Regissören Emilie Blichfeldt har gjort avtryck med sin mörka, vackra och makabra långfilmsdebut ”The Ugly Stepsister”. Filmen, som bygger på en omskakande dröm och väver in både kroppsångest och sagosymbolik, har visats på stora festivaler – och fått folk att både skratta och kräkas.
I grunden står den välbekanta sagan om Askungen, flickan som inte fick gå på bal. Bröderna Grimms version, Disneys animerade saga och en rad andra tolkningar har inspirerat – men Blichfeldt hittade ett helt eget perspektiv. Hon riktar linsen mot styvsystern Elvira som alltid fått stå i skuggan. Nu vill Elvira ha prinsen för sig själv. Till varje pris.
Förvänta dig en sagotwist med läckert foto, motbjudande scener, en svensktät rollista och en hel del oväntad, mörk humor. Men här finns också ett budskap som var viktigt för den norska debutregissören.
– Vi är nog många som kan relatera till hennes historia och känna igen oss. Det finns bara en Askungen. Jag kan själv känna mig som den fula styvsystern, säger Emilie Blichfeldt till MovieZine inför filmens Sverigepremiär.
Hur föddes idén till ”The Ugly Stepsister”, och hur länge har du burit på den?
– Den kom till redan 2017 när jag gick på norska filmskolan. Jag arbetade med min examensfilm, och idén kom faktiskt till mig i en så kallad ”creative nap” – en slags guidad vila där man försöker komma i kontakt med sitt undermedvetna, utan att tänka logiskt.
– I den här drömmen såg jag en två meter lång kvinna som red mot ett slott med prinsen. Hon trodde att hon var Askungen. Men när hon tittade ner på fötterna såg hon att skorna var fyllda med blod. Då insåg hon: ”Jag är inte Askungen. Jag är den fula styvsystern som precis har kapat av sig tårna.”
– Jag vaknade i chock, för det var första gången jag känt empati för den figuren. Jag insåg att jag kunde relatera till henne – anske är vi många som försöker tränga in våra fötter i en för liten glassko.
Din film tar kanske för givet att man har sett ”Askungen” i någon version. Vi får fylla i vissa luckor själva – till exempel ser vi aldrig pumpan som blir till vagn, eller att hon tappar skon. Hur tänkte du kring det?
– Jag tar inte för givet att alla har sett någon särskild version, men tror ändå att många har någon relation till sagan. I Norge är vi besatta med en tjeckisk version som visas varje jul: ”Tre nøtter til Askepott”. Vi har en del easter eggs, som de som aldrig sett filmen aldrig kommer fatta.
– I Frankrike känner man inte till Grimm-versionen, däremot den av Charles Perrault. Det finns en ”Askungen” i Kina, och i Bibeln… Jag tog med mig alla de ikoniska bilderna utan att följa någon speciell version.

En av de mer obehagliga scenerna är när en karaktär får lösögonfransar fastsydda i ögonlocket. Hur gjorde ni det – rent praktiskt?
– Det är en ambitiös film. Men man måste också vara väldigt precis när man gör body-horror, för det är tidskrävande. Såklart syr vi inte i en äkta kropp. Det är en avgjutning av Lea. Först filmade vi henne i exakt position, sen bytte vi ut henne mot dockan och fortsatte därifrån. Det är pilligt och tar lång tid – men jag tycker det märks i resultatet. Det känns verkligt, samtidigt som man fattar att det är fejk.
Jag skrattade mycket under filmen – är det bara min sjuka humor, eller är det något du medvetet ville få in?
– Om du har sjuk humor så har jag sjuk humor! Nej, det är helt medvetet. Jag insåg snabbt att jag gjorde en komedi. Jag tar mina karaktärer på allvar, men också med viss ironi. Det blir en sorts humor i kontrasten mellan deras inre värld och hur vi uppfattar dem utifrån.
– Om jag bara hade berättat ur styvsysterns perspektiv hela tiden, skulle det blivit väldigt tungt. Det är något förlösande i att kunna skratta åt något som egentligen är hemskt. Om det är gjort med kärlek och sympati.
