Charlotte Rampling har en lång meritlista och vi känner igen henne i allt från ”Nattportieren” till ”Stardust Memories”, ”Domslutet”, ”Swimming Pool” och senast Lars von Triers ”Melancholia”. För att porträttera henne använder regissören Angelina Maccarone ett intressant grepp och låter Ramplings vänner diskutera med skådespelaren för att på så sätt få henne att sänka garden och vara sig själv. Om hon lyckas? Det är förstås svårt att säga, då det trots allt är en skådespelare och fotomodell som står framför kameran och som har gjort det till sitt yrke att ikläda sig roller där. Men vi kommer åtminstone bort från den traditionella berättarrösten, skyltarna eller intervjusituationen som är vanlig i porträttfilmer.
Även om greppet känns bra och Rampling är en respekterad skådespelare som har ett och annat att säga om sitt yrke, så lyfter dock aldrig filmen till några högre höjder. Det är varken Maccarones eller Ramplings fel. Utan det beror snarare på det Alfred Hitchcock en gång sa, att skådespelare är som boskap. Han menade att deras roll under inspelningen var att gå och stå där regissören ber dem och säga det som står i manus, inget mer.
Skådespelarporträtt tenderar därför att bli mindre intressanta än porträtt av filmregissörer. Regissören har visionen och kan berätta mer ingående om tankarna kring en film, medan skådespelarna har en begränsad del i den visionen och till syvende och sist faktiskt bara gör det chefen säger åt dem att göra. Det blir därför begränsat intressant.
