Varje gång jag sätter på ”Glaskupan” slumrar jag nästan till halvvägs genom ett avsnitt. Är det bristen på engagemang hos skådespelarna? Är det den förutsägbara berättelsen eller den mesiga icke-kommentaren om gruvdriften i norr? Troligen en kombination av samtliga, tillsammans med en ljussättning som inspirerats av lysrörsbelysta kommunbyggen och omklädningsrum.
Ljussättningen gör lika mycket som ljuddesign i en genre vars huvudsyfte är att bygga spänning hos publiken och spela på känslor som ”kommer hon hinna”. De som ljussatt ”Glaskupan” tycks dock inte ha fått samma manus som övriga medverkande.
Trots de kreativa möjligheter som de norrländska skogarna och byidyllen erbjuder, tycks fotografen ha haft en 8–17-anställning, då stora delar av serien är inspelad i matt dagsljus, med det likgiltiga foto som medföljer. Förutom scenerna som utspelar sig i den däremot otroligt mörklagda glaskupan (uppenbart inspirerad av Joes glasbox i ”You”). Troligen i ett försök att skapa kontrast, men det faller platt ut.
Bortsett från hur det oinspirerade ljuset förtar möjligheten att trappa upp obehaget som serien önskar förmedla, upplevs samtliga skådespelare också otroligt trötta i sina roller. Alla, undantaget Oscar Töringe som spelar Martin (och som lyckats dra vinstlotten som den enda karaktär med djup), tycks också ha slumrat till precis före inspelningen.
Lejla (Léonie Vincent), beteendevetaren som återvänder till sin hemby och där finner sig indragen i ett liknande brott som hon genomlevde som barn, upplevs märkligt nog fortfarande befinna sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Vi får aldrig lära känna henne, utöver att hon troligen har en diagnos baserat på hur hon äter, och hennes minimala minspel bjuder på sin höjd på ett försiktigt Mona-Lisa-leende mellan varven.
I ett desperat försök att väcka spänning har manusförfattarna samlat alla seriemördarklyschor du kan föreställa dig: döda djur, förväxlingar, barnoffer och småstadspoliser, utan att för den sakens skull lyckas skrämma – annat än med tillbakablickarna som används för att chocka, likt jump-scares i skräckfilmer. Den enda positiva effekt de har på mig är att de håller mig vaken nog för att kunna recensera vad jag sett.
Filmsverige måste också sluta slänga in frågor om gruvdriften i filmer och tv-serier utan att våga ta ställning och framställa byinvånarna som arketypiska lantisidioter. Tröttsamt, förutsägbart och ointressant, men högst trendigt nu, vilket vi fått se i 2024 års julkalender också. Men det kunde ha gestaltats mycket mer nyanserat.
En annan märklig trend är att mitt i berättelsen slänga in lite övernaturliga/mardrömslika inslag för att visa på huvudkaraktärens ångest. Det funkade inte i ”Knutby” och det funkar inte här. Upplevelsen blir snarare att skaparen inte har koll på genrefilm som lättvindigt kastar in dessa referenser utan att följa upp dem. Troligen i ett försök att närma sig kultklassiker som ”True Detective”, men utan samma finess.
Vi får inte heller veta någonting om karaktärerna, annat än att de på olika sätt är offer/förövare. Berättelsen är uteslutande handlingsdriven och lämpar sig därför än mindre som serie där syftet med formatet är att fördjupa sig i karaktärerna och känna med dem. Lyckligtvis sätter de åtminstone slutscenen, vilket ändå är en bedrift.
Och alla kommer ju se den, för att det är Camilla Läckberg. Hon är för deckare vad Pernilla Wahlgren är för musik-Sverige och ”Glaskupan” är ännu ett bevis på att ett starkt varumärke slår högre än originalitet.