KRÖNIKA

Skribent

MovieZine

23 maj 2020 | 06:00

"The Shining" 40 år: Kubricks isoleringsskräck är kyligare än någonsin

Stanley Kubricks mästerverk fyller jämnt och når nya nivåer av obehag. Hur har den klassiska Stephen King-filmatiseringen påverkat populärkulturen och vad representerar Overlook Hotel idag?
Att ta sig tiden att se om en film, är att ge sig själv en present. Som all bevarad konst, är det filmiska verket en tidskapsel att återupptäcka, gång på gång. Först nu har jag börjat uppskatta hur mycket just tidsaspekten betyder för upplevelsen.
 
"The Shining" betydde något när jag som tonåring såg den för första gången i mitten av 1990-talet. Den betydde något annat på 2000- och 2010-talen, och den får nya innebörder 40 år efter filmens premiär, mitt under pågående coronapandemi.
 
 

Ondskans olika ansikten

 
Cineaster har redan hunnit njuta av den maffiga 4K-restaureringen som dök upp förra året i samband med filmatiseringen av uppföljaren "Doctor Sleep".
 
4K i all ära, men min gamla DVD-utgåva får duga när jag ännu en gång besöker klippiga bergen. Fågelperspektivet i inledningen, visar Colorados natur i all sin mäktiga prakt. Personbilen ser liten och obetydlig ut där den tar sig fram på ringlande bergsvägar. Destination: Overlook Hotel.

Jack Torrance (Jack Nicholson) med familj, frun Wendy (Shelley Duvall) och femårige Danny (Danny Lloyd), är på väg mot fem vintermånader av självvald isolering. Jobbet som fastighetsskötare är perfekt för Jack, som har författarambitioner och ser vistelsen som ett tillfälle att skriva på sin bok. Tyvärr går något fruktansvärt fel. Kanske är det meningen att Jacks märkliga hånflin under bilfärden ska antyda att han redan är bindgalen, och att omständigheterna i social karantän är det som får bägaren att rinna över. Kanske är det bara Jack Nicholsons överspel.

Det diaboliska minspel som är så tydligt förknippat med huvudrollsinnehavaren, ska ha stört Stephen King. Miniserien från 1997, som King skrev och producerade, har därför ett långsammare dramatiskt bygge, ett mer gradvis vansinne. Manuset lyfter fram (eller tonar ned) annat från romanen som King ansåg att Kubrick försummade i sin version av berättelsen. På så sätt kan man se miniserien som ett matigt komplement till filmen, men för många fans är filmen ändå överlägsen. En bok som överförs till vita duken kan inte behaga alla, ibland inte ens författaren, och så måste det nog få vara.
 
 

Konspirationsfilmen som bygger myten


En bit in i filmen slås jag av hur minnet kan spela en spratt. Jag hade glömt att Wendy älskar skräckfilm, att Danny har en låtsaskompis med läskigt guttural röst, och att anekdoten om The Donner Party – nybyggare som blev strandsatta i Sierra Nevada och sägs ha hemfallit åt kannibalism – är kusligt förebådande. Framför allt, hur kunde jag glömma begreppet “the shine”, som syftar på Dannys telepatiska och synska förmågor? Efterhand, när även Dannys föräldrar börjar se hemska syner, skapas en kittlande osäkerhet kring vad som sker i deras egna huvuden och inte.

Mystiken har knappast avtagit genom åren. Tvärtom. Numera är det svårt att prata om The Shining utan att snudda vid konspirationsteorierna som omgärdar den. Detta kan till stor del tillskrivas dokumentären "Room 237" från 2012, där det påstås att The Shining egentligen handlar om förintelsen. Eller så är det folkmordet på Nordamerikas indianer. Annars är det garanterat Kubricks indirekta bekännelse för att ha iscensatt månlandningen. Nej, den är förstås en allegori för den grekiska myten om Minotaurus, där Jack Nicholsons rollfigur får representera den frustande besten i labyrinten. De dolda budskapen är många, åtminstone enligt rönen i "Room 237".
 
Fanatiska fans bör få sitt lystmäte när superproducenten J.J. Abrams levererar spin off-serien Overlook, som är beställd till nya streamingtjänsten HBO Max. Serien är en prequel till filmen och ska kretsa kring hotellets otäcka historia. En och annan fråga lär besvaras, medan nya uppstår för att ge bränsle till fler långsökta teorier. Förhoppningsvis blir Stephen King äntligen nöjd. Själv måste jag bara få veta om Jack Torrance verkligen är en reinkarnation, evigt dömd att huffa, puffa och gå bärsärk med sin yxa.
 
 

Med nya ögon

 
Att öppna porten där Stephen King och Stanley Kubricks universum möts, är ett maskhål av kuriosa att förlora sig i. Jag inser att jag har låtit Kubricks genistatus överskugga kollektivet bakom auteuren, medarbetarna som hjälpte Kubrick att förverkliga sin vision. Som gottgörelse har jag lyssnat koncentrerat på musiken som noga valdes ut för att passa scenerna, däribland Krysztof Pendereckis suggestiva stycke "Polymorphia (for string orchestra)". Jag har läst om tålmodiga skådespelare, och hur Kubricks högra hand Leon Vitali åkte runt i USA för att hitta rätt barn att spela Danny.

Två andra som bidrog stort, var filmfotografen John Alcott och Steadicam-uppfinnaren Garrett Brown. Deras samarbete, med svindlande kameraåkningar och vidvinkelfoto, frammanar känslan av en metafysisk närvaro – väggar av minnen som ruvar på ohyggliga hemligheter. Tvillingarna. Danny på plastcykeln. Blodet som väller ut från hissen. Ikoniska bilder som kommer att ge ny mening till nya generationer filmälskare.
 
Tider av distansering och karantän, gör flykten från Overlook Hotel om möjligt ännu kyligare. Jag trodde att jag hade sett nog, men jag hade knappt börjat.
 
Anders Nilsson
| 23 maj 2020 06:00 |