Recension: Ingen levande går säker i skräckäventyret "Little Hope"

Den bästa medicinen för en stressad och sårbar själ är en uppfriskande promenad i skogen. Det vet alla. Eller ja, om du inte råkar komma allt för nära den lilla byn “Little Hope” under din skogspromenad då förstås. För sinnesro är det sista du kommer finna i denna byhåla.

 

 

I “Little Hope” får vi följa ett gäng studenter som tillsammans med en av sina professorer hamnar i en minst sagt knivig situation då deras buss kraschar mitt ute på en ödslig skogsväg. Studenten Andrew (Will Poulter) tycks extra påverkad av kraschen och är till en början okontaktbar. Efter mycket om och men lyckas till slut professorn skaka liv i honom. Andrew kan för allt i världen inte minnas att han varit med i en krasch, och strax innan uppvaknandet hade han en så märklig och obehaglig dröm.

 

 

Ingen av gruppens mobiltelefoner fungerar (big suprise) och mannen som körde bussen verkar vara spårlöst försvunnen. Den lilla skaran kommer fram till att deras bästa chans till räddning är att följa vägen som leder mot byn “Little Hope”. Där måste det ju finnas en fungerande telefon. Skogen känns mörk, dyster och ogästvänlig och dimman som omger gruppen känns nästan onaturligt tät och skräckinjagande.

 

Det viktigaste just nu är att hålla ihop, ta reda på vad som hänt busschauffören och på något vis hitta ett sätt att ta sig så långt bort från denna dystra plats som möjligt. Ganska snart kommer gruppen dock inse att saknaden av täckning på deras mobiltelefoner är deras minsta problem. Denna by fläckas av en mörk historia och det gömmer sig fasansfulla ting i den täta dimman (vem hade kunnat ana).

 

 

Precis som i spelen “Until Dawn” och “Man of Medan” är det viktigt att spelaren vet så lite som möjligt om handlingen från start. Detta för att spelupplevelsen ska bli så bra som möjligt. Jag har därför försökt att hålla fingrarna i styr och akta mig noga för att inte avslöja för mycket om handlingen i “Little Hope” i min recension. 

 

 

Spelmekaniken är näst intill identisk med förra årets skräckfest "Man of Medan". Den som har spelat de tidigare spelen kommer verkligen att känna igen sig både i upplägg och i spelmekanik. Och den som varken har spelat “Until Dawn” eller “Man of Medan” tidigare kommer att lära sig upplägget på några minuter.  För “Little Hope” är inte ett svårt spel. Allt handlar om att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle. That's it.

 

Och visst skulle någon som jag, som ändå spelar en del tv-spel uppskatta lite mer variation på den fronten. Men detta är trots allt inte det viktigaste när det kommer till ett spel som "Little Hope". 

 

 

För i dessa typer av spel är det berättelsen som är det viktigaste. Känslan av att få axla rollen som regissör för en kväll. Det är du som spelare som avgör vilken riktning berättelsen ska ta. Hur de olika karaktärerna ska agera i jobbiga situationer och gentemot varandra.

 

Oavsett spel är designen, miljöerna och karaktärerna oerhört viktiga för att spelet ska bli en framgångssaga. Detta blir nästan ännu viktigare i spel som lutar mer åt det mer filmiska hållet. Mycket hänger som sagt på berättelsen, men för att rätt känsla ska infinna sig och suget att fortsätta spela ska hålla i sig måste samtliga nämnda delar leverera.

 

“Little Hope” lyckats riktigt bra på samtliga punkter. Den kusliga miljön känns helt rätt och det märks verkligen att utvecklarna har lagt ner mycket tid och jobb på spelets olika karaktärer (inklusive fiender). Medlemmarna i den olycksdrabbade skaran besitter alla unika personlighetsdrag som påverkar gruppdynamiken.

