Charmig uppdatering med feministisk sting

Låt oss reda ut en sak först: ”Ghostbusters” från 1984 i regi av Ivan Reitman är på sin höjd en helt ok skräckkomedi. Dess uppföljare från 1989 en vag skugga av vad originalet än må ha varit. Att många mansbebisar aktar den första filmen som en av deras absoluta favoriter någonsin och värderar hela sin manlighet i den är bekymmersamt, men också en helt ok åsikt. En förstår såklart upprördheten i att någon ska mixtra med en älskvärd barndomsklassiker, men som många säkert fått uppleva har mycket av debatten handlat om att denna nya generation av spökjägare ska porträtteras av – flämt! – kvinnor. Nu ska detta inte vara någon krönika om ”Ghostbusters”-rebootens vara eller icke vara, men det är ändå viktigt att ta upp denna kontext.

Att väcka liv i Ghostbusters-franchisen har således nästan bara lett till mer krångel än glädje, och kanske hade det varit bäst att bara låta 80-talsklassikerna vila i frid. Men – ska man göra en nytolkning av denna värld är det för att introducera den till en ny generation och valet att byta kön på huvudrollsinnehavarna är ett steg helt i rätt riktigt i det fallet. Att se unga tjejer klä upp sig i Ghostbustersmundering och känna sig delaktiga i denna värld gör att filmen redan har vunnit – trots alla ghostbros förtret. Men hur fungerar filmen utöver den konceptuella nivån?

I ”Bridesmaids”-regissören Paul Feigs version får vi stifta bekantskap med de paranormaltörstande fysikerna Erin Gilbert (Kristen Wiig) och Abby Yates (Melissa McCarthy) som tillsammans med ingenjören Jillian Holtzmann (Kate McKinnon) och tunnelbanekontrollanten Patty Tolan (Leslie Jones) dras in i en härva av paranormala fenomen i New Yorks undre värld. Tillsammans måste de kämpa mot alla möjliga slemmiga varelser och andra nej-sägare som står i deras väg. Ja, ni märker ju meta-nivån i denna film. Stunderna är många då Feig och gänget langar en välriktad känga mot alla hatande skeptiker (majoriteten män) – somliga flyger, andra inte.

För en icke-frälst Ghostbustare finns det i Feigs nytolkning dock en rad element som får denna form av spökjägare att kännas som något häftigt. När teamet slänger fram sina protonpacks och alla dess modifieringar och börjar gå loss på varelser från det andra planet är det svårt att inte sitta där och själv vifta med armarna. För någon som inte tyckte 80-talets spökjägare var en sådan häftig grej ges här nytt tillfälle att bli förälskad i världen, och för den nya generationen kommer nog Feigs ”Ghostbusters” gå hem minst lika mycket som för 80-talets dito.

En av filmens värsta beståndsdelar är tyvärr alla blinkningar till originalfilmerna. Från små påskägg till rena inhopp av originalensemblen känns allting oerhört forcerat för att glädja fansen av de gamla filmerna. Allting känns så jobbigt framkrystat att det istället sätter käppar i hjulen på denna nytolkning, och det är tveksamt om fans av originalet kommer uppskatta detta eller bara bli mer frustrerande över denna ”hädelse” av originalen. 

Lyckligtvis fungerar filmens fyra huvudrollsinnehavare oerhört bra tillsammans och kemin märks väl dem emellan. Och även om ”Ghostbusters” har världens roligaste kvinna Kristen Wiig i huvudrollen är det helt klart ”Saturday Night Live”-stjärnskottet Kate McKinnon som stjäl showen i varje scen hon är med i. Ibland känns det som att hon är med i en helt annan typ av film, vilket såklart skapar en viss obalans i humorn – men det är fortfarande en fröjd att se henne gå loss på alla möjliga sätt. Även Chris Hemsworths inhopp som den snygge men urbota korkade sekreteraren Kevin ror hem några av de största skratten – även om också han känns en aning för tillskruvad.

Effektmässigt fanns det oroligheter när det första rörliga materialet började komma, men i slutändan ser det lyckligtvis mycket bättre ut än väntat – även om det inte direkt är något att hurra för. Spökdesign- och effekter vägs dock upp av de såväl snygga som uppfinningsrika tekniska attiraljer som teamet har. Från upphottade protonpacks till nya protonknogjärn och granater har Feig och teamet verkligen låtit experimentlusten få komma fram och det är en fröjd att se den nya spökligan gå loss med sina nya redskap.

Som Ghostbusters-film är således denna nytolkning en ganska härlig sådan. Vi får underhållande karaktärer, fräcka vapen, en del spänning och mycket spöken. Humorn däremot känns oerhört obalanserad och klippningen får verkligen det att kännas som att halva scener ligger kvar på klipprumsgolvet. Visst lyser det till i vissa scener – vi har trots allt Wiig, McKinnon och en ögongodis-Hemsworth som briljerar – men ibland blir det oerhört flamsigt och kausalt på ett sätt som sopar undan all form av seriositet.

Är man ett fan av Ghostbusters-världen i stort lär man finna njutning i denna upphottade version, men håller man 1984-versionen väldigt nära hjärtat kan det vara svårt att ta till sig idéerna här. Paul Feig och gänget försöker verkligen att få till en egen version av denna värld, men i slutändan virrar den bort sig i försök att glädja de redan frälsta och tappar därmed sin egen identitet.