"The Walking Dead" har aldrig varit bättre

KRÖNIKA
13 November 2014 | 10:00

"The Walking Dead" har aldrig varit bättre

Zombieseriens oförnekliga styrka ligger i dess förmåga att med olika medel testa och provocera sina tittare. Obs! Innehåller spoilers om säsong 5.

Få serier har testat mitt tålamod på samma vis som "The Walking Dead". Stundtals har det varit hopplöst trögt, tråkigt och allmänt intetsägande för att sedan, från ett avsnitt till ett annat, explodera i något slags genialitet. När jag nu, mitt uppe i seriens femte säsong, ser tillbaka på de fyra tidigare säsongerna tänker jag att denna berg- och dalbana snarast varit nödvändig. Att seriens oförnekliga styrka i hög grad ligger i dess förmåga att med olika medel testa och provocera sina tittare.

Och det verkligt provocerande återfinns inte i seriens allra blodigaste och mest brutala scener. Verkligt skrämmande blir det då karaktärerna begrundar sin existens utanför civilisationens strama men trygga ramar. När de gång på gång går över gränser som förändrar dem för alltid. Skaparna liksom testar hur länge vi står ut, hur länge vi är beredda att hålla modet uppe i den hopplösa postapokalyptiska värld som Rick, Maggie, Glenn och resten av den alltmer splittrade gruppen irrar runt i. Den förvirring och irritation jag som tittare emellanåt upplever blir till en direkt spegling av karaktärernas psykologiska tillstånd.

Allteftersom historien utvecklas börjar en tydlig idé träda fram och de avsnitt jag tidigare avfärdat som dåliga eller meningslösa framstår plötsligt som nödvändiga transportsträckor för att nå dit skaparna nu fört oss; till seriens bästa säsong hittills. För ”The Walking Dead” har aldrig varit bättre än vad det är just nu. Manuset vibrerar av skaparglädje och såväl fördjupar som fördärvar karaktärerna i takt med att verklighetens stumma dom faller över deras liv. Vilken väg ska de ta framåt? Finns det ens en?

Sedan det framkommit att Eugene (killen i hockeyfrilla) ljugit om sin förmåga att utrota zombieviruset torde allt hopp om en värld fri från zombies vara som bortblåst. Efter att gruppen dessutom nära nog  mördats av människor som bara några år efter samhällets kollaps förvandlats till kannibaler är det ett tämligen rimligt antagande att deras hopp om mänskligheten i bästa fall reducerats till Ricks dotter, Judith. Carl har vuxit upp under de värsta av omständigheter och är för alltid präglad av våld och primal rädsla som drivkraft i livet. Om målet inte längre är att nå Washington D.C., vilka är då alternativen? Varje försök att skapa en fast punkt har misslyckats fatalt, och på resande fot är de om möjligt än mer sårbara. Utomstående går inte att lita på.

”The Walking Dead” har likt Cormac McCarthys postapokalyptiska mästerverk ”The Road”, kommit att bli en serie om hopp. Inte i form av någon naiv tro på att alla människor i grunden är goda, men att man tillsammans kan ge livet ett slags mening. En mening utan vilken alla människor är förlorade. Huruvida karaktärerna kan hålla liv i denna gnista återstår att se. Cynikern inom mig muttrar att det vore osannolikt. Mer än osannolikt.  Samtidigt gnager inom mig en löjlig känsla av att det skulle kunna gå. Att det på något vis, kanske kommer sluta lyckligt ändå.

John Flygare