Vi kan sägas leva i en tid med kort närminne. På nyheterna kan vi läsa om hur lätt det är att leva som historielös, att på en stor skola se hur politiker upprepar misstag som historien borde lärt oss nyttiga läxor från. Och på en lite mindre skala, för en medelsvensson i folkemmen, är det lätt att glömma bort spel som inte kom ut igår, iförrgår eller idag.
Båda dessa tankar om minne är relevant till den mästerliga remastern av ”Final Fantasy Tactics: The Ivalice Chronicles”, ett spel som också inleds med att en historiker gräver i kyrkans annaler och hittar prov på att saker kanske inte var som vi en gång trott. Historien är ändå inte alltid vad den verkar vid en första anblick. Följ med och bli kanske förtjust av något oväntat!
Sena 90-talet, när ”Final Fantasy” slog ned som en bomb
För min egen del har jag länge fått ta del av det här spelets arvegods på avstånd – den vackert orkestrerade musiken från det här spelets original-utformning när det släpptes till Playstation redan år 1997 (komponerat av en uppskattad Hitoshi Sakimoto) har genom åren letat sig in i spellistor. Sedan 90-talet har man fått fantisera om hur spelet liksom varit att grotta ner sig i.
Det amerikanska Playstation-fodralet som min skolkamrat Viktor hade importerat på 90-talet lovade alltid ett spel som hade hjärna och var ovanligt för sin tid. Det var tiden när speltidningar som Super Play eller Edge Magazine var som små biblar för en ung spelintresserad, och när de stora japanska rollspelen äntligen fick ett erkännande i väst. Det var så klart efter att blockbustern ”Final Fantasy VII” släpptes på våra kuster, just år 1997. I Europa fick vi vänta till senare med att officiellt få spela just den taktiska versionen av ”Final Fantasy” med chocobos och en karaktär som alltid heter Cid – nu och har vi äntligen det mest stabila och genomarbetade sättet att ta del av ”Final Fantasy Tactics” på modern hårdvara.
”Det är taktiskt! Det är gammalt!” Men kanske också ”för dig”
Om du undrar vad ”Final Fantasy” har att göra med en taktisk inramning – då ska du antagligen fråga två japanska herrar som båda förr i tiden arbetade på spelutvecklarna Square-Enix. Hironobu Sakaguchi – ursprungligen känd som pappa till ”Final Fantasy”-serien – och hans tidiga protegé, speldesignern Yasumi Matsuno. Dessa två sådde fröna till vad som kom att bli en av de mest älskade delarna i det förlängda universumet av ”Final Fantasy”-spel. Yasumi Matsuno är också huvudsakligen ansvarig för Square-Enix återutgivning av ”Tactics Ogre” från häromåret – så om du uppskattade det spelets politiska intriger bör du känna dig som hemma även här.
Den här titeln då? Det är den första delen av ”Final Fantasy” som utspelar sig i kungadömet Ivalice. Tidigare klassiska spel som det taktiska Playstation 1-äventyret ”Vagrant Story” och ”Final Fantasy XII” delar alltså samma skådeplats, och skaparen de har gemensamt är just Yasumi Matsuno. Han är aktiv bakom kulisserna än idag, som när onlinerollspelet ”Final Fantasy XIV” har en specialsektion som heter ”Return to Ivalice”, med gott om inspiration från just originalet ”Final Fantasy Tactics”. Han har även haft en övergripande roll i den här utökade remastern av spelet.
Ramza förtjänar samma rykte som Cloud Strife (som också är med)
Ramza och Delita heter huvudpersonerna som vi får följa genom prövning och triumf. En av dem ska senare bli känd som den stora hjälten av sin tidsålder, men som så mycket i den här historian är inte allt vad det verkar vid en första anblick. Ramza är den yngsta sonen född i adlig börd och Delita är född in i en enkel familj utan ett kvitten till sitt namn. Dessa unga herrar är vid ett tidigt skede bästa vänner. Genom spelets gång får de se sina övertygelser och sin vänskap prövade, med hela rikets öde på spel. Det är en dyster men välsnidad berättelse om (klass-)hat över generationer, ansträngda allianser och kanske ryms det någonstans en smula hopp jämsides med en något grusad idealism. Det är starka grejer.
Ifall detta är första gången du kastar ett korpöga på den taktiska grenen av japanska rollspel, inte minst den klassiska skolan, så är det lätt att fråga sig ”varför ska jag bry mig? Ska jag bli engagerade och tagen av de här små tvådimensionella figurerna – är detta bara ”Warhammer” i förklädnad?”. Det är en rimlig fråga, eller flera.
För att besvara om just den här tolkningen av Final Fantasy ändå skulle kunna vara för dig, kan vi passa på att ställa lite följdfrågor: Har du någon gång engagerats av bittra släktfejder på tv-serier om vår tid eller ett historiskt drama? Uppskattade du ”Game of Thrones” på tv när den var som starkast? Tycker du om brädspel, lite Dungeons & Dragons och skulle egentligen mest uppskatta ännu en omspelning av ”Baldur’s Gate III” med nya ambitioner och sätt att spela? Nå, då kanske den här smakfulla återutgivningen av en japansk 90-talsklassiker har mer att erbjuda dig än du tror.
