SPEL

Skribent

Jerry Fogselius

8 oktober 2018 | 22:00

Recension: "Super Mario Party" återgår till rötterna

Efter det kritiserade co-op-fokuset i Wii U-spelet "Mario Party 10", väljer Nintendo att ge oss ett mer traditionellt upplägg när den elfte delen debuterar på Nintendo Switch. Borta är kollektivåkandet i vagn och istället är de gamla hederliga, individuella gårutorna och tärningskasten tillbaka. Synd bara att antalet spelbrädor är så få...
Jag älskar brädspel och njuter i fulla drag av osämjan som uppstår under hotellhetsen i Monopol, tårtbitssamlandet i Trivial Pursuit eller stjärnjakten i Mario Party. Det finns inga andra digitala brädspel som fångar den ljuvliga skadeglädjen lika bra som Nintendos långlivade partyspelserie och glädjande nog känns den senaste delen som en återgång till de mer traditionella delarna i serien. Medan "Mario Party 10" tvingade er att åka i samma vagn och slå samma tärning, får ni i "Super Mario Party" helt egna tärningar att kasta. När alla har slagit och gått, är det dags för spelets verkliga höjdpunkt: minispelen.
 
Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600
 
"Super Mario Party" har inte mindre än 80 helt nya minispel, allihop designade på ett lättbegripligt sätt som gör det enkelt att bara plocka upp kontrollerna och lira. Vad mer kan man önska sig av ett "Mario Party"? Att många av utmaningarna dessutom är skräddarsydda med JoyCon-dosornas rörelsekänslighet och pricksäkra vibration i åtanke, gör det ofta ännu roligare att spela. Visst finns det många minispel där JoyCons inte utnyttjas fullt ut, men detta gör bara att variationsrikedomen ökar och får varje kamp att kännas fräsch. De olikartade minispelen är helt klart det bästa med hela spelet, tillsammans med alla härliga glåpord och grova svordomar som flyger genom rummet tills den sista tärningen är kastad, förstås.
 
Som vanligt är det den med flest stjärnor i slutet av ett parti som vinner, vilket skapar extrema förolämpningar och (rolig) osämja i soffan när någon väl når fram till en stjärnruta eller – gud förbjude – lyckas sno en stjärna från någon annan och smussla ner i sin egen ficka. Vem som i slutändan kommer att vinna går dock aldrig riktigt att förutse, eftersom två bonusstjärnor alltid delas ut efter att alla tärningskast är avklarade. Man kan belönas med dessa för lite allt möjligt, exempelvis om man varit den som gått minst antal steg under spelets gång eller om man samlat på sig flest "allies" under en runda (mer om dem senare). Plötsligt kan någon som legat på sista plats under den senaste timmen vinna hela skiten, vilket förstås är helt orättvist men ger spelet en Nintendo-slumpmässighet som i mitt tycke bara gör det roligare. Precis som i "Mario Kart"-serien, alltså.
 

Dansa, paddla, suck och stön

 
Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600
 
Medan själva minispelen och den giriga stjärnjakten är spelets bästa inslag, finns det annat som drar ner underhållningen ganska rejält. Först och främst är antalet spelplaner verkligen i tunnaste laget, då det dessvärre bara finns fyra brädor att välja bland. I de äldre spelen fanns betydligt fler att byta mellan och jag förstår verkligen inte att det i denna utgåva finns såhär få. Det är inte särskilt spännande att klampa omkring på samma bana om och om igen när man har gjort det några gånger.
 
I övrigt finns ett par spellägen – utöver klassiska Party Mode – som tyvärr inte underhåller mig alls utan mest bara verkar finnas där som utfyllnad. I Sound Stage ska du göra gimmickartade rörelser i takt till musik och i River Survival ska du paddla en sträcka som känns som hela Nilen i en gummibåt tillsammans med övriga spelare, under tidspress. Eller "tidspress" kanske jag ska säga, eftersom det inte är minsta utmaning att hinna i mål innan tiden löper ut. Fast det är inte som att man ens vill paddla i mål, eftersom River Survival pågår på tok för länge. Jag förstår om svårighetsgraden är lätt för att den ska tilltala en yngre åldersgrupp, men inget barn kan rimligtvis ha tålamod att paddla och smälla ballonger såhär länge. Nä, då är nog till och med Sound Stage roligare (fastän det också suger).
 
Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600
 

Team-up!

 
Bättre är då det nya Partner Party-läget där man spelar i lag om två. Till skillnad mot det vanliga Party Mode, gäller det att tillsammans med en vän - riktig eller datorstyrd – kamma hem flest stjärnor. Skillnaden mot standardläget är att man i Partner Party får välja fritt hur ens figur ska gå efter att båda spelarna i laget har kastat sina tärningar. Detta gör spelläget till det mest taktiska i "Super Mario Party", eftersom ena partnern exempelvis kan fokusera på att samla mynt som finns utspridda på gårutorna medan den andra kan bege sig iväg mot nästa stjärna.
 
På tal om samarbete, kan du i både Partner Mode och vanliga Party Mode plocka upp extrakaraktärer ("allies") på vägen. Följeslagarna har en egen tärning som de slår när det är din tur och då får du fler steg att gå. Fler steg > större chans att nå fram till nästa stjärna före motståndarna > "mohaha, jag har en stjärna och det har inte ni!" Utöver de extra stegen hjälper dina allies även till under vissa minispel (t.ex. fotboll) där de blir en extra lagkamrat att räkna med. Följeslagarna kryddar helt klart till spelupplevelsen och är en välkommen nyhet till spelserien.
 
Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600
 

Tillbaka till rötterna

 
Även om "Super Mario Party" alltså har en del skavanker i form av de två trista spellägena Sound Stage och River Survival, samt bara har hälften så många spelplaner som jag skulle önska, är återgången till den mer traditionella "Mario Party"-känslan och de 80 varierade minispelen nog för att jag ska känna mig underhållen av denna Switch-debut. Det är visserligen inte lika uppslukande eller hetsigt som andra moderna partyspel (till exempel "Overcooked!"), men för att vara den elfte delen i denna långlivade spelserie kan jag inte bli annat än imponerad över hur barnvänliga Nintendo återigen lyckas locka fram mina värsta svordomar. På ett positivt sätt, ska tilläggas.
 
Det taktiska Partner Party och extrahjälpen allies i all ära, men mest glad är jag faktiskt över att spelet i grund och botten känns som ett hederligt gammalt "Mario Party" fast med finare grafik och en kavalkad av nya minispel – precis som det ska vara. Om du vill ha något att variera multiplayermyset med utöver "Mario Kart 8" till din Nintendo Switch, bör du definitivt plocka upp "Super Mario Party" och låta glåporden, hånskratten och krigstjuten hagla över motståndarna. Hoppas bara att det släpps någon expansion med fler spelplaner i framtiden, men fram till dess finns både Partner Party, 80 uppfriskande minispel och den eviga, giriga stjärnjakten att roa er med.
 
 
"Super Mario Party"
Genre: Partyspel
Utvecklare: Nd Cube
Utgivare: Nintendo
Format: Nintendo Switch
Släpps: 5 oktober 2018
Pris: 599 kronor
 
 Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600
| 8 oktober 2018 22:00 |