 

 

Både de tidigare titlarna och “Little Hope” är upplagda på ett sådant vis att du som spelare behöver ta dig igenom skräckens natt flera gånger för att kunna skapa dig en helhetsbild av situationen. Därför är det viktigt att spelet inte blir för enformigt och upprepande.

 

 

Det är enkelt att hålla intresset för ett spel uppe under den första spelomgången då allting känns nytt och spännande, men känns det lika spännande omgång två? Och omgång tre? “Man of Medan” som släpptes förra året lyckades inte riktigt med detta anser jag. Det kändes som att man vankade runt i samma rum och gjorde samma sak om och om igen.  Jag var orolig för att jag skulle få samma känsla även denna gång, men “Little Hope” bjuder på mer variation. 

 

Byns många byggnader och närliggande natur ger spelaren en stor yta att utforska. Lite här och var går det att finna undangömda ledtrådar. Små ting som kan tyckas obetydliga till en början, men som kan ha stor betydelse längre fram. Utöver dessa ledtrådar finns det också fotografier utspridda i byn. Foton som ger spelaren en snabb inblick i framtiden. Dessa foton kan antingen ge spelaren små hintar inför viktiga händelser som komma skall, eller förvarna om hemska saker som du ska försöka undvika. Du kan dock inte alltid veta vilket val som är rätt och vilket som är fel. Allt handlar om hur du väljer att spela. 

 

 

Spelet delas upp i tre olika akter och mellan varje akt får man byta några ord med kuratorn, en man som antingen kommer med hjälpsamma hintar eller gör dig än mer osäker och förvirrad. Trots att jag uppskattar mellansekvenserna med honom tröttar jag på hans upprepande ord när jag spelar om “Little Hope” för andra och tredje gången. För han säger i stort sett exakt samma saker. Jag hade önskat att kuratorn var mer levande och varierande i sin dialog med spelaren allt eftersom fler ledtrådar och scenarion låstes upp. Bara ett simpelt “välkommen tillbaka, vågar du prova igen?” eller ett “jag hoppas att du har lärt dig från tidigare misstag” hade gjort mig gladare.

 

 

Du kan välja om du vill ta dig an detta skräckäventyr på egen hand eller om du vill spela tillsammans med andra i spelets movienight-läge. Jag testade båda delarna och den första omgången spelade jag tillsammans med min sambo. En ny funktion i antologins andra spel är att du även kan spela tillsammans med andra online. En välkomnad funktion som känns extra betydelsefull just nu under rådande pandemi. Jag rekommenderar dock helt klart att du spelar “Little Hope” i sällskap med någon/några andra under samma tak, även om detta innebär att du riskerar att förstöra relationen till dina nära och kära för all framtid. För ni kommer att bli osams. Det hör till.  

 

I slutet av den första spelomgången står jag och min sambo inför ett förbluffande faktum. Nej, inte enbart det faktum att vår relation chockerande nog hade överlevt ännu ett samarbetsspel, utan att samtliga karaktärer hade överlevt natten. Som tidigare nämnt är inte ett spel som  “Little Hope” svårt, men någon karaktär brukar ju stryka med i början på grund av felaktiga val. Jag kan inte svara på ifall detta berodde på att "Little Hope" är enklare än sina föregångare, eller om vi bara hade extremt mycket flyt under den första spelomgången.

 

Dock ska man inte tro att mysteriet är löst bara för att samtliga karaktärer överlever. Många frågetecken kvarstod fortfarande och jag och min sambo blev genast sugna på mer. "Little Hope" visade sig bli en positiv överraskning som helt klart bör införskaffas lagom till årets Halloween-festligheter. 

 

 

 

"The Dark Pictures Anthology: Little Hope"
Genre: Skräck 
Utvecklare: Supermassive Games 
Utgivare: Bandi Namco Entertainment
Format: Playstation 4, Xbox One, PC 
Släpps: 30 oktober 
Pris: 299 kr

 

Förbeställ ditt exemplar hos Webhallen här.