Månadens streamingprofil: Så blev Taylor Sheridan vår tids tv-kung

 

Efter att ha försökt sig på en karriär som skådespelare (han dök exempelvis upp i “Sons of Anarchy” och “CSI”) till blandat resultat så slog han istället igenom med dunder och brak bakom kameran. Sylvassa manus till filmer som “Sicario” (2015) och “Hell or High Water” (2016) ledde till välförtjänta hyllningar och diverse nomineringar, och sen togs steget till både manus och regi med spännande ”Wind River” (2017).

 

Tre år, tre enastående filmer. Redan efter en så kort bit in i karriären hade ribban lagts på en livsfarligt hög höjd och pressen kan inte ha varit annat än ett skruvstäd för Sheridan. Han hade dock bara börjat. Vägen framåt ledde in i seriernas värld och under de senaste fem åren har ett helt universum byggts upp kring hans idéer.

 

 

 

Det hela började med “Yellowstone”, en serie som vördnadsfullt omfamnar westerngenrens stora klassiker, men som samtidigt sin egen grej.

 

Kevin Costner gör en av sin karriärs allra bästa roller här, som den framgångsrika och kompromisslösa ranchägaren John Dutton som tvingas kämpa på alla fronter för att undvika att hans mark hamnar i fel händer. Hans barn (spelade av exempelvis Kelly Reilly och Wes Bentley) är alla mer eller mindre struliga och sätter regelbundet sin pappa i trubbel. En storslagen bertättelse som hittar en oemotståndlig balans mellan allvar och sentimentalitet.

 

 

 

Näst ut kom denna kriminalthriller där Jeremy Renner spelar en luttrad medlare mellan diverse kriminella fraktioner i och omkring fängelset i den fiktiva titelstaden. En råbarkad och spännande serie som med hjälp av en något förhöjd verklighet riktar luppen mot det amerikanska fängelsesystemet och dess orättvisor, samtidigt som den är grymt underhållande och välspelad rakt igenom.

 

 

 

Det var här som “Yellowstone”-universumet började växa. Vi möter familjen Dutton över hundra år före händelserna i originalserien och följer med på deras livsfarliga resa västerut på Oregon trail, där sjukdomar, skallerormar och banditer lurar bortom varje krök.

 

Den alltid magiska Sam Elliott spelar Shea Brennan, en före detta nordstatsgeneral som efter att ha förlorat sin fru och dotter har så lite att förlora att han går med på att lotsa Dutton-gänget och en grupp tyska migranter i riktning mot Montana. Han är enastående, men bäst i hela serien är Isabel May som 17-åriga Elsa Dutton, en lika envis som sårbar cowgirl som är berättelsens bultande hjärta. Inget mindre än ett modernt western-mästerverk!

 

 

 

Likt med Kevin Costner i “Yellowstone” och Sam Elliott i “1883” fick Sylvester Stallone här en av sina absolut bästa roller på ålderns höst, serverad på silverfat av Sheridan. Iklädd gangsterbossen Dwight Manfredis kläder märks det att Stallone har så oerhört roligt och det smittar av sig på oss som tittar.

 

Upplägget, hur Manfredi efter ett långt fängelsestraff förpassas från New Yorks glassiga miljöer till Tulsa-vischan, är smått genialisk och leder till många härliga kulturkrockar. Den träffsäkra humorn förminskar dock inte svärtan och tyngden i Manfredis oförlåtande värld. En mer underhållande och lätt-bingead serie är svår (om inte till och med omöjlig) att finna.

 

 

 

Sheridans grepp med att håva in en åldrande legend och ge denne en riktigt saftig och minnesvärd roll fortsatte med Harrison Ford i “1923”. Detta är nästa del i “Yellowstone”-sagan efter “1883” och Dutton-storyn tar vid 40 år efter händelserna i den serien.

 

Även om familjen nu har fäst rötterna ordentligt i Montana så är de långt ifrån säkra, vilket blir väldigt tydligt när ett gäng arga irländska fårfarmare förklarar krig mot Jacob Dutton (Ford). Åtta avsnitt på drygt en timme vardera försvinner i ett nafs och även om den inte riktigt når “1883”-nivå så är det inte heller långt ifrån.

 

Den största behållningen här är att få se Ford och den minst lika lysande Helen Mirren spela mot varandra igen nästan 40 år efter “Moskitkusten”. Ford har många ikoniska karaktärer i filmografin men frågan är om han någonsin har varit bättre än han är här?

 

 

 

I nästa Sheridan-skapelse, denna påkostade spionthriller som har premiär i slutet av juli, är det stjärnor som Morgan Freeman, Nicole Kidman och Zoe Saldana som ansluter till “the Sheridan-verse”.

 

Saldanas karaktär Joe är handledare åt en CIA-agent (spelad av nykomlingen Laysla De Oliveira) som går undercover för att nästla sig in i en terrorgrupp som planerar ett terrordåd av 9/11-mått. En minst sagt gripande premiss och vi kan knappt vänta på att få se den färdiga serien i all sin glans.

 

 

Med alla dessa titlar nämnda, vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Hur har Sheridan kunnat bli en av vår tids största serieskapare? Vad är det som lockar så många spännande namn till hans ständigt växande serieuniversum?

Kort sagt handlar det om hans snillrika framgångskoncept som återkommer i alla hans verk. Det består av svunna stjärnor som både utmanas och omfamnas, beprövade genremallar (western, gangsters, fängelsedrama) i storslagen och inspirerad ny förpackning och en briljant balans på tråden mellan “fulkultur” och “finkultur”. Det är lättsmält men inte ointelligent och varmt sentimentalt men inte ostdrypande. Att få till den mixen är ett konststycke, och det gör han gång på gång.

 

Det ska nu bli oerhört spännande att se vad som väntar i horisonten för Sheridan. Efter “Lioness” har han både en “Yellowstone”-spinoff med Matthew McConaughey i huvudrollen och en serie om Bass Reeves, USA:s första svarta U.S. Marshal, på gång. Han fortsätter med andra ord att dyka ner i westerngenren, både i klassisk och modern form, vilket bådar väldigt gott med tanke på hur hemma han är i den arenan.