Marcus Birro: Film ska underhålla

Krönika
29 Juli 2014 | 17:00

"Krångliga filmer som är krångliga liksom bara för att jävlas, känns värdelöst"

Författaren Marcus Birro skriver exklusivt för MovieZine om att inte bli tagen på allvar i de fina kretsarna.

Jag vet inte riktigt när det gick snett. Om det nu är snett det gick. Jag är uppväxt i en familj som älskar film. Gärna lite svår film. Min bror är manusförfattare och min pappa älskar långsamma svartvita filmer från östtyska landsbygden. Det är här någonstans jag började avvika.

Min bror försökte verkligen med mig. Han lyckades också i andra sammanhang. Han spelade både Ebba Grön och Imperiet för mig och fick mig att bli en av landets mest plågsamt övertygade Thåström-fans. Det är jag fortfarande.

Men med film fungerade det inte. Jag minns att han ville visa mig Tarkovskijs film "Stalker" för mig. "Du kan se den som en actionfilm", sade han i ett försök att locka in mig i den svåra, smala filmkonstens snåriga djungel.

"Stalker" visade sig dock inte vara en actionfilm. En rädd man gick i vattenpölar vid en bangård i en kvart och ungefär då ändrade filmen från svartvit till färg, om jag minns rätt. Sedan hade jag fått nog.

Just Tarkovskij har jag i efterhand verkligen lärt mig att uppskatta. Men där går gränsen. Vilket är lite märkligt på flera sätt. När det gäller litteratur älskar jag så kallat “svåra” författare. Marcel Proust, med mästerverket "På spaning efter den tid som flytt" är i särklass bland det mest geniala och fantastiska jag läst. Jag älskar poesi, älskar när orden får snirkla sig in i mig via hjärtat.

Där har vi det tror jag! Konst som tar omvägen via hjärnan är ingenting för mig. Poesi man måste analysera för att förstå, krångliga filmer som är krångliga liksom bara för att jävlas, känns värdelöst.

En annan plågsam erfarenhet var Göteborgs Filmfestival som varje år alltid lockade fram de allra svåraste, djupaste, tröttaste kvasityperna. Folk som på allvar stod med ett glas rött inne på Solrosen och snackade saligt om den otextade albanska filmen "Träd"...

Film för mig är flykt och underhållning. Min fru Jonna som recenserar film för MovieZine, försöker ibland uppfostra mig i den utsökta, svåra filmkonsten. Under semestern  i Italien nyligen såg vi filmen "Enemy". Den var så usel att det blev intressant. Ska man vara poetisk och förmedla ett subtilt budskap måste man vara mer uppkopplad till hjärtat än till hjärnan. Intellektuell film är enbart plågsamt.

Jag har egentligen bara tre kriterier när det gäller film. 1) Rymd. 2) Hemsökta radhus i slutet av en villagata. 3) Will Smith. Ibland händer det att alla tre sammanfaller och då är lyckan fullständig.

Jag har också allt för avvikande uppfattningar om vissa  filmer för att alls bli tagen på allvar i de fina kretsarna. Jag var på premiären på "Pulp Fiction" och tyckte den var så värdelös att jag faktiskt gick mitt i. Nu räknas den som en milstolpe i filmhistorien och jag fattar ingenting.

Samma sak är det med "The Shining". Alla älskar den. Jag vet inte hur många skräckfilmer jag sett som börjat med en kameraåkning över berg och en slingrande motorväg till dov musik. Många filmskapare har influerats av den där filmen. Jag älskar Stephen King. Han är en stor hjälte för mig och en viktig förebild. Som jag ser det är han vår tids Charles Dickens och väldigt mycket mer än bara en skräckförfattare. 

När han i en intervju förklarade att han inte alls gillade filmen "The Shining" såg jag om den, delvis med hans ögon. Och han hade rätt i sin kritik. Jack Nicholson ser galen ut från första början. Resan in i galenskapen är dåligt skildrad. Dessutom är två saker som boken verkligen trycker på knappa med i filmen. Dels är det Jack Torrances alkoholmissbruk som dammas av allt för lättvindigt i filmen. Och så är det det där med att Jack i ett anfall av ilska gjort sin son väldigt illa innan berättelsen börjat. Det är en viktig händelse som leder Jack in i missbruket och galenskapen. Spökena på Overlook Hotel har där två ingångar till hans hjärta.

King var så besviken att han senare, för ca femton år sedan, producerade en egen version av sin bok i serieform. Den var tekniskt mycket sämre, men på andra sätt är den väldigt mycket bättre än filmen. Jag vet att det är svårt att ställa en bok mot en filmatisering, men när det gäller "The Shining" tycks alla vara överens om att filmen är ett mästerverk och den har tolkningsföreträde framför boken, vilket jag tycker är synd.

Nåja. Det är rätt skönt att vara novis i kulturella sammanhang. Jag behöver inte förhålla mig till något annat än vad jag själv blir berörd eller underhållen av. Och kanske finns det hopp för mig. Jag har inte kunnat släppa filmen "Enemy" sedan vi såg den...

Marcus Birro, författare