Någonting ligger och lurar djupt nere i de norska fjordarna. Gamla nyhetsinslag låter vittnen tala om mörka former i vattnet och spår av en mystisk livsform. Snart ska jättebläckfisken Kraken väckas till liv – och kasta omkull friden i den lilla kuststaden.
Det är precis ett sådant enkelt koncept som har legat till grund för flera riktigt klassiska monsterfilmer. Distributörerna har nämnt ”Hajen och ”Alien” som referenspunkter, men om det var målet – då är norska storsatsningen ”Kraken” ett rejält stolpskott.
Med ett par snygga trailers och rekordhögt internationellt intresse. var förväntningarna höga. Det märks inte minst på midnattsvisningen under Göteborgs filmfestival där hundratals monstersugna publikmedlemmar samlas för en injektion underhållande monsterskräck. Men under visningen hör jag långt fler skratt än skrik.
Fler skratt än skrik i salongen
”Kraken” är regisserad av Pål Øie (”The Tunnel”). Det märks tydligt vad i filmen han går igång på – och vad han bryr sig mindre om. Monsterscenerna är snygga. Även om de aldrig är riktigt läskiga märks det att han har kul med dem. Med att reta publiken med små glimtar av Kraken. Hitta nya sätt att överraska sina karaktärer.
Det finns också något spännande i ingången. Allt tar sin början när döda fiskar från en laxodling flyter upp på land. Det är en klassisk historia om hur mänsklig påverkan på naturen kommer tillbaka och biter oss i svansen. Inget vi inte har sett förut, men det är ett spännande tema och ett bra val av miljö.
Specialeffekterna är kanske inte direkt trovärdiga. Det syns på mils avstånd att det är CGI och inga verkliga monster vi tittar på. Men designen är både obehaglig och spännande. Øie och teamet har gått loss med självlysande kroppsvätskor, tentakler och läskiga gap.
Och ifall du var orolig: Det bjuds på fler monster än själva Kraken. Under filmens gång måste karaktärerna samtidigt hantera aldrig sinande krabbliknande parasiter.
Obefintliga karaktärer
Men på tal om karaktärerna. Det är väl ingen som går och ser en film som ”Kraken” för dem, men någon sorts lägstanivå måste väl ändå existera? Här är karaktärsarbetet så obefintligt att det nästan är komiskt.
Vår huvudkaraktär är marinbiologen Johanne. Någon säger i början av filmen att hon är väldigt duktig på sitt jobb. Annars vet vi inte något om henne. Hon har inte heller några riktiga konflikter med någon annan karaktär. Inte heller något starkare band.
Övriga karaktärer faller in i några olika stereotyper. En överviktig dataexpert, en ung trotsig klimataktivist och en girig företagschef. Manusförfattarna bestämde sig också för att göra det lite extra lätt för sig – och låta alla karaktärer känna varandra redan innan filmen börjar. Inte så att det finns någon spännande bakgrundshistoria, utan bara så att de inte behöver introducera sig för varandra.
Det finns scener i ”Kraken” som försöker spela på publikens känslor. Det flyger inte. Som tur är kommer snart lite mer monsteraction.
Det går ganska fort att konstatera att ”Kraken” inte är någon norsk ”Hajen”. Men under filmens drygt 100 minuter är jag heller aldrig uttråkad. Bakom de platta karaktärerna och den tunna handlingen finns ändå en hyfsat underhållande berättad monsterhistoria.
Den tar några oförklarliga vändningar för mycket, och misslyckas helt att leverera ett tillfredsställande slut. Men har du en kväll över när du är sugen på något riktigt hjärndött, då kanske ”Kraken” faktiskt passar perfekt.
