Intervju

Skribent

Jonatan Blomberg

28 januari 2018 | 11:00

MovieZine möter skaparna bakom Netflix mest underskattade tv-serie

"One Day at a Time" är en av mina personliga favoritserier bland Netflix originalproduktioner, ändå verkar det nästan omöjligt att få andra svenskar att ge serien en chans. Här nedan följer en intervju med seriens skapare, som jag har jagat rätt på, i hopp om att i alla fall övertyga några om seriens storhet.
Det känns ibland som att det finns en halv miljard olika tv-serier att välja mellan - och då avrundar jag nedåt. Som tv-skribent hos MovieZine motiveras jag möjligtvis lite mer än vad som är vanligt, att leta bland tv-serier utanför ramen av vad jag normalt sett gillar att titta på. Några av er har kanske redan läst min årskrönika för 2017, i vilken jag rangordnade de 120 bästa säsongerna som jag hann se klart - "One Day at a Time" tog sig in på en respektabel fjortonde plats på den listan.
 
Under loppet av ett produktivt år hinner jag beta av knappt 2000 avsnitt från olika tv-serier, där endast ett fåtal av dem når upp till den höga nivå av kvalitet som gör att jag fortsätter att titta - som besatt. Av alla dessa serier och avsnitt var "One Day at a Time" den enda sitcom jag såg klart förra året.
 
En sitcom är, oerhört förenklat, alla de tv-serier du ser på tv där du antingen hör en riktig publik skratta åt skämten som dras på skärmen - eller ett förinspelat låtsasskratt där seriens skapare åtminstone hoppas att vi ska skratta. Några välkända sitcom-exempel är; "Vänner", "Seinfeld", "Fraiser", "Alla älskar Raymond", "How I Met Your Mother", "2 1/2 Men", "Scrubs" och "The Big Bang Theory".
 

En gripande sitcom utöver det vanliga

 
Large 7bacd04e8f02d8d7a83504e14d2d40df one 20day 20at 20a 20time3
Justina Machado som Penelope och Rita Moreno som Lydia.
 
Det här är en enorm genre som frånsett ett fåtal serier, enligt mig, mestadels består av skit. Netflix har två andra egenproducerade sitcoms; "The Ranch" och "Disjointed" (som av någon outgrundlig anledning också fått en svensk titel; "Upp i rök"), och jag tål inte någon av dem. Det finns inget hjärta bakom dem - och deras förinspelade skratt faller platt.
 
Medan "One Day at a Time" får samma typ av skämt att kännas förtjänade - samtidigt som det är en tv-serie som fått mig att röras till tårar gång på gång, tack vare grymma skådespelare och ett fantastiskt manus. Det är helt enkelt en sitcom utöver det vanliga.
 
Vilket är anledningen till varför jag ville prata med seriens skapare; Gloria Calderon Kellett och Mike Royce. Hela den här texten är ett försök från min sida att lyckas övertyga dig som läser detta att ge den här serien en chans - för jag tror helt ärligt att de flesta som gör det kommer att gilla den. 
 
Mike Royces och Gloria Calderon Kelletts "One Day at a Time".
 
Genom Twitter lyckas jag själv jaga rätt på Mike Royce och övertygade honom att det vore värt hans och Glorias tid att prata med mig i en halvtimma om deras serie - i hopp om att en artikel på svenska kan få några fler skandinaver att få upp ögonen för "One Day at a Time".
 
Mike inledde sin karriär som komiker och har skrivit avsnitt för flera olika tv-serier, men framförallt för hyllade kultsitcomen; "Alla älskar Raymond". Gloria har både som producent och manusförfattare varit en stor del av "How I Met Your Mother", "iZombie" och "Jane the Virgin".
 

Baserad på legendarens 70-talsserie

 
Norman Lears "One Day at a Time" från 1975.
 
Mikes och Glorias "One Day at a Time" hos Netflix är i själva verket en reboot av en tv-serie med samma namn från 1970-talet. Skapad av ingen mindre än Norman Lear ("All in the Family", "The Jeffersons") - sitcomseriernas urfader och legendar. Mellan slutet av 50 och början av 80-talet skrev han tusentals sitcomavsnitt, för ett gäng olika sitcoms som han skapade, och lade i och med detta grunden för dagens alla sitcoms.
 
Lears originalversion av "One Day at a Time" följde en ensamstående mamma till två döttrar och husets vaktmästare Schneider, som även han blir som en del av familjen. Medan Mikes och Glorias version låter oss lära känna den kubanska familjen Alvarez, bestående av den ensamstående mamman Penelope (Justina Machado), hennes dotter Elena (Isabella Gomez), hennes son Alex (Marcel Ruiz) och hennes egen mamma (och barnens mormor) Lydia (Rita Moreno) - samt vaktmästare Schneider (Todd Grinnell).
 
