Kritikerveckan: Miranda Sigander

KRITIKERVECKAN
9 November 2014 | 09:00

Miranda Sigander: En sorglig utveckling i medievärlden

Hur ser läget ut för den svenska filmkritiken? Vi intervjuar några av de främsta rösterna. Idag TT:s filmskribent Miranda Sigander.

Miranda Sigander, 36 år, har jobbat som journalist i tio år och skrivit främst om nöje och kultur. Bland annat var hon Expressens filmredaktör under tre år. Sedan tre år jobbar hon på TT Nyhetsbyrån som filmreporter och recensent.

Varför blev du filmkritiker?

- En lucka uppstod på en tidning jag jobbade på. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag någonsin skulle kunna få användning för mina filmvetenskapliga studier och mitt filmintresse på ett yrkesmässigt sätt, men med lika delar tur och skicklighet blev det ändå så.

Vad är din viktigaste uppgift som filmkritiker?

- Förhoppningsvis kan jag på ett underhållande sätt väcka någon ny tanke eller bjuda på någon ny kunskap hos läsaren genom att bjuda in hen i min hjärna. Betydligt fler läser ju en filmrecension än går och ser själva filmen, men jag vill med mina max 2000 tecken givetvis också uppmuntra till att gå och se filmen om den är bra. Alternativt undvika om den är dålig.

Vad ska en bra filmrecension innehålla?

- Egna reflektioner, minimalt med redovisande handling, men gärna talande exempel och lite matnyttig fakta som kan placera filmen i ett sammanhang. Det är också viktigt att recensionen är kul skriven, tråkiga filmrecensioner är alltid ett misslyckande.

Vad är det vanligaste felet en recensent gör?

- Oskicket att skriva ”karaktär” där man menar ”rollfigur” ser jag allt oftare.

Är det en bra tid att vara recensent i?

- Om man vill publicera sina åsikter är det väl strålande tider. Men inte om man vill ha betalt för det.

Hur ser du på filmkritikerns utveckling?

- På kort sikt tror jag att den betalda, professionella kritiken kommer att få det svårt. Det går inte att prata om detta utan att samtidigt inte prata om mediernas kris, som jag från mitt perspektiv ser fördjupas dagligen. Bland det första som ryker i besparingstider är ju åsikts- och kulturmaterial, vilket jag tycker är en riktigt sorglig utveckling. Förhoppningen är väl att det någon gång vänder men så här, precis i början av ett paradigmskifte, är det svårt att veta exakt hur det kommer att se ut då, för både journalistik och kritik.

Hur ser du på din roll som kritiker med nätets framväxt, där alla är recensenter och IMDBs snittbetyg som riktmärke?

- Min förhoppning är att det alltid ska finnas utrymme för professionell journalistik och kritik. Om mediet är papper eller nätet kan väl kvitta. Det är alldeles utmärkt om filmälskare skriver recensioner på egna bloggar/sajter/poddar men jag tror verkligen inte att oavlönade entusiaster kan ersätta yrkesverksamma personer som får betalt för sitt jobb och som därmed har ett helt annat ansvar och faktiskt skyldigheter att bevaka filmområdet i sin helhet. Varje dag, varje vecka. Alla filmer, små som stora.

Hur ser du på skillnaden mellan publikens favoriter och kritikerhyllade filmer?

- Jag tror att det finns film man gillar att se som ren underhållning och film som man ser för att få något mer. Film är både avkoppling och konst och i många fall både och. Det tror jag att de allra flesta filmkonsumenter, inklusive kritiker, håller med om. Att ställa kritikerhyllat mot publikfavoriter tror jag inte på, de är väl inte konkurrenter utan fyller olika behov och så ser det väl ut inom de flesta konstformer, det finns ju mer eller mindre lättillgänglig litteratur, musik och teater. Sedan är det ju svårt för en del film som anses som smal att nå ut till publiken. Det är klart att den film som ges stort utrymme på biograferna blir den som folk går och ser. Det är säkra kort som gäller idag när branschen ser om sitt blödande hus men det är inte samma sak som att publiken absolut inte vill se smalare, mer utmanande film och aktivt skulle välja bort den, speciellt inte för att den får bra kritik. Det tror inte jag i alla fall.

Hur väljer du vad som ska recenseras?

- TT recenserar i princip all biofilm som går upp. Men det blir allt svårare när det går upp åtta filmer, det har vi inte resurser till egentligen. Jag tror att filmbranschen måste tänka om lite när det gäller att trycka upp så mycket film på bio. I alla fall om de räknar med att bli recenserade. Även om biofönstret på många sätt fortfarande är viktigt är det ju också lite galet, ur resursperspektiv, att bevaka just det fönstret så noga i dagens läge av tv-seriebom och olika spännande digitala tjänster.

Borde inte en ur målgruppen recensera?

- Jag tror på att erbjuda våra kunder och läsare recensioner av professionella recensenter. Och att fundera för mycket i termer av målgrupp tror jag kan vara direkt dumt och fördomsfullt. Jag menar att det ur ett kritikerperspektiv skulle kännas lite snävt och fördomsfullt att dela in läsarna i målgrupper och utgå ifrån att säg en kvinnlig sjuksköterska i Kiruna inte skulle kunna gilla action eller en manlig ekonom i Örebro inte skulle kunna gilla romantisk komedi. De flesta människor är nog kapabla till att omfamna i stort sett alla genrer, så länge filmerna är gjorda med kvalitet. Det finns ju bra och dålig skräck/komedi/drama och det är just det som är recensentens jobb att reda ut.

Vilken är din favoritfilm och varför?

- Jag hatar att få den här frågan för jag har inget bra klatschigt svar typ ”Gudfadern” att ta till, vilket jag känner att jag borde ha. Men jag minns när jag såg ”Pulp Fiction” på bio som 15-åring och den effekt den hade på mig, den fick mig att bli intresserad av film på ett nytt sätt. Senare har jag gått igenom olika perioder, typ franskt 60-tal och amerikanskt 70-tal och just nu tycker jag att det görs mycket riktigt bra svensk film. Vi är trots allt ett litet land där alla filmskapare jag någonsin träffat klagar på dålig finansiering. Men ändå lyckas det komma fram ett par, tre, fyra riktigt bra filmer varje år. På senare tid har jag bland annat gillat ”Boyhood”, ”Gravity”, ”Återträffen”, ”Turist” och ”The Skeleton Twins”.

Vilken är din favoritplats i salongen?

- Jag har olika favoritplatser i olika salonger när jag går på pressvisningar. På Grand på Sveavägen i Stockholm sitter jag alltid på samma plats, nästan längst upp till vänster, tre stolar in typ. Om jag går på bio för skojs skull vill jag sitta på en kant i mitten ungefär.

Har du satt ett betyg som du ångrar?

- Hittills i år har jag recenserat 96 filmer. Känner mig spontant nöjd med alla mina betyg men det är klart att det kan bli någon plupp för lite eller för mycket ibland. Men det är ändå texten som är viktigast.

Hur ser du på att TT skriver de flesta recensionerna i landsortspress?

- Det är bra att vi kan serva tidningar som inte mäktar med att ha egna recensenter. Vårt recensionsmaterial är bland det mest populära vi har. Men ur ett journalistiskt, och privat, perspektiv tycker jag såklart att det hade varit roligare att leva och verka i en bättre, rikare medievärld där det fanns plats för fler betalda kritiker och reportrar.