Regissören Gavin O’Connor och manusförfattaren Bill Dubuque har gedigen erfarenhet av karaktärsdriven action med titlar som ”The Judge”, ”Ozark” och ”Warrior” i bagaget. Årets actionthriller ”The Accountant 2”, märk väl med en upphöjd tvåa (för att anspela på huvudkaraktärens matematiska begåvning), om lönnmördaren och revisorn Chris är inget undantag.
Chris Wolff (Ben Affleck) är en högfungerande autist som älskar pussel och siffror. Han har växt upp med en far, som i stället för att ta hänsyn till sonens särskilda behov, härdat honom genom högst tveksamma metoder som sensorisk överbelastning. Metoder som fört både Chris, och hans bror Braxton, in på lönnmördar-banan. I den upphöjda tvåan fördjupas brödernas relation samtidigt som de ger sig ut i jakt på en kvinnlig kollega och en handfull ondskefulla män.
”The Accountant 2” är en hyllning till actiongenren. Den varvar lättsamt sentimentala syskonscener (så känslomässigt som det kan bli mellan två bröder som mördar folk till vardags), krogslagsmål, maskingevärs-action med obekväma dejtingscener samt märkliga X-Men-inspirerade inslag. Överlag är det en underhållande berättelse om hur Chris, i jakt på Ray Kings (före detta direktör på finansdepartementet) mördare, leder honom in i en värld av människohandel.
Ben Affleck är actionfilmernas svar på kriminalarnas Saga Norén. Rollen som återhållsam autist fungerar inte alltid i bild, och lyteskomiken ligger emellanåt skrämmande nära, men i samspel med den buffliga Braxton (Jon Bernthal) ursäktas det mesta. Bernthal är perfekt som den underhållande lönnmördaren med förtryckta känslor av ensamhet och som drömmer om en hund (även om hans bror anser honom vara en kattmänniska).
Skaparna har också lyckats med konststycket att portionera ut actionscenerna med rimliga mellanrum och de blir därför aldrig långtråkiga eller känns utdragna. Tempot är välbalanserat hela filmen igenom med en mix av nedtonade dramascener, upptrappning för spänningen, komik och hårdare action som i sina bästa stunder för tankarna till 80-talets ”Rambo”.
Mitt främsta dilemma är den högborg för autistiska barn där Chris också spenderat tid som ung – vilken för tankarna till Xaviers skola för talangfulla unga där tweens och tonåringar med speciella förmågor får agera programmerare á la Lisbeth Salander.
I kontrast till den annars vuxna berättelsen blir avbrottet märkligt och direkt töntigt. Sekvenserna där filmen uteslutande fokuserar på hur de frenetiskt knappar på tangentbord i ett hemligt rum dekorerat med storskärmar upplevs malplacerade och bryter med filmens tonalitet. De bär också namn i X-Men-anda som Sky och fungerar som smarta assistenter åt Chris och hans bror. För min del hade dessa inslag gärna fått stå åt sidan för fler bromance-scener.
Slutet är också hafsigt genomfört. Även om det har sina guldkorn saknas det förklaringar till vissa saker som enkelt kunde åtgärdats med en revisionsrunda i manusrummet.
Men bortsett från de emellanåt tveksamma inslagen med X-Men-barnen och ett haltande slut har ”The Accountant 2” allt jag önskar av en underhållande action: humor (utan slapstick tack!), välgjorda slagsmåls-scener (med både knytnävar, granater och knivar), en lagom dos seriöst allvar (människohandeln) och en gullig bromance (tänk bröderna i ”Supernatural” minus demoner) och jag kommer säkerligen se uppföljaren en liknande grådisig vårdag som denna.