Mike Royce och Gloria Calderon Kellett (Norman Lear med hatt i bakgrunden) under inspelningen av "One Day at a Time".
 
Er serie baseras mycket på händelser och upplevelser ur era egna liv. Originalserien är såpass gammal, att titeln i sig knappast kommer få folk att kasta sig över den av nostalgiska skäl. Hur kommer det sig att det i slutändan blev en reboot av Norman Lears "One Day at a Time", istället för något helt nytt som kunde ha varit er egna skapelse rakt igenom?
 
GCK: Det började faktiskt med honom [Lear], och hans producentkollega Brent Miller, som hade fått idén att ge serien en reboot - men den här gången med en kubansk familj i fokus. Det var med andra ord dem som kom till oss, först till Mike och sen senare även till mig. Därefter, medan jag och Mike adapterade serien till nutid och dagens politiska läge i världen, lade vi in delar och upplevelser från våra egna liv och gjorde den till "vår".
 
MR: Norman har som exekutiv producent varit som en ledstjärna för oss. Han var mycket involverad under processen när vi skulle tillsätta de olika skådespelarna och har efter det funnits på plats vid varje inspelningsdag. Han presenterar varje avsnitt för studiopubliken och bidrar med ofantlig visdom när vi behöver det - han må vara en bra bit över 90 år, men det märks verkligen inte.
 
Med endast tretton halvtimmes-avsnitt till ert förfogande per säsong - hur valde ni ut vilka teman att ta upp i serien?
 
MR: Vi hade såklart väldigt många olika idéer, men flera teman kom gratis ur karaktärerna. Vi visste från början att i centrum fanns en ensamstående mamma, andra generationens invandrare, och hennes barn. Det blev därför naturligt att lyfta fram teman som, invandring, rasism, familjevärderingar, feminism, religion och andra sociokulturella frågor - som även är aktuella för oss alla i [den verkliga] världen just nu.
 
GCK: Det svåra var snarare att få de olika karaktärerna och de här olika frågorna att kännas verkliga och välförtjänta. Att både kunna lyfta fram viktiga frågor, samtidigt som serien är underhållande och hänger ihop på ett bra sätt.
 
Rita Moreno som Lydia och Isabella Gomez som Elena.
 
Det tema som ni fått mest beröm för, angående hur väl ni har hanterat det, är det om sexuell läggning och Elenas svårigheter att komma ut som gay inför sin familj - men även de olika familjemedlemmarnas reaktion när de slutligen får reda på det.
 
MR: Ja, det stämmer. Vi lade ner väldigt mycket tid och energi på att få Elenas berättelse att kännas så naturlig som den gjorde. Några av våra manusförfattare är gay och delade med sig av sina egna erfarenheter kring hur de hade valt att komma ut till sina familjer. Under tiden vi skrev den första säsongen kom även min egen dotter ut som gay. Det fanns med andra ord många olika delar från våra egna liv, som vi bar med oss in i manusrummet för att försöka göra rättvisa åt den delen av vår berättelse.
 
GCK: Vi tyckte också att det kändes både viktigt och intressant att visa upp det i en kubansk familj. Latinokulturen är lite annorlunda, väldigt knuten till religionen, något varken jag eller Mike hade sett få ta såhär mycket plats på tv tidigare.
 
Large 7bacd04e8f02d8d7a83504e14d2d40df one 20day 20odaat 202 unit 00033r 1150x767
Stillbild ur "One Day at a Time".
 
Inte jag heller! Personligen uppskattade jag hur ni tog er an religion, med både Penelopes ateism och Lydias djupa kristna, katolska tro - på ett värdigt och samtidigt oerhört rörande sätt. Något jag verkligen inte hade förväntat mig av en sitcom.
 
MR: Vad kul att höra! Vi har även gällande religonsfrågan ett manusrum fullt av manusförfattare med helt olika syn på religion - något som vi givetvis försökt att ta vara på för att få det slutliga manuset att kännas så naturligt som möjligt.
 
När ni fått till ett manus ni gillar, vad är nästa steg?
 
MR: Varje enskilt avsnitt spelades in under en kväll, som om det vore en pjäs.
 
GCK: Vi spelade in avsnitten varje tisdagskväll mellan 17.00-22.00 ungefär. Våra skådespelare är fantastiska, de lär sig i princip en ny pjäs varje vecka och uppträder med den för en publik - eftersom varje avsnitt spelas in framför en studiopublik. Väldigt mycket av vår sitcom är egentligen som en pjäs där familjen Alvarez vardagsrum/kök är vår huvudscen.
 
"Alla älskar Raymond" från 1996.
 
