Jane Austen – denna ikon inom den romantiska litteraturen. Liksom i hennes verk flödar romantiken även i denna lilla romcom där franskt möter brittiskt på en mysig herrgård på landet.
Handlingen följer Agathe (Camille Rutherford) som jobbar på den engelskspråkiga bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Agathe är – inte oväntat – desperat singel och aspirerande författare som drömmer om den stora kärleken.
Fransk romantik i brittisk Austen-miljö
Hennes kvinnotjusande player till kollega Felix (Pablo Pauly) skickar hennes verk till Jane Austen Residency, som håller ett två veckor långt retreat för författare på brittiska landsbygden. Väl där träffar hon brittiska Oliver (Charlie Anson), en avlägsen släkting till Austen.
Det krävs ingen raketforskare för att gissa vad som händer härnäst. Det kanske mest originella här är att den vanligtvis brittiska Jane Austen är färgad med franska penseldrag och bygger på ett originalmanus av regissören Laura Piani, snarare än något av författarens verk.
Bridget Jones med fransk accent
Men det är fortfarande en romantisk komedi som ofta liknar Storbritanniens mest populära bidrag till genren, inte minst Bridget Jones-filmerna och Richard Curtis alster (”Fyra bröllop och en begravning”, ”Notting Hill”, etc.).
Liksom i dessa är det mycket fumlande och ramlande omkring av typen vi sett Hugh Grant göra under stor del av sin karriär. Det fungerar mestadels, även om det är tydligt att britterna blivit experter på den typen av humor – av en anledning.
Det är inte heller långsökt att dra flera paralleller till Bridget Jones. Agathe må vara en mer sofistikerad, intellektuell hjältinna (hon är ju fransk trots allt). Men triangeldramat mellan henne, den passionerade, flirtiga kollegan (fransmannen) och den stela, reserverade torrbollen (britten) är ju mer än välbekant.
Ironiskt nog med all brittisk inspiration så går filmen samma spår som många Hollywood-filmer gör. Skillnaden är att, i stället för engelska, så pratar all här franska – trots att vi under majoriteten av filmens speltid befinner oss på den engelska landsbygden.
Att Oliver och andra brittiska karaktärer i förbifarten bara råkar nämna att de faktiskt också kan franska gör det aningen fånigt. Men egentligen inte mer än när utländska rollfigurer omotiverat pratar engelska med brytning i amerikanska filmer.
Det är lite besynnerligt att se både Austen-typisk romantik och brittisk humor på franska men visst finns det en slags poäng i kulturkrockarna som uppstår. Relationen mellan Agathe och Oliver är lika typisk som den är klassisk.
Hon Austen-frälst romantiker, han cynikern som inte uppskattar Austen eller knappt kärlek generellt. Självklart blir varken första mötet eller relationens början särskilt konfliktfri, och självklart börjar känslorna snart tina.
Välbekant men charmigt
I en scen försvarar Agathe Olivers Austen-kritik med att författaren faktiskt presenterade kvinnliga karaktärer med både djup och humor. Filmens anammande av detta är kanske dess främsta styrka då vi trots mänskliga brister gillar och hejar på Agathe.
Detta är även mycket tack vare begåvade Rutherford som efter biroller i ”Blå är den varmaste färgen” och ”De tre musketörerna – D’Artagnan” får chansen att leda sin egen långfilm. Och hon har nog med charm för att hålla filmen vid liv.
Hon har fin kemi med de sevärda motspelarna Pauly (”The French Dispatch”) och Anson (”Döden på Nilen”). De har möjligen inte de mest intressanta, djuplodade karaktärerna men levererar vad historien behöver.
Annars är det en trevlig, lättsmält – men eventuellt lättglömd – romcom som lär tillfredsställa genrens fans kanske mer än andra. Allt är lite lagom, inklusive den tämligen förutsägbara berättelsen och doser av såväl romantik som humor.
Det finns intelligens mixat med den lättsamma humorn men det även känslan att filmen snarare flirtar med än omfamnat publiken. Tempot är lite matt och faller kanske inte dem mer vana vid Hollywoods utbud i smaken.
Långfilmsdebuterande Piania (TV-serien ”Philharmonia”) försöker i sin fortfarande imponerande långfilmsdebut balansera flera olika toner och teman men fokuset landar i slutändan på en romans. Denna går dock i bekanta spår och är inte alltför intresserad av något nytt.
Det finns en påtaglig cynism och självmedvetenhet kring romantik som gränsar till självbelåtenhet. Men bland klyschorna och cynismen finns även hjärta och charm, och ett budskap om att öppna sig för kärlek.
Pianis debut är ingen fullträff men det finns inspirerade, som en söt fantasisekvens på en restaurang. Detaljer som gör att vi ser fram emot hennes nästa. Denna förblir en mysig kram om än ingen blixtförälskelse.
Snabbfakta: Jane Austen förstörde mitt liv
Regissör: Laura Piani
Skådespelare: Camille Rutherford, Pablo Pauly, Charlie Anson, Annabelle Lengronne, Liz Crowther
Genre: Romantisk komedi
Längd: 98 minuter
Premiär: 22 augusti
Visas på: Bio
MovieZines betyg: 3/5
