Krönika: Uppföljare bygger nya världar

KRÖNIKA
3 Mars 2015 | 18:00

Superhjältar och uppföljare bygger nya världar

Fredrik Adolvsson tycker att superhjälteboomen får oförtjänt mycket kritik.

Kritik mot bristande originalitet är ingenting nytt, inte när vi vänder blickarna åt Hollywood. Det är väl känt att de hellre satsar på uppföljare och populära trender (för tillfället superhjältar och dystopiska framtidsvisioner riktat mot ungdomar) än nya idéer. Men efter årets upplaga av branchens stora firmafest, Oscarsgalan (som jag för övrigt älskar), där ett par rejäla kängor kastades, har kritiken tagit ny fart. Bland annat hos SVT Kultur, där Joachim Sundell skriver om den "flodvåg av uppföljare" (102 filmer på fem år) som vi står inför.

För det är alltid kritik. Det är känslan av en mer eller mindre samstämmig överenskommelse om att det här någonting enbart negativt, att det är destruktivt för filmindustrin, att det bara kommer leda till någonting ont. Jag är långt ifrån lika övertygad. Missförstå mig inte, jag älskar nytt och vill verkligen se mer innovativt från den stora filmskaparlandet i väst, men jag tror heller inte att superhjälteboom och uppföljarmanin är helt av ondo. Jag har några andra vinklar, personliga som allmänna.

1. Superhjältar är coolt


Genom serietidningar lärde jag mig läsa, och har aldrig lyckats bli för gammal för detta medium Någon gång gick intresset över till superhjälteserier och även om jag mest läser annat nu så har denna finfina form av fantasi en speciell plats i mitt gamla nördhjärta. Jag älskar att se superhjältar komma till liv på såväl stor som liten skärm, och att det skett allt oftare de senaste åren har varit underbart. 

Sen kan jag för all del vara alldeles för förlåtande när det gäller dåliga filmer eller TV-serier, så länge det baseras på någon serietidning, men det är mitt problem.

2. Att bygga ut världar


Det här är inte unikt för superhjältefilmer, utan är orsaken till varför jag är positivt inställd till uppföljare, till franchiser, överhuvudtaget. För varje ny förstafilm bygger upp en ny värld. Även om det är en del av ett etablerat universum (som Marvels historier), är det nya karaktärer som presenteras. Nya relationer. Och jag älskar att se dessa världar byggas ut. Jag vill alltid veta mer om dessa relationer. Jag vill väldigt ofta ha stora berättelser om små karaktärer som kanske bara tar upp en liten del av en protagonists historia. Det finns så mycket att berätta. Det finns alltid mycket mer att berätta.

3. Den krassa verkligheten


Pengar. Uppföljare och superhjältar må få kritik men de drar också in pengar. En jävla massa pengar. Pengar bolagen behöver för att kunna forsätta göra filmer, stora och små och allt däremellan. Det finns inga garantier att pengarna publiken lägger på "Avengers"- och "Man of Steel"-uppföljare istället skulle läggas på "Birdman", om superuppföljarna inte fanns. Tvärtom, det finns en hel värld av roliga saker att lägga surt förvärvade slantar på, och i den breda allmänhetens ögon har smalare film aldrig varit en av dem. Tyvärr. 

Givetvis måste det vara bra också. Det räcker inte att filmen drar in pengar, eller handlar om superhjältar, eller är en uppföljare, den måste även vara bra. Inget snack om saken. Men det gäller även förstafilmer och originalidéer, och ifråga om kvalitet tycker jag inte en uppföljare/franchise bör hållas till alltför annorlunda standarder jämfört med det där som är smalt och konstigt.

Det ska tilläggas, och klargöras, att jag inte är oförstående till kritiken. Jag kan också se problematiken. Däremot tror jag inte på det domedagsscenario vissa utmålar. Långt ifrån.