Ta ”Tillbaka till framtiden” med en telefonkiosk istället för DeLorean, två rockälskande kloner av Sean Penns korkade karaktär från ”Häftigt drag i plugget” och en handfull av historiens mest ikoniska personer och du har den första delen i trilogin om Bill och Teds äventyr. Är det typiskt 80-talsknasigt och ologiskt? Jodå. Är det barnsligt underhållande och charmigt? Absolut.
Bill (Alex Winter) och Ted (Keanu Reeves) är high school-snubbarna vars brist på intelligens och musikalisk talang kompenseras (nåväl) med deras ihärdiga glädje och ambition. Risken att misslyckas med en historieuppsats – och därmed hela skolbetyget – kombineras med besök från framtiden som säger att de måste rädda världen. Uppdraget består i att klara historieuppgiften genom att fysiskt hämta upp alla från Napoleon till Jeanne d’Arc i en tidmaskin i form av en telefonkiosk.
Ja, storyn är väl egentligen ett slags mellanting av en tecknad serie och en drogpåverkad manusförfattares anteckningar på en servett. Men liksom efterföljare som ”Wayne’s World” och ”Beavis & Butthead” är det knappast djupodlad dialog eller välutvecklade karaktärer som är attraktionskraften i en sådan här slags film. Bill och Ted är här för att underhålla och i de sympatiska skådespelarnas skepnader gör de det med bravur.
Upplägget är kulturkrock av 80-talstypen vi är bekanta med, vare sig det handlar om ett barn i vuxen kropp som gör företagskarriär eller en prostituerad som blir societetsdrottning i Beverly Hills lyxliv. Här handlar det om moderna tonåringars möten med historiska figurer, och det simpla men aldrig moraliserande budskapet är helt enkelt att ta tillvara på historien. En lättsam satir om ungdomens brist på kunskap kring sin egen historia. Men inte utan lite galna upptåg förstås.
Man tar tillvara på Bill och Teds tilltalande personligheter redan i deras första scen där både deras vänskap, kärlek till musiken och avslappnade attityd etableras. Ännu roligare blir deras tidsresa och möten med historieböckernas mest kända namn. Först i dessas egna miljöer (från Sokrates Aten till Billy the Kids Vilda Västern) och sedan i nutida köpcentrum där de snabbt löper amok.
Det är enkel men effektiv humor där vi får se de nämnvärda historiefigurerna i dråpliga situationer. Jeanne d’Arc leder aerobics, Djingis khan äter twinkies och Freud utför terapi på en frågvis polis. Napoleon anländer tidigt och prövar både glass, bowling och vattenrutschkanor. Här finns även komiska höjdpunkter som ett misslyckat parti poker i Vilda Västern eller ett hurtigt städmontage (en 80-talsfilm är knappast komplett utan ett).
Ibland blir det möjligen lite för dumt för sitt eget bästa. Som när våra hjältar ”förälskar sig i” (läs: ser på avstånd och dreglar över) två personlighetsbefriade prinsessor och slösar bort dyrbar tid på att rädda dem. Enligt 80-talsmodellen finns även ett eller två väldigt daterade skämt, som när duon kramas och i panik kallar varann för ”bög”. Men det går att överse. Bill och Ted är fortfarande två älskvärda dumskallar och deras första äventyr en underhållande komedi som håller än idag.
Som bonus finns framlidne kultikonen och komikern George Carlin (senare känd i Kevin Smiths filmer) som Rufus från framtiden. Få gubbar i hans ålder kan komma undan med solbrillor och axelvaddar – tanken svindlar att Sean Connery var påtänkt för rollen. Det är också kul att man castat riktiga rockmusiker som framtidens tre härskare. Och i en scen citerar Sokrates såpoperan ”Våra bästa år”. Det roliga tar aldrig slut när Bill och Ted är med.
