På den skånska landsbygden levde under efterkrigstiden en excentrisk skånsk lantbrukare vid namn Karl-Göran Persson. I kalla krigets skugga tillbringade han sina dagar med att samla skrot och bygga om sitt hus till ett skyddsvärn. Alla i bygden visste vem han var, men frågan är hur många som faktiskt förstod sig på honom.
Det är historier som regissören John Skoog växte upp med. Under söndagsutflykter brukade han åka och titta på huset som står kvar än idag. Det berättar han under en frågestund efter den svenska premiären av hans långfilm ”Värn” på Göteborgs filmfestival.
Porträttet av denna verklighetens Skrot-Nisse är filmat i slående svartvita bilder, och det märks att det kommer från hjärtat. Det finns inte mycket till drama eller spänning, men det är fascinerande att bara bevittna Persson konstruera sitt livsverk och interagera med ortens invånare.
Ett genidrag
Framför allt har John Skoog gjort ett riktigt genidrag i rollsättningen. Vid slutet av vad som måste ha varit en märklig men underbar tankekedja landade han nämligen i att låta franska kultskådisen Denis Lavant gestalta skåningen.
Jag minns första gången jag såg Denis Lavant skådespela – och föll pladask. Det var i Leos Carax kultfilm ”Ont blod” från 1986 där han bland annat i en ikonisk scen rusar längs en gata till tonerna av David Bowie.
Han är kort och har ett unikt ansikte. Han rör sig som Charlie Chaplin. Lika imponerande är han i filmer som ”De älskande på Pont Neuf” och ”Holy Motors” av samma regissör, såväl som i Claire Denis ”Beau Travail”.
I ”Värn” är han i sitt esse. Han är både fysiskt stark och rör sig på ett helt unikt sätt. Kort sagt är han omöjlig att slita blicken ifrån. Det gäller både mig i publiken och hans omgivning.
Innan jag satte mig i salongen var jag nyfiken på hur trovärdig skådespelarens svenska skulle vara. Snabbt kunde jag konstatera att den inte var övertygande över huvud taget. Han låter aldrig som något annat än en fransman som har lärt sig sina repliker fonetiskt – men grejen är att det inte spelar någon roll.
Tvärtom tillför det nästan något till karaktären. Han känns separerad från resten av skåningarna. Han är en kuf som lever i utkanten av samhället, som fascinerar många men förstås av få. Att han skiljer sig från omgivningen i både utseende och språk stärker bara filmen.
Inte en film för alla
Det svartvita fotot är slående. Skoog och fotografen Ita Zbroniec-Zajt skildrar den ensliga skånska landsbygden i perfekt komponerade bilder som alla skulle kunna ramas in. Precis lika bra fångar de varje fåra i Denis Lavants ansikte.
”Värn” är en film som betraktar. Vi blir aldrig riktigt inbjudna i Perssons huvud, utan istället får vi se honom i sitt arbete, och i interaktioner med invånare i bygden. Vissa är roade, andra är elaka, vissa försöker förstå. Vi som tittar får dra våra egna slutsatser om den egensinniga mannen, precis som karaktärerna i filmen.
Några av de mest minnesvärda scenerna är när vi får se Karl-Göran Persson tillsammans med folkmassorna. När han spelar dragspel under en dans eller när han får fart på ett nyårsfirande. Vid ett tillfälle börjar ett par unga killar driva med honom, och vi vet inte hur han ska reagera. Förstår han hur folk pratar om honom eller lever han helt i sitt eget huvud? Vi får aldrig riktigt några svar.
Filmen är avskalad, fokuserad och bara 80 minuter lång. Det är lätt att dra kopplingar till vår samtid och hotbilden i världen, men vi blir aldrig skrivna på näsan. ”Värn” försöker aldrig vara något den inte är.
Det är absolut inte en film för alla. Men det är en unik upplevelse med bilder som stannar kvar och en huvudkaraktär som det är svårt att inte fascineras av. Dragningen den unge John Skoog kände till historierna om den excentriska lantbrukaren smittar av sig. Han har delat med sig av en lokal legend till resten av världen, och i det finns något väldigt vackert.
Jag är säker på att Karl-Göran Persson kommer leva kvar i mitt huvud långt in i framtiden.
”Värn” får svensk biopremiär den 27 februari.
