Två saker blir plågsamt tydliga när man ser ”Once Upon a Deadpool”:
1. ”Deadpool 2” gör sig inte särskilt bra vid en omtitt.
2. Det här är beviset på varför en Deadpool-film ska vara barnförbjuden.
”Once Upon a Deadpool” har presenterats som den barnvänliga (och möjligen juliga) versionen av ”Deadpool 2”, som suddat ut de våldsammaste bitarna och ersatt alla grova svordomar. Det är ungefär lika klokt som att kasta ut trillingnöten ur Aladdin-asken. Tanken är locka in barnen med en lägre åldersgräns, och innan någon hinner ropa ”cash grab” – en slant för varje såld biobiljett går till cancerforskning. (Vi vet dock inte om det även gäller här i Sverige.)
Några barn syntes inte till i den halvfulla biosalongen i Stockholm, där jag kollade in filmen på premiären i veckan. Publiken var snarare samma 20-nånting-åringar som man väntar sig att se på en Marvel-film, som antagligen också redan hade sett ”Deadpool 2” och hoppades på något nytt.
Vad har då Ryan Reynolds och regissören David Leitch hittat på den här gången? Jo, berättelsen ramas in av ungefär 20 minuter nyinspelad material. Det mesta kretsar kring ett sovrum (en homage till 80-talsfilmen ”The Princess Bride”) där Deadpool återberättar filmen för barnstjärnan Fred Savage.
De nya scenerna blir också filmens roligaste bitar, med mer av den metahumor som man förväntar sig. Mitt i en scen från ”Deadpool 2” kan filmen klippa till Savage för en reaktion, som ifrågasätter logiken i handlingen eller klagar på ”lazy writing”. Här finns flera sköna skämt om förbjudna F-ord, och hur ”Deadpool” inte är en riktig Marvel-film. En fin touch är också hyllningen till Stan Lee, som kommer alldeles i slutet.
Förutom de här sketcherna, är ”Deadpool 2” i stort sett samma film som vi såg på bio i våras. Tyvärr med de bästa delarna borta, för vad blir det egentligen utan extremvåld och grova ord? Inte mycket kvar, bara en urvattnad version av en annars skön popcornrulle. Att huvudpersonen gömmer sig bakom en mask underlättar ju en ny dubbning där det behövs. Andra scener riskerar bli något obegripliga, när man har fått klippa runt repliker eller dödsscener.
Roligt? Nä… Juligt? Verkligen inte. Och några yngre biobesökare verkar inte heller lockas, om det nu var planen. ”Once Upon a Deadpool” lät som ett kul experiment på pappret, men det är inte en särskilt bra idé att sätta munkavle på den frispråkiga antihjälten.
”Once Upon a Deadpool” visas på Filmstadens biografer ytterligare ett par gånger innan jul, om du känner för att kasta bort ett par timmar. Men antagligen borde Reynolds och Savage ha satt sin lilla lek som extramaterial istället.