Pang på den strategiska rödbetan – med en story som bränner till
För att tala klarspråk: Du har tacksamt nog mängder med frihet i hur du utrustar dina karaktärer, med ett intrikat jobbsystem. De olika jobben är en glädje att lära sig om och systemet har strömlinjeformats i den här versionen, så det är extra pedagogiskt hur du bär dig åt. Striderna i sig är försatta i en slags isometriskt diorama av ett landskap, där du kan vrida på kameran till särskilda vinklar och tacksamt nog få en överblick rakt ovanifrån om du behöver. Räkna med åtminstone 40 timmars speltid första gången du ger dig i kast med Ramzas och Delitas berättelse på medel svårighetsgrad, ”Knight”.
All dialog gestaltas med nyinspelade och mycket hängivna röster. De namnkunnigaste skådespelarna är antagligen Ben Starr (charmören känd som huvudrollen i ”Final Fantasy XVI”) och Emily Carey från tv-serien ”House of the Dragon”. Men i stort sett hela persongalleriet är gestaltat med passionerade tolkningar som verkligen ger liv i karaktärernas missöden. Det är tilltalande, även för nybörjare, och det är en historia med flera belöningar och oväntade möten. Det är den sortens intrig som är svår att bli övertygad om efter en trailer eller några skärmbilder, men tro mig, de små karaktärerna har ett sätt att vinna över dig om du ger dem lite tid. Det är moget historieberättande och liknar inte mycket annat i den japanska genren.
Extrajobba dig till framgång och överlevnad
Har du kört ett gäng taktiska japanska rollspel tidigare vet du antagligen vad som väntar när det kommer till bataljer. Du har förmågor som kan låsas upp med hjälp av ett intrikat jobb-system, det blir viktigt att lära sig förstå hur du bäst kan dra nytta av fördelar och färdigheter som kommer med de olika jobben, som tidigt i spelet heter Apothecary eller Squire, och i senare delar kan utvecklas till Calculator och Dragoon. Ett hett tips när du kommit en bit in i spelet, är att se till att huvudpersonen Ramza fått lära sig jobbet ”Ninja” så han kan ha varsitt svärd i endera hand. Detta gör att han kan få till två attacker på en tur, vilket är fantastiskt och (till särskilda bossar) välbehövt.
Värt att nämna är att det första återsläppet av de taktiska fantasierna, den versionen som är känd som ”Final Fantasy Tactics: War of the Lions” och släpptes till Playstation Portable – de tillägg som det spelet bjöd på återfinns för det mesta inte i den här nya moderniserade versionen. Så visst, vi kan sakna animerade mellansekvenser och möjligheten att möta den älskade stråtrövaren Balthier från ”Final Fantasy XII”. Men vi står oss! Vi kan ändå luta oss mot grundarbetet i Playstation Portable-versionens uppdaterade manus, och vi har fortfarande chansen att rekrytera självaste Cloud Strife från ”Final Fantasy VII”.
Polerat till det skiner – hög tid att ta sig an en av tidernas mästare
Den här remastern står för oss stadigt som en av höstens starkaste releaser. Att fylla texten bara med allt som är förbättrat här skulle vara enkelt. Du kanske inte ursprungligen alls gillar den taktiska genren och i sånt fall kommer det ärligt talat finnas tillfällen då man både en och två gånger behöver se över sin utrustning och jobbsystemet för att angripa en svår boss på nytt. Turs nog har den här versionen lagt till nya svårighetsgrader, där den lättare svårighetsgraden ”Squire” kan sägas vara tacksamt om du främst vill ta del av den starka intrigen och inramningen. Oavsett svårighetsgrad som du väljer finns det en uppsjö med små förbättringar som gör det till en ren njutning att spela utmanande strider eller ta del av nästa vändning för Ramzas bitterljuva historia.
Sett till (spel-)historieskrivning är detta något av mästarklass i berättande, och återberättande. Du har även den äldre versionen av mekaniken och utformingen i ”Final Fantasy Tactics” (från 1997) tillgänglig, nu med ett mer användarvänligt sätt att spara spelet och det nyare manuset. Det är pixligare karaktärer, men fortfarande njutbart, även på en stor tv om man så vill.
Så ja, en stark rekommendation om du är nyfiken på genren med det taktiska eller om du velat upptäcka vad som ryms inom det förflutna i den här märkliga spelografin vi kallar ”Final Fantasy”-spel! Få titlar känns så här tidlösa och redo för en ny tidsålder. Utan att överdriva tror jag historien kan säga något om vår tid, hur lätt det är att göra grannländer till fiender.
Det är en liten triumf i omsorgen för nya användare och är restaurerat med mycket detaljerade penseldrag för de som vill ta del av Ivalice-världen igen. Ge det en chans eller varför inte två. Historia i spel har sällan känts så här levande och medryckande.
”Final Fantasy Tactics: The Ivalice Chronicles”
Genre: Strategi, rollspel
Plattform: PS5, PS4, Xbox Series X/S, PC, Switch, Switch 2
Utvecklare: Square Enix
Utgivare: Square Enix Business Unit 3
Släpps: 30 september
Läs också: Ett av tidernas mest magiska äventyr fyller 25 år – spelet som fick mig att älska ”Final Fantasy”
Läs också: Rykte: Två nya ”Final Fantasy”-remakes är under utveckling