Ack, det ljuva 80-talet. När man inte kunde bara kunde njuta av originaltitlar som ”Titta vi flyger”, ”Flykten från New York”, ”Terror på Elm Street”, ”Breakfast Club”, ”Stand By Me” och ”När Harry mötte Sally” - man behövde inte heller planera en halv dag för att se dem. Storfilmer med hög budget och kända stjärnor var ofta runt sköna 90 minuter.
Idag har du ”tur” om en film håller sig under två timmar. Allt ska dras ut till nära miniserie-format och sällan med goda anledningar. Se till exempel på ”Den lilla sjöjungfrun". 1989 års tecknade version var 83 delikata minuter. Årets live-version är 135, nästan en hel timme längre. Det är visserligen en mer påkostad film med faktiska skådespelare men med nästan exakt samma story.
Jag säger inte att anledningen till att nya filmen om Ariel floppade på grund av dess långa speltid. Men kanske är inte alltför många så sugna på att sitta igenom en 135 minuter lång film om en sjöjungfru. Eller om superhjältar (”The Flash”, 144 minuter), spioner (”Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One”, 163 minuter) eller Indiana Jones (” Indiana Jones and the Dial of Destiny”, 154 minuter). Påkostade blockbusters som floppade på bio.
Samtidigt har ”Oppenheimer” blivit en av årets största snackisar. En hyllad och hypad film som redan dragit in en enorm publikmassa och troligen kommer dra hem en rad Oscars. Tillsammans med ”Barbie” är det ju filmen man helt enkelt måste se i år. Så har jag sett den? Nej, för den är tre timmar lång!
Jag har nog inte ens lust att se mer underhållande typ av film, exempelvis skräck eller action med den speltiden. Men att det handlar om mannen som byggde atombomben gör det knappast mer lockande. Oavsett kvaliteten på dessa svinlånga filmer - för de är många och ofta i ärlighetens namn sevärda - så drabbas jag alltid av samma, återkommande problem i biografen.
Dels en irriterande träsmak av att sitta i en visserligen bekväm stol tre timmar i sträck. När man plöjer serier eller filmer hemma har man möjligheten att pausa och röra sig hur man vill. Sedan är det betydligt värre problemet ett toalettbehov. Som en vandrande kliché gillar jag biobesöket med snacks och läsk. Där man normalt efter cirka 90-100 minuter druckit färdigt och behöver tömma blåsan så är man under dessa nya, långa filmer bara halvvägs in och får duktigt vänta törstig och kissnödig. Eller smyga ut under filmen med risk att missa en ovärderlig sekvens.
Detta beror ju dock på vad du vill få ut av ett biobesök. Personligen föredrar jag det som en del av en helkväll, klassiska konceptet ”dinner and a movie” (som kanske ersatts av ”Netflix & chill” idag?). Om man vill äta och dricka något före eller efter filmen så blir det lätt en långdragen kväll där man kanske mest vill hem och sova efter tre långa timmar i biomörkret.
Är man däremot ute efter enbart filmupplevelsen - som trots allt är poängen med en filmproduktion - så är det ju dumt att klaga. Även om en del regissörer har problem med att ”kill your darling” så är det många filmer som skulle bli lite tunna och tomma med en kortare speltid. Speciellt filmatiseringar av tjocka böcker som ”Sagan om ringen” kräver ju en generös speltid. Argumentet att vissa av dessa kanske skulle passa bättre som miniserier (se på flera av Stephen Kings) så bör ju episka äventyr upplevas på vita duken.
Det är inte heller något nytt med löjligt långa filmer. Klassiker som ”Borta med vinden” (155 minuter), ”Ben-Hur” (222) ”Lawrence av Arabien” (216) och ”Gudfadern” (175) har alla utmanat tittaren med saftiga speltider. Det funkar ju självklart med skarp talang bakom och framför kameran och en historia där det händer något. Men på den gamla goda tiden var det mer ett undantag medan det idag är svårt att hitta filmer runt 90 minuter i biorepertoaren.
Jag är ledsen, Christopher Nolan. Jag väntar med att se ”Oppenheimer” när den kommer till streaming. Jag behöver pauser för toabesök och bensträckare. Men det verkar ju som om det går bra för dig och dina filmer ändå.
