Vad skrämmer en skräckmästare?

2 Mars 2013 | 11:01

Vad skrämmer en skräckmästare?

"Paranormal Activity"-regissören Oren Peli om sin barndoms läskigaste filmer.

Okej, "skräckmästare" är kanske att ta i, men Oren Peli är på god väg att bli vår tids Wes Craven eller John Carpenter. För om found footage-film (filmer som låtsas bygga på äkta, upphittat material) är vår tids tonårsslashers har ingen doppat fingrarna i fler än just han.

Sedan regidebuten med "Paranormal Activity" - som tog rysarvärlden med storm - har Peli producerat samtliga dess uppföljare, samt succén "Insidious" och den kommande tvåan. Själv regisserar han för närvarande "Area 51", och i veckan släpptes "Paranormal Activity 4" på Blu-ray.

New York Times har talat med Peli:

Hur blev du intresserad av spökhistorier och skräck till att börja med?

- Det går tillbaka till min barndom när jag såg "Exorcisten" för första gången. Det var traumatiskt. Jag skulle inte säga att ämnet spöken intresserade mig, det skrämde mig snarare. Jag vägrade att se något annat som hade med spöken att göra, inte ens "Ghostbusters". Sedan i tjugoårsåldern gick det över, och jag började se de här filmerna som riktigt välgjorda. Och de skrämde mig alltid mer än slashers. Grejen med spöken och demoner är att man vet aldrig vad de är eller var de är.

Du har varit viktig för found footage-genren de senaste åren. Var tror du att genren är på väg?

- Jag gillar found footage-formatet och jag gillar att göra lågbudgetfilm. Jag kan inte se mig själv göra en storfilm. Det kommer alltid att finnas smarta människor som hittar nya vägar att gå. Se till exempel "Chronicle". Det är en smart film som utnyttjar found footage på ett annorlunda sätt. Jag hoppas på många variationer på de här skräckfilmerna.

Det har talats mycket om din "Area 51"...

- Det är ett av projekten jag inte talar om medan de inte är klara. Jag är väldigt hemlighetsfull kring mina projekt.

Varför är du det?

- Av flera orsaker. Inte ens när jag spelade in "Paranormal Activity" berättade jag något. Varken för grannar eller vänner. Det fanns inget att vinna på det, kände jag. När man är redo att visa upp något för världen, då kan man prata om det. Men det finns också en sådan tävlingsinriktning inom film och TV, man vill inte att någon stjäl ens idéer.