lika nervigt är det på de franska gatorna där passionerade medlemmar i motståndsrörelsen ständigt riskerar att avslöjas och därmed dödas. Mycket fokus ligger på unga Livia (Anamaria Vartolomei) som får en alltmer framstående roll i rörelsen. Det är en karaktärsstudie som är väldigt fint skriven hela vägen.
Säreget samspel mellan två ledare
USA:s president Franklin D. Roosevelt (Campbell Scott) och den brittiske premiärministern Winston Churchill (Simon Russell Beale) blir alltmer angelägna om att stoppa bråket mellan de två generalerna och ordna en enad fransk front. Politiken tar här taktpinnen när de Gaulle lämnat fältstriden och mer blivit en man med inflytande. Det sluga maktspelet är fascinerande.
Precis som i den första filmen så blandas allt som nämnts på ett perfekt sätt i manuset. Med tanke på att krisen är värre i den här andra delen av berättelsen så känns det naturligt att den exentriska humorn till större delen skalats bort till förmån för tätare dramatik. Undantaget är det säregna och underfundiga samspelet mellan Roosevelt och Churchill. Även det passar bra in i mixen.
Ett hjärta som bultar
Regissören Antonin Baudry visar återigen vilken virtuos han är när det gäller att göra maximalt med vartenda känsloläge och aldrig tappa balansen i växlingarna. Filmen drivs mer av intellekt i politiska intriger än emotionella utbrott, men det raka och osentimentala blir i Boudins händer emotionellt omskakande. Tragedier träffar tack vare den effekten ännu hårdare.
Mycket här handlar om hur hjältar kliver fram ur kaoset. Leclerk och Livia uppvisar mänskligt mod och vägran att vika sig för förtryck och det är djupt inspirerande. Det förenat med ett porträtt av de Gaulle som präglas av enorm respekt för honom från filmskaparnas sida ger filmen ett hjärta som bultar varenda sekund av speltiden.
Anamaria Vartolomei spelar ut sin själ
Stridsscenenerna fortsätter att imponera stort med kreativitet mitt i brutaliteten. Stridsvagnar som river upp sand i öknen ser fantastiskt ut. Finalen i Paris är inget annat än magnifik. Adrealinpumpande action, krigets råa realism, mänsklig heroism och kraftfull poesi tonsatt av otroligt vacker musik förenas där för att blåsa bort publiken och jag är mållös.
Skådespelarna fortsätter att lyfta sina roller från bioduken in i salongen. Jag vill rikta extra rampljus på ett par aktörer som verkligen får mig att tappa hakan här. Den första är Schneider vars blotta närvaro äger duken. Hans spel med miner och blickar är enormt uttrycksfullt. Den andra är Vartolomei som spelar ut karaktärens utveckling ur djupet av sin själ.
Ett filmspråk som skapat klassiker
Fotot ser till att varenda bild blir konst och att alla miljöer inomhus och utomhus kommer till sin rätt. Detaljrikedomen i scenografin gör det här till en fascinerande upplevelse för ögat. Jag vill även ge uppmärksamhet till musiken som verkligen är en gyllene behandling för örat. Vilken känsla eller atmosfär som än ska tonsättas så görs det perfekt.
”De Gaulle: Frihetens röst” är filmepos när det är som allra mest mäktigt. Den första filmen återuppväckte ett visuellt och emotionellt filmspråk som i historien skapat klassiker och den här fortsättningen tar berättelsen till slutet på ett sätt som ger mig gåshud.
Jag ser fram emot mästaren Baudrys nästa film vilken den än blir.
Snabbfakta om ”De Gaulle: Frihetens röst”
- Regi: Antonin Baudry
- Skådespelare: Simon Abkarian, Thierry Lhermitte, Niels Schneider, Anamaria Vartolome, Simon Russell Beale, Campbell Scott
- Genre: Drama, Biografi, Krig
- Speltid: 2 tim 39 min
- Biopremiär: 30 oktober 2026
- MovieZines betyg: 5/5