På tal om prinsen – du har ju flera svenskar i rollerna omkring Elvira. Bland annat Isac Calmroth, Adam Lundgren och Cecilia Forss. Varför så mycket svenskt?
– Jag har en svensk pojkvän och älskar Sverige, haha. Men det var också ett medvetet val – jag ville visa att huvudpersonen kommer från en annan plats. Där mamman kan fortsätta låtsas vara rik, och där Elvira kanske kan ha en mer naiv inställning till prinsen.
– Dessutom tycker jag vi i Norden borde utnyttja våra kulturella skillnader mer. I filmen åker de till ett kungarike där adel fortfarande finns kvar. För mig kändes det spännande att låta dem komma från ett annat håll, ett mer vardagligt håll – och där passade Sverige perfekt. Och det finns så mycket talang i Sverige, så castingprocessen var verkligen jättekul.
I en annan intervju har du nämnt ”Amelie” och ”Dogville” som två filmer som födde ditt filmintresse. Förutom Jeunet och von Trier, vilka andra filmskapare har inspirerat dig mest?
– Jag har ganska bred smak. Jag älskar David Cronenberg, om vi talar body horror. Lynne Ramsay är fantastisk. Claire Denis, Kubrick, Andrea Arnold… Det finns så många. Jag lämnade en post-it till Cronenberg när Criterion Collection bjöd in mig till sin filmhörna. Jag fick höra att han skulle vara där veckan därpå. Sen fick jag höra att han blev smickrad!
När filmen visades i Sundance gick ryktet om att någon kräktes under premiären. Väldigt bra PR, förstås. Men hände det verkligen?
– Ja, det hände faktiskt! Jag trodde först att någon gick ut för att de inte gillade filmen… Det blev ju jättebra PR, såklart. Filmpressen världen över plockade upp det. Och det var inte enda gången – samma sak hände faktiskt på premiären i Norge också. Om du inte gillar ormar och maskar så är det en rätt äcklig film.

Vad hoppas du att filmen ska väcka hos publiken… förutom just illamående?
– Jag hoppas folk får en fantastisk bioupplevelse. Men framför allt hoppas jag att de som känner sig ensamma med sin kroppsångest eller fysiska självbild kan känna sig speglade. Kanske känna sig mindre ensamma?
– Och att de som inte bär på den erfarenheten kan förstå den lite bättre. Att man kanske blir arg? Det här är inget privat problem – det är en samhällsfråga som vi måste göra något åt.
Det har du lyckats med, tycker jag. ”The ugly Stepsister” är en film som fungerar på många lager. Den har ett starkt budskap, den har body-horror, samtidigt är den kul, underhållande och väldigt snygg! En komplett upplevelse.
– Jag blir så glad när du säger det! Det är viktigt med modig, politisk film. Men om den inte är bra? Om den inte först och främst är en jäkligt bra, underhållande, vacker film, så orkar man inte gå och se den. För mig var det viktigast.
En sista fråga. MovieZine har funnits i 20 år i Sverige – och nu har vi precis lanserat www.moviezine.no på norska. Vad saknar du i norsk filmbevakning? Har du några tips till oss?
– Jag tycker det är svårt att nå de unga. När jag var 16 och började intressera mig för film var Filmmagasinet väldigt viktigt för mig – en gratistidning som låg på varje biograf.
– Idag är det från TikTok som de unga får sina nyheter. Ett klipp ur vår film har fått mycket uppmärksamhet med miljoner views och likes. Och de kommer också och ser den på bio. De unga är våra nästa kunder, de är framtidens publik. Det hade varit jättekul om ett filmmagasin kunde fånga dem.
”The Ugly Stepsister” kan nu ses på bio. Är du verkligen redo för den? Se trailern nedan.
Läs också: Biopremiär för omtalad rysare: ”Blodig, grotesk och sexig” enligt svenska kritiker
Läs också: 4 skräckfilmer har biopremiär i juni – hajar, zombies & svenskar