Under årets filmfestival i Cannes stod en film ut som särskilt omskakande. Lynne Ramsays efterlängtade återkomst ”Die, My Love” fick sin världspremiär under tävlan och lämnade få oberörda.
Den skotska filmskaparen ligger bakom hyllade filmer som ”Ratcatcher ”(1999), ”Morvern Callar”(2002), ”Vi måste prata om Kevin” (2011) och ”You Were Never Really Here” (2017). Hon må inte vara en av de mest produktiva regissörerna, men när hon väl släpper något nytt är det ofta en filmupplevelse som sätter sina spår.
Nu är hon tillbaka med ett mörkt och skakande drama baserat på Ariana Harwiczs roman med samma namn. I centrum står en nybliven mamma som gradvis förlorar greppet om verkligheten och sugs in i en mardrömslik psykos.
Jennifer Lawrence med sikte på Oscarsgalan
Publiken på Grand Théâtre Lumière möttes av ett psykologiskt inferno där Jennifer Lawrence – i sin första filmroll på över två år – levererar kanske sin mest kraftfulla prestation hittills som fick både kritiker och åskådare att dra efter andan.
Hon gestaltar huvudrollen Grace med en sådan intensiv närvaro att det är omöjligt att värja sig. Lawrence är som en tickande bomb, oförutsägbar och hypnotisk. Hennes tolkning är både skrämmande och hjärtskärande. Många kritiker har hyllat hennes prestation som ”bättre än någonsin” och det spekuleras redan om potentiell Oscarsnominering. Om så blir fallet skulle det innebära Lawrences femte nominering.
Vid hennes sida ser vi Robert Pattinson i rollen som hennes make Jackson. En man som försöker hålla ihop både sin familj och sig själv i takt med att allt faller samman runt omkring honom. Hans porträtt av maktlöshet och frustration är subtilt och drabbande. Vi lider verkligen med honom.
En film som tränger in under huden
”Die, My Love” är ingen lättsam film. Det är en påfrestande upplevelse som attackerar både kropp och psyke. Ramsay tar oss rakt in i huvudpersonens kollaps och inre kaos. Det är bitvis så intensivt att det känns som att publiken själv drabbas av en psykos. Det är utmattande, men samtidigt djupt fascinerande.
Om en jämförelse ska göras ligger Darren Aronofskys ”Mother!” (2017) nära till hands, inte bara på grund av tematiken kring moderskap och mentalt sammanbrott, utan också på grund av den nerviga stämningen och den annorlunda berättarstilen.
Den saknar ett tydligt narrativ och erbjuder inga enkla svar. Därför tror jag att den riskerar att upplevas för monoton och långdragen för vissa.
Med ”Die, My Love” befäster Lynne Ramsay ändå sin plats som en av vår tids mest unika filmskapare. Det här är inte en film för den som söker lättsam underhållning, men för den som vågar kasta sig in i mörkret väntar en filmupplevelse utöver det vanliga.
Många i Cannes visade intresse för filmen, men det var MUBI som köpte rättigheterna för rekordsumman 24 miljoner dollar.
När ”Die, My Love” får svensk biopremiär återstår att se, men den har redan köpts in till Sverige – förhoppningsvis får ni möjlighet att uppleva den under Stockholm filmfestival i höst.
Läs också: Cannes 2025: Iñárritu firade 25-årsjubileet för ”Älskade hundar”
Läs också: Cannes 2025: Segervittring för Tarik Saleh och Fares Fares
Läs också: Cannes 2025: En dold filmpärla på årets filmfestival