Ruben Östlund talar inför en smockfull publik under Göteborgs filmfestival. Han är högaktuell med sin nya film “The Entertainment System Is Down” men om filmen hinner bli klar till Cannes i år får vi se. Östlund berättar generöst om sin arbetsprocess, spoilers och självironiska sidospår.
– Vissa idéer kommer till mig sent i processen. Nu nyligen kom en grym idé, vilket får mig att tänka “Fuck, har jag tid att bli klar med filmen till Cannes i år eller får det bli till nästa år?“
Filmen är ett klaustrofobiskt och skoningslöst experiment som utspelar sig ombord på ett långflyg mellan London och Perth. När flygplanets underhållningssystem plötsligt slutar fungera börjar det civiliserade skalet krackelera. Uttråkning, skam och mänskliga hierarkier tar över – och det blir snabbt både obekvämt och brutalt.
– Jag bryr mig inte om spoilers, konstaterar han.
Ett sociologiskt experiment på 10 000 meters höjd
Utgångspunkten till filmen hämtar inspiration från ett verkligt experiment: “The Challenge of the Disengaged Mind”. Testpersoner sätts ensamma i ett rum och ombeds göra absolut ingenting i upp till 15 minuter. Resultatet blir stress och självförvållad smärta.
Deltagarna får nämligen valet att trycka på en knapp som ger dem en elchock. Smärtsam, men ofarlig.
Två tredjedelar av alla män trycker. En fjärdedel av kvinnorna gör detsamma. En person tryckte hela 120 gånger.
– Vi vet att vi skadar oss själva, men ändå trycker vi på knappen, säger Östlund. Genom det här experimentet, i kombination med flygplanet, reflekterade jag över vår samtid.
På inspelningen tryckte alla statister på knappen. Inte för att de var uttråkade – utan för att de ville vara med i filmen.
Från titel till film
Den här gången började projektet inte med en scen, utan med en titel. Under arbetet med att promota The Square flög Östlund och hans fru ofta över Atlanten. Under en av dessa resor slutade skärmarna att fungera.
“The Entertainment System Is Down.”
– När jag väl hade titeln började jag leka med idén. Första fasen är alltid lek.
Östlund pratar gärna om sina projekt så tidigt som möjligt – med journalister, kollegor, vem som helst.
– När man har en stark setup kastar folk idéer tillbaka på en. Jag stjäl allt. Jag ber inte om tillåtelse, säger Östlund skojfriskt och publiken älskar det.
En journalist berättade om en extremt lång flight mellan London och Perth. En annan detalj föll på plats: om en passagerare dör under flygningen är det oftast för dyrt att nödlanda. Kroppen måste stanna kvar ombord.
Mer och mer blev filmen ett faktum.
Ett helt flygplan – på riktigt
För att göra filmen på sitt sätt krävdes ett radikalt beslut: ett riktigt flygplan.
– Vi köpte en Boeing 747. De är inte jättedyra, men ganska dyra, säger Östlund.
Planet hade plockats isär efter att ha blivit “grounded” efter 25 år i luften. Delarna var inte ens markerade.
– Det var minst sagt ett pussel att sätta ihop igen. Men det var avgörande att kunna använda hela planet.
Allt monterades upp i Budapest.
– Att göra en film i ett flygplan är svårt. Inget kommer gratis. Allt blir krångligt.
Skam, smärta och mänsklig faktor
Som i Östlunds tidigare filmer handlar det inte om individer – utan om det mänskliga.
– Jag älskar sociologiska experiment eftersom det inte blir individuellt. Det blir mänskligt. Mindre fingerpekande.
Han beskriver sitt filmskapande som ett sätt att närma sig sin egen skam.
– Jag får en andrahandsupplevelse av något jag är livrädd att uppleva själv.
Precis som våld på film ger en adrenalinkick utan verkliga konsekvenser, fungerar konflikt likadant.
– Man får uppleva smärtan – men slipper betala priset.
Keanu Reeves, VR och världens sämsta hjälte
Östlund avslöjar glatt filmens slut.
Planet kommer att krascha. Orsaken är inte teknisk – utan mänsklig.
En liten parameter går fel. Skam, hierarkier och rädsla gör resten.
Keanu Reeves spelar en elektriker som försöker laga felet. Han blir tillsagd att det är underhållningssystemet som löpt amok men i cockpiten visar det sig vara värre än så, det går inte att styra planet alls.
– Hans karaktär vill inte vara hjälten. Det tyckte jag var kul.
Precis när planet håller på att krascha i havet tänds skärmarna och underhållningssystemet sätts igång.
Samtidigt sitter en VR-användare bredvid ett par på planet. Han har varit helt bortkopplad från verkligheten genom hela filmen. När planet ska nödlanda väcks han abrupt.
Istället för att ta på sig flytvästen sätter han på sig VR-headsetet igen. Vi följer honom in i en perfekt virtuell värld: morgonljus, fågelsång, fiske i spegelblankt vatten. Utanför skriker passagerarna: “Mamma! Mamma!” Han höjer volymen.
– Om han spelas av en ung man kan det säga något om framtida generationer, säger Östlund. Att detachera sig från verkligheten.
Den största walkouten i Cannes historia?
Mitt i filmen stannar allt upp. Ett par barn bråkar om en iPad eftersom det är den enda skärmen de kan komma åt. Pappan bestämmer: 15 minuter var. Från och med nu.
Filmen går över i realtid. I 15 minuter.
– Publiken blir testad och utsatt. Let’s see if I have the balls to go through with this, säger Östlund.
– Distributörerna är livrädda. Men jag tycker det är filmens största selling point. Det är det som gör det till ett event.
– Jag ska göra den största walkouten i Cannes historia.
Om filmen blir klar i år återstår att se, men oavsett vad kommer det att bli ett ordentligt spektakel.
Läs också: Ruben Östlunds film med Keanu Reeves kan dröja till 2027
Läs också: Kirsten Dunst om sin roll i Ruben Östlunds nya: ”Blir pinsamt när folk ser mig i filmen”