Kärleksfull och färgstark final för "Sense8"

Förra sommaren meddelade Netlix att deras originalserie "Sense8" skulle läggas ned efter bara två säsonger. Efter stora påtryckningar från en liten men dedikerad publik blev syskonen Wachowski till slut tillfrågade att göra ett sista tvåtimmarsavsnitt för att tillfredsställa fansen. Tyvärr känner jag mig bara nästan tillfredsställd efteråt. Kanske är jag omättlig, kanske kräver "Sense8" mer än finalen ger.

Redan från start var jag ett mindre "Sense8"-fan, serien tilltalade mig med sitt annorlunda soft-sci-fi-upplägg där fokus låg på det humanistiska konceptet och inte på tekniken. Att serien spelats in i ett dussin länder och städer runtom jordklotet gav storyn en äkthet, både visuellt och emotionellt som bidrog till känslan av att The Sensates är sammankopplade bortom den fysiska kroppen, en romantiserad globalisering. Och finalen är inget undantag där vi förflyttas mellan Berlin, Bryssel och Neapel för att avsluta med en bröllopsfest i inget mindre än Eiffeltornet (som enligt rykten aldrig tidigare stängts av för filminspelning).

 

 

”Amor Vincit Omnia” - Love Conquers All - är namnet på finalavsnittet. Talande för både syskonen Wachoskis intentioner med serien och för handlingen. Serien har kallats en queer-utopi och de som följt den för dess frisinnade och spirituella framställning av par/polyrelationer lär inte bli besvikna. Liksom med serien får man svälja en del floskler som ”Love has no nationality” och bröllopsförrättarens tal som avslutas med orden ”This wedding is proof that for all the differences between us and all the forces that try to divide us, they will never exceed the power of love to unite us.” men det vägs upp av kärlekens slagkraft som Wachowskis trots klyschorna lyckas förmedla.

 

Tyvärr blir dock både seriens styrkor och svagheter desto tydligare med säsongsavslutningen, som märkbart är producerad under tidspress. Wachowkis försöker hastigt avsluta Whispers, Angelicas och PBO:s storys. I en väldigt kort scen kastas det in en helt ny idé om The Lacuna, ett hem för The Sensates som befinner sig mellan världar med en all-seeing mammafigur som är tillsatt för att upprätthålla balansen mellan människoraserna.

 

Konflikten mellan The Sensates och BPO blir aldrig särskilt spännande utan tycks snarare tillagd för att tillfredsställa ett givet dramaturgiskt koncept. Intrigerna ges inte tillräckligt med utrymme för att gestaltas därför delges all information istället via dialog som allt för ofta är direkt plump. De snygga actionscenerna är till stora delar hastigt överslätade i en emellanåt för komisk Heist-anda, bortsett från finalen där tropen ”trojanska hästen” används på ett nytt, färgglatt sätt som ligger i ton med seriens tematik.

 

 

Efteråt kan jag inte besvara om eventuellt vilka logiska luckor lämnats åt sitt öde, men så har jag inte följt "Sense8" för den exceptionella ont/gott-intrigen utan för dess intrikata ifrågasättandet av jagets begränsningar och hur vi skulle kunna expandera vår empati.

Troligtvis är det också därför actionscenerna känns mer som utfyllnad för att komma fram till själva finalen - bröllopet mellan Nomi och Amanita. Självklart är Wolfgang redan räddad och tack vare en bazooka har han (iklädd rosa jeansjacka) besegrat ondingarna. BPO går tillbaks till att vara en organisation som vill främja vänskapen mellan människoraserna och alltsammans slutar med en intensiv bröllopsfest där låten ”Nothing matters when we're dancing” sammanfattar både serien och dess budskap. Festen övergår i seriens andra orgie och en sista close-up på den regnbågsfärgad dildo som vi också fick se i pilotavsnittet (och just det! Två skäggiga älvor konverterar också Nomis konservativa mamma med hjälp av en brownie). Slutet gott. Allting gott.

 

 

Budskapet går inte att värja sig för och jag förstår de som känner nyfrälsta-mindfulness-vibbar. Naivt? Absolut. Fullt av klichéer – Oh yes! Men "Sense8" lyckas likväl förmedla en skön känsla av att vara en del av något större och det har alltid varit seriens huvudsyfte. Det är en fin förnimmelse om vad världen kunde varit om vi alla vågade lyssna på varandra och slutade vara rädda för allt (och oss själva).

Jag hade önskat tre säsonger till för att slippa all stereotyp dialog och förvirringen kring The Sensates mytologi, men de något kaosartade 151 minuter var ändå värt det eftersom jag sitter kvar med känslan av att livet är lekfullt, att det är större än egot. Och om empati verkligen vore ett uttjatat ämne skulle nog världen redan se annorlunda ut. För idag känns det nästan modigt att våga ha en framtidsvision som inte innefattar zombies.