Det är svårt att inte fascineras av transformationen från hålögd paparazzi/nattreporter i ”Nightcrawler” till stenhårt muskelpaket i ”Southpaw” på bara ett år. Likt Christian Bale är Jake Gyllenhaal en kameleont men inte bara till fysiken sett utan framförallt för att han är en karaktärsskådespelare som kan ändra sin skådespelarstil utifrån rollen han ska spela. Han visar stor bredd i roller han tar sig an vilket inte minst blir tydligt här där han spelar Billy Hope, en regerande mellanviktsmästare i boxning som är känd för att vara en riktig fighter (ännu en Bale-koppling). Låt oss säga att Donnie Darko känns väldigt långt borta… Trots sin offensiva stil är det hans fru Maureen (Rachel McAdams) som är stöttepelaren och den som ger honom styrka både i och utanför ringen.
Curtis ”50 Cent” Jackson spelar rollen som manager och vän, hans hatt och fåraktiga leende är lika fånigt som de stackars lättklädda tjejerna som visar upp poängtavlor i ringen. I ”Spy” var han den svaga länken i en annars väldigt lyckad komedi och här har han tyvärr en ännu större roll, 50 Cent förstör nödvändigtvis inte filmen men gör den absolut inte bättre. Däremot är Leila (Oona Laurence), dotter till Billy och Maureen, mycket bra. Hon spelade mini-Pennsatucky i ”Orange is the new black” och har några starka scener tillsammans med Gyllenhaal. Även Rachel McAdams är välcastad, hon visar trovärdigt alla lager hos Maureen som är så mycket mer än den sexiga lyxhemmafrun.
”Southpaw” innehåller Hollywoodvänliga utsvävningar och likt många andra boxningsfilmer följer den en viss mall. Filmen är ångestfylld, rå och mörk precis som ”Training Day” men är långtifrån lika tät och välgjord. Regissören Antoine Fuqua har inte gjort något lika bra sedan nämnda film från 2001 även om exempelvis ”Shooter” har ett klart underhållningsvärde.
Trots att Gyllenhaal gör exakt det som förväntas av honom och mer därtill är historien och dialogen alldeles för klyschig för att rollen ska kännas lika Oscarsvärdig som oförglömliga ”Nightcrawler”-Louis i fjol. Det faktum att det är ”hundögonen Jake” som gör en så pass annorlunda roll för att vara honom gör filmen mer spännande och fascinerande än vad den egentligen är.
RIP till nyligen bortgångna James Horner som skrev filmmusiken till filmen, en skön blandning av stämningsfull musik och Eminem (rollen var egentligen skriven för honom men han tackade nej).