Inatt kan du se 2009 års ”Star Trek” på tv – en lyckad reboot på en populär sci-fi-serie som lockat mängder av fans och rymdnördar sedan 1960-talet.
I filmen måste rivalerna Kirk och Spock lära sig samarbeta för att hindra skurken Nero, som kommit från framtiden, från att ödelägga deras värld.
En stjärnspäckad rollista kom ombord USS Enterprise. Här ser vi Chris Pine, Zachary Quinto, Zoe Saldana, Eric Bana, Simon Pegg, Karl Urban, John Cho, Anton Yelchin och Bruce Greenwood. Plus: Chris Hemsworth i sin första (lilla) blockbuster-roll, innan han blev Thor i Marvels universum.
Regissören J.J. Abrams lyckades med vad många var oerhört skeptiska till – att reboota ”Star Trek”. Många fick äta upp sina förkastande ord när Abrams, med sin underbart visuella stil och känsla för action, lyckades skapa en av de bästa sci-fi-filmer vi fått under 2000-talet.
”Star Trek” är kanske ingen nyskapande film i sin genre, men fantastisk upplevelse och en film som med bravur lyckades ta rymdoperan in i en ny era. Rotten Tomatoes snittbetyg ligger på 94% nöjda kritiker. IMDb-betyget hamnade på 7,9.
Nöjd var också MovieZines recensent som utnämnde den till ”årets science fiction-film” med 4/5 i betyg: ”Överlag är det en tonsäker rymdopera korsat med en traditionell blockbuster som ångar på utan att någonsin stanna upp” kan du läsa i vår recension.
Här kan du se ”Star Trek”:
- Inatt 00:15 på Kanal 9
- Eller inatt 03:05 på Kanal 5
- Streama på Netflix
- Streama på SkyShowtime
- Streama på HBO Max
- Streama på Tele2 Play
I trilogin ingår ”Star ”Trek” (2009), ”Star Trek Into Darkness” (2013) och ”Star Trek Beyond” (2016). Du kan streama alla tre filmerna på SkyShowtime eller på HBO Max.
MovieZine tipsar om erbjudanden och innehåll hos våra samarbetspartners. Artikeln innehåller sponsrade länkar.
Se trailern nedan.
Läs också: September på SkyShowtime: Nya ”Dexter” bland månadens 10 höjdpunkter
Läs också: Simon Pegg om Quentin Tarantinos ”Star Trek”-film: ”Fullkomligt galen”
Läs MovieZines recension av ”Star Trek” (2009) – ”Årets science fiction-film”
Med varsamma nickningar till ursprungsfansen, en arsenal av vackra actionscener och en inspirerad ensemble når Abrams ”Star Trek” hela vägen fram.
”Star Trek” har alltid varit något av en udda fågel i science fiction-genren; från 1960-talets original via en serie underbudgeterade långfilmer och slutligen i 90-talets uppdaterade tv-serier har Gene Roddenberrys universum mest varit en angelägenhet för de närmast sörjande fansen.
Om det nu är de tajta kroppsstrumpor som besättningarna springer omkring i, de paper machié-liknande rymdvarelserna eller helt enkelt de politiskt korrekta och utslätade storys som berättats spelar ingen större roll. ”Star Trek” har alltid varit lite för polerat för sitt eget bästa. Tills nu.
När J.J. Abrams satte sig i registolen för att pumpa liv i den närmast utdöda franchisen var det nog fler än jag som reagerade med skepticism. Men det får jag äta upp nu för Abrams har skickligt monterat ned varje beståndsdel av Roddenberrys småstela universum för att sedan bit för bit rekonstruera en ny och otvivelaktigt överlägsen version samtidigt som grunden är densamma.
Här möter vi Kirk (Chris Pine) och Spock (Zachary Quinto) långt innan de för befäl över det smått legendariska rymdskeppet Enterprise och i Abrams version