Finns det någon skillnad mellan hur ni skapade "One Day at a Time" för Netflix, där bingetittning är det vanligaste sättet att konsumera en serie, jämfört med era tidigare projekt hos "How I Met Your Mother" och "Alla älskar Raymond"?
 
MR: Den här serien är väldigt annorlunda från båda dem serierna, det är faktiskt ganska intressant. "How I Met Your Mother" spelades in på ett annorlunda sätt än vad både "Alla älskar Raymond" och "One Day at a Time" gjorde.
 
GCK: Vi ["How I Met Your Mother"] spelade inte in framför en publik. Vi spelade in under tre dagar, mellan onsdag och fredag. Tillskillnad från här med "One Day at a Time" där vi har en studiopublik, togs "How I Met Your Mother"-skratten in i efterhand. Vid inspelningarna av "One Day at a Time" får vi en feedback direkt från publiken och vi märker om ett skämt fungerar eller inte - och kan därför skriva om och göra ändringar i manuset under inspelningen.
 
Gäller det också de mer gripande scenerna? I stil med; "Tusan, här trodde vi att de skulle börja gråta i publiken - vi får visst skruva upp tårarna ett ytterligare steg".
 
GCK: Haha, jag och Mike gråter nästan jämt inne i manusrummet.
 
MR: Jämt!
 
GCK: Men ja, publiken både skrattar och gråter. Vi försöker däremot inte få publiken att gråta mer på samma sätt som vi kanske skriver om ett skämt för att få det att landa bättre direkt på plats. De mer rörande delarna hänger oftast ihop med något annat som ska komma i andra avsnitt, tillskillnad från ett skämt som bara ska få publiken att skratta under några sekunder.
 
MR: Om vi märker att publiken gråter åt vissa partier så gör det såklart att vi känner att vi har lyckats förmedla något bra - men vi har nog aldrig skrivit om ett sådant parti i stunden för att de ska gråta ännu mer. Vilket däremot händer nästan hela tiden gällande de roliga bitarna.
 
 
"How I Met Your Mother" från 2005.
 
Jag förstår! Nu avbröt jag dig visst Gloria - fanns det fler tydliga skillnader mellan "How I Met Your Mother" och "One Day at a Time"?
 
GCK: Ingen fara! Ja, framförallt så består varje avsnitt av "How I Met Your Mother" av massor av små korta klipp, och utspelar sig på flera olika platser, vilket hade gjort det omständigt att få till framför en livepublik. "One Day at a Time" utspelar sig enbart på några få platser med väldigt långa scener - vilket gör att den passar in väldigt bra i ett "pjäs-format". Ett avsnitt av "One Day at a Time" består oftast av omkring 6-7 scener, medan ett avsnitt av "How I Met Your Mother" i genomsnitt bestod av 48 scener spridda över ett flertal inspelningsplatser.
 
MR: Under den första säsongen har vi ett avsnitt, det fjärde, som påminner mer av hur "How I Met Your Mother" spelades in. Där vi befinner oss på flera olika ställen med kortare scener. Något som Norman Lear [legendaren som nu är 95 år gammal] sade att "Nej, det här förstår jag inte hur ni ska få ihop med resten - jag tror att ni kommer få problem med det här avsnittet". Efter ett tag tog han oss vid sidan igen, och vi trodde att han skulle försöka få oss att ändra på något, men han sade bara "man kan visst alltid lära sig något nytt" och hade då förstått vad vi försökte göra under det avsnittet.
 
 
Norman Lear presenterar ett av säsongens avsnitt för studiopubliken. 
 
Vad kan vi förvänta oss från säsong 2 av "One Day at a Time"?
 
MR: Både jag och Gloria är väldigt förväntansfulla och peppade på att få ut den andra säsongen. Vi kommer att täcka teman som; rasism, immigration, medborgarskap, könsneutralitet, vapenlagar, ångest och depression, samt se både Penelope och Elena inleda romantiska förhållanden. Sedan är vårt finalavsnitt något vi är mer stolta över än allt vi någonsin har skrivit tidigare.
 
 
Den andra säsongen av "One Day at a Time" hade premiär i fredags, 26 januari, vilket innebär att både hela den första och hela den andra säsongen nu går att ta del av hos Netflix.
 
Jag har personligen redan hunnit bingetitta mig igenom hela den andra säsongen - och älskar den minst lika mycket som den första. Jag kan dessutom intyga att det sista avsnittet på säsongen är något utöver det vanliga. Gör er själva en tjänst och ge "One Day at a Time", en tv-serie som bara måste vara en av Netflix mest underskattade originalserier, en chans. 
 
Har du redan sett "One Day at a Time"? Berätta snälla vad du tycker om serien i kommentarerna nedan! 
| 28 januari 2018 11:00 |