Tarantinos mest briljanta scen

TEMA: TARANTINO
11 Januari 2016 | 16:30

Quentin Tarantinos mest briljanta scen

Det är inte lätt att välja ut den bästa scenen bland Quentin Tarantinos guldskatt till filmalster. Mitt val faller på inledningen i ”Inglourious Basterds”.

Den här veckan har vi Tarantino-tema på MovieZine, där flera skribenter ger sin syn på regissören och hans filmer.

Liksom i de flesta av Tarantinos filmer är ”Inglourious Basterds” full av färgstarka karaktärer med olika, ofta tveksamma agendor. Här finns dock en tydlig protagonist/hjälte och antagonist/skurk i form av judinnan Shosanna (Melanie Laurent) respektive judejägaren Hans Landa (Christoph Waltz). Ändå möts de bara två, korta stunder.



En av dem är den intensiva inledningsscenen. Året är 1941 och vi befinner oss hos franske bonden Perrier LaPadite (Denis Ménochet). Ett nazistekipage anländer och Perrier beordrar sina döttrar att gå in i huset. Perrier är den stora, starka, tystlåtna typen med en hård blick som är svår om inte omöjlig att ta sig an. Men han har en hemlighet så pass svettig att han måste svalka sig med vatten innan ekipaget ens hunnit fram.

Entré för överste Hans Landa (Christoph Waltz). Vi anar direkt att Landa är en skurk - han är ju trots allt nazist. Men han är samtidigt påtvingande trevlig och charmig. Han ger sig inte när Perrier tvekar att skaka hans hand och han föser med lätt hand sin värd framför sig i början på sin manipulerande lek.



Väl inne i stugan fortsätter Landa att smickra in sig hos Perrier genom att ge komplimanger till såväl hans vackra döttrar som mjölken de bjuder på. Han är FÖR snäll. Han är ute efter något. Och i utbytandet av blickar mellan Perrier och dottern Charlotte (Léa Seydoux) blir det uppenbart att de faktiskt har en hemlighet.

Landa skruvar sedan upp volymen genom att skicka ut döttrarna, byta språk till engelska (med bristande franska som motivering) och presentera sig själv. Stegvis berövar Landa makten från Perrier genom att rycka bort två av hans starkaste stöttepelare - familjen och språket. Även om Perrier är fullt medveten om vem Landa är så blir även presentationen ett tillfälle att påminna vem som har makten i mötet.



Landa har egentligen alltid varit i överläge men Perrier hamnar mer och mer i underläge. Den starka fasaden bryts ner bit för bit. I synnerhet när Landa ber Perrier själv att återberätta vad han vet om Landa och hans uppdrag, att hitta undangömda judar. Landa börjar grilla Perrier om en specifik judefamilj som saknas. Samtidigt delges publiken om Perriers hemlighet - judarna gömmer sig i jordkällaren under golvet! Shosanna ligger med handen för munnen för att inte göra några ljud.

När Perrier tror att faran är över och till och med är så bekväm att han röker sin pipa så kontrar Landa - med en ännu större pipa. Landa berättar lugnt och sansat att huset kommer genomsökas men att eventuell förhandsinformation kan belönas istället för att bestraffas. Belöning som innebär att Perriers familj slipper fler besök av nazisterna. Med andra ord så tvingar Landa Perrier att avslöja den gömda familjen genom att hota hans egen familj. Det är dock inlindat som ett affärsförslag.



Sedan kommer dödsstöten. Landas insmickrande leende försvinner och han frågar rakt ut ifall Perrier gömmer undan judar, om de gömmer sig under golvet och ber honom sedan peka ut var. Perrier, den starke mannen är besegrad och tårarna kommer. Ulven, som alltid skymtats under Landas fårakläder, är nu blottad i sin sanna form.

Landa sparar sin mest djävulska gärning till slutet när han konstaterar att familjen under golvet inte förstår engelska och byter tillbaka till franska för att lura dem. Återigen med ett brett leende och sitt vänligaste tonläge tar han på låtsas farväl av Perrier för att sedan släppa in sina soldater och låta dem peppra sönder golvet. Det finns något poetiskt med att för några sekunder låta sina offer andas ut och tro att de kommit undan.

Men främst etablerar scenen den diaboliske Landas tillvägagångssätt. Med genomtänkt, manipulerande taktik få det han är ute efter och låta andra göra det fysiska jobbet. Perrier, som enbart medverkar i denna scen symboliserar motståndsrörelsen som trots vilja och ambition inte kan stå emot den ödeläggande nazismen.



Scenens twist är att Shosanna överlever attacken och flyr. Landa har henne i sin skottlinje men låter henne leva, troligen med tanke om att hon ändå inte överlever ensam på flykt. Ett misstag som senare får förödande konsekvenser för nazisterna.

Shosanna blir i detta ögonblick filmens superhjältinna. Vi vet inget om henne förutom det faktum att hon sett hela sin familj skjutas ihjäl och lyckas med en hårsmån fly. Sorgen och vreden i hennes ansikte skapar en farlig fiende för både Landa och de andra nazisterna. Hon vinner bara genom sin överlevnad vår respekt och sympati, och vi följer med eggande skadeglädje hennes kommande, väldigt motiverade hämnd i slutet.

Vilka Tarantino-scener har ni som favoriter?

Se också: Jonna och Andreas diskuterar "The Hateful Eight"