MovieZines redaktion hyllar 6 favoriter bland kvinnliga regissörer

Kvinnliga regissörer har bland annat gett oss oförglömliga klassiker som Jane Campions "Pianot", Sofia Coppolas "Lost in Translation" och Norah Ephrons "Sömnlös i Seattle", och så här på 2020-talet torde det väl inte längre råda någon tvivel om att kvinnor är precis lika kapabla som män att sätta sig i regissörsstolen. Ändå är kvinnor fortfarande påtagligt underrepresenterade i regissörsrollen, och ännu mera så om man tittar på de mest framgångsrika filmerna. 2021 stod kvinnliga regissörer bakom knappt en femtedel av de 250 mest inkomstbringande filmerna - tittar man på topp 100 sjunker siffran till 12%.

 

Även på Oscarsfronten har det varit kort om kvinnor när det gäller priset för bästa regi. 1976 blev italienska Lina Wertmuller den första kvinnan att nomineras till en Oscar för bästa regi för krigsfilmen "Seven Beauties", men det skulle dröja ända till 2010 innan Kathryn Bigelow blev första kvinna att faktiskt kamma hem priset. Totalt är det bara sju kvinnor genom tiderna som har nominerats till en Oscar för bästa regi, varav Jane Campion förra året blev först med att nomineras två gånger. 

 

Men förhoppningsvis är utvecklingen på väg att vända. Fyra av nomineringarna till kvinnliga regissörer har till exempel skett efter 2016, och förra året gick även vinsten för bästa regi till Chloe Zhao, som därmed blev den andra kvinnan efter Kathryn Bigelow att kamma hem branschens hetaste regipris. Zhao stod dessutom även för regin på hypade Marvel-äventyret "Eternals", och blev därmed även andra kvinnan att stå som soloregissör på en Marvelfilm efter Cate Shortlands "Black Widow". 

 

Internationella kvinnodagen till ära har MovieZines redaktion valt att hylla sina favoriter bland kvinnliga regissörer. Det är även våra kvinnliga skribenter som stått för urvalet. 

 

 

 

Josefine Krischausky: Céline Sciamma må ha blivit känd på en lite bredare front först 2019, i samband med att hennes ”Porträtt av en kvinna i brand” möttes av stora hyllningar och gick rakt in i många människors hjärtan. Personligen skulle jag till och med vilja beskriva den som en av förra decenniets bästa filmer, som samtidigt skulle få mig att inse att regissören har varit någon värd lägga på minnet redan sedan långt tidigare. Under sin 15 år långa karriär har fransyskan byggt upp en rakt igenom sevärd filmografi, full av starka coming-of-age-berättelser, från debuten ”Water Lilies”, via ”Tomboy” och ”Girlhood”, till fjolårets vackra ”Lilla Mamma”. Med dessa filmer till sitt namn, och deras skildringar av kvinnlighet och sexualitet, är hon en given regissör att lyfta så här på kvinnodagen, men också en filmskapare värd att hylla i ren allmänhet. Sciamma har tydligt bevisat att hon kan skapa magiska filmupplevelser oavsett om hon tar sig an ett småskaligt drama eller en historisk romans, och jag längtar efter att få se vad som väntar härnäst.

 

 

 

Jonna Vanhatalo: En regissör som alltid förtjänar att lyftas är Ava DuVernay. Hon är en makalös berättare, ofta av sanna historier som på riktigt och på alla nivåer berör. Oavsett om hon gör spelfilm eller en dokumentär så bjuder Duvernay in oss i berättelsen med sällsynt skärpa. Hon öppnar upp våra ögon till sådant vi visste pågick, men inte velat se. Med effektiv dramaturgi och starka bilder bringar hon fram ett obestridligt engagemang hos oss åskådare. Budskapen i hennes alster är tydliga och viktiga, de väcker tankar, samtidigt som hon lyckas underhålla med fängslande narrativ. Filmer som ”Selma” och ”Det 13:e tillägget”, samt serien ”When They See Us”, visar på stor omsorg av dels allas vår historia, men också på att hon är en av världens mest angelägna kvinnliga regissörer idag.

 

 

 

Jonna Vanhatalo: Chloe Zhao är en annan banbrytande regissör som förtjänar att hyllas. Hon har ännu inte gjort så brett avtryck, men dock desto djupare. Hon är den andra kvinnan någonsin att vinna en Oscar för bästa regi, och visade med den flerfaldigt belönade och sanslöst vackra ”Nomadland” från förrförra året, på både enorm empati för människor i periferin, men också på hur en historia om utanförskap inkluderar och förenar. En regissörs främsta uppgift är att dels berätta en historia, men hon ska dessutom få varje aktör och inblandad individ att också med övertygelse dela visionen för samma historia, fast ur sitt eget perspektiv. I ”Nomadland” hade Zhao samlat vanliga människor och naturliga skådespelare utan erfarenhet, som tillsammans med Oscarsbelönade Frances McDormand fick röster att berätta deras egen berättelse. En berättelse som sedan kom att beröra en hel värld.

 

 

 

Charlotte Brange: Det är rätt pinsamt att det tog ända fram tills 2010 (!) för att en kvinna skulle få tilldelas Bästa regi-priset på Oscarsgalan. Kathryn Bigelow skrev in sig i historieböckerna med sin vackra, men tragiska krigshistoria i “The Hurt Locker”, och snacka om att det var välförtjänt. Den känslosamma berättelsen om krigstrauman är välregisserad ut i fingerspetsarna, och hon följde ett par år efter upp succén med minst lika grymma “Zero Dark Thirty”. Jag var själv och lyssnade på henne bara någon månad innan hon fick sin första guldstatyett, och jisses vilken inspirationskälla - talangfull, estetiskt skicklig och med öga för detaljer. Min personliga favorit - förutom tidigare nämnda mångfaldigt prisbelönta filmer - är surfthrillern “Point Break” från 1991 som med sin originella, spännande historia redan där satte standarden för vad min favorit Bigelow kunde åstadkomma.

 

 

 

Anna Sundell: Oavsett om hon gör tungt drama eller blockbusteraction har Patty Jenkins visat vilken skicklig historieberättare och regissör hon är. Jenkins både skrev och regisserade tokhyllade "Monster" (2003) som med rätta kammade hem ett gäng priser, framförallt till den i huvudrollen oigenkänneliga Charlize Theron. Den verklighetsbaserade filmen om den prostituerade Aileen Wuornos som döms för mord på sina klienter är ett urstarkt drama som med rätta satte Jenkins på kartan. Men även den mer lättsamma "Wonder Woman" (2017) förtjänar att hyllas. Det var inte bara den första filmen i den moderna Marvel- och DC-eran som regisserades av en kvinna, det är också en av de mest lyckade och framgångsrika superhjältefilmerna på DC-sidan på senare år, skickligt regisserad och med en klockren Gal Gadot i den ikoniska huvudrollen.

 

 

 

Katarina Emgård: Mitt första möte med Andrea Arnold var med tonårsdramat ”Fish Tank” som berörde mig väldigt starkt med en ovanligt varm gestaltning av en annars hård socialrealistisk miljö. En stil som hon följde upp med i ”American Honey” där publiken får möta en betydligt mer oglamorös del av USA än den som vanligtvis visas upp, men med samma livsbejakande atmosfär som i tidigare alster. Med fingertoppskänsla för att porträttera de mest utsattas perspektiv, som exempelvis ensamstående mödrars, arbetslösa tonåringars eller mjölkkors berör hon på ett oväntat sätt. I år har hon premiär med dokumentären ”Cow” som ingen får missa.