Den evige provokatören Sacha Baron Cohen är tillbaka för att än en gång göra gator och torg osäkra. Han har nu sparkat liv i i Ali G, en karaktär han först spelade på brittiska Channel 4 1998, och sedan i HBO-produktioner som ”Da Ali G Show” under tidigt 00-tal. Fungerar han lika bra tjugo år senare?
I ”Ali G: Who Iz I” får vi veta att Ali kämpat sig fram genom ett allt torftigare liv sedan han missade möjligheten att få en tredje säsong av sin tv-serie i samarbete med HBO 2004 (läxan här är att inte glömma bort att kolla faxmaskinen).
När flickvännen Julie blir gravid behöver Ali försörja sin blivande familj, och försöker använda sociala medier för att återigen vinna rikedom och berömmelse. Det provocerar hans nemesis, professor Nira Cain-N’Degeocello (också han spelad av Cohen) som anser att Ali G är en kulturaproprierande rasist.
Obegriplig dumhet som går bortom allt förstånd
Precis som i fallet med Baron Cohens ”Borat”-filmer så är majoriteten av de medverkande i ”Who Iz I” olyckligt omedvetna om att de är med i en komedifilm av Sacha Baron Cohen, utan tror istället att det de möter är verklighet.
Filmen påminner oss om det ett flertal gånger: bortsett från Cohens tre karaktärer (Ali G, Nira och Mossad-agenten Erran Morad) så är det bara Morgana Robinson i rollen som Julie och Alpha Miknas som Manu, en ”obetalda svarta praktikant” som Nira ”räddade från Gambia” som är ”med på skämtet”.
Det faktum att de flesta medverkande tror att det de gör är verkligt gör filmens många redan absurda scener smått obegripliga. Filmen gör en poäng av att visa på faran med mänsklig dumhet, oförmågan att tänka själv och problemen med att låta sig förblindas av ideologiska skygglappar, och i vissa scener kan man kan knappt tro vad man ser, och än mindre att det finns faktiska människor som är dumma nog att ta det för verkligt.
Baron Cohen siktar inte in sig på en specifik del av GAL/TAN-skalan, utan förlöjligar alla som är dumma nog att låta sig luras – under filmens gång får vi se tokstollar från både vänster och höger skämma ut sig totalt och till och med bryta mot ett antal lagar (såväl etiska som juridiska) på politiskt motiverade grunder.
Roligt? Ofta ja, men framförallt är det skrämmande att det går att hitta amerikanska politiker som är villiga att, iförda bestyckade fejkrövar lägga bebisar i påsar och kidnappa dem med drönare (ja, det händer i filmen).
Vad säger Ali G egentligen?
Men trots allt det absurda så undrar jag till syvende och sist om filmen har något nytt att säga. I inledningen citeras Voltaire: ”those who can make you believe absurdities can make you commit atrocities”, och ”Who Iz I” visar med all önskvärd tydlighet upp ett antal vandrande exempel på det.
Samtidigt så kan jag inte släppa känslan av deja vu – för Baron Cohen har ju redan gjort just det här ett antal gånger, både med ”Borat” och sketchserien ”Who Is America?”. Med det i åtanke känns ”Who Iz I” lite lätt menlös, galenskaperna till trots. Det är liksom inget nytt under solen.
Jag undrar också om Baron Cohens andra budskap – klassikern ”kan vi alla inte bara komma överens?” – hade varit betjänt av att han inte ständigt försökt hitta de politiska motpolernas absolut värsta personer och lyfta upp dem för allmän beskådan? Snarare än att få folk att ta varandra i hand trots ideologiska skillnader finns risken att man, genom att visa upp de värsta nötterna från alla läger, bara bekräftar existerande fördomar och synsätt, och därmed gräver polariseringens skyttegravar än djupare.
Att gång på gång påminnas om det värsta hos våra motståndare tenderar i regel inte att öka vår förmåga till att nå samförstånd med varandra.
Ett offer för sin egen framgång
Om man brotser från tematiken och den potentiella samhällseffekt som Baron Cohens satir kan få, hur fungerar filmen rent tekniskt? Helt okej, skulle jag säga.
Dess starkaste kort är Baron Cohen själv. Han är en sanslöst skicklig komiker med en förmåga att hålla masken som inte är av denna värld, och det glöms lätt bort då diskussionen allt som oftast handlar om de spratt han spelar. De hade dock inte varit möjliga om han inte varit precis så bra på sitt jobb som han är. Även Morgana Robinson som flickvännen Julie imponerar.
Skämten haglar, och pendlar mellan allt från populärkulturella referenser till könshumor. Humor är subjektivt, och vad en person ser som vulgärt kommer i en annan tittares värld vara vansinnigt roligt. Här finns dock ingenting värt de rubriker eller rasistanklagelser som filmen redan innan premiär genererat. I Sacha Baron Cohens värld är ingen och ingenting för heligt för att drivas med, på gott och ont. Personligen skrattade jag en del, men inte åt allt, kanske framförallt för att jag till syvende och sist sett det förr.
På sätt och vis tror att Sacha Baron Cohen fallit offer för sin egen framgång: han har chockerat, förargat och provocerat så många gånger att vi liksom inte överraskas längre. Visst finns här poänger, visst finns här skratt, och visst finns här galenpannor som välförtjänt görs narr av, men när eftertexterna rullar lämnas jag ändå av en känsla att det – trots att det varit kul – är rätt poänglöst.
Baron Cohen har sagt att det här är sista gången han gör den här typen av film, och det tror jag är rätt beslut.
Snabbfakta om ”Ali G: Who Iz I?”
- Regi: Sacha Baron Cohen
- Skådespelare: Sacha Baron Cohen, Morgana Robinson, Alpha Miknas, samt allsköns ofrivilliga frivilliga
- Genre: Komedi, mockumentär
- Speltid: 89 minuter
- MovieZines betyg: 2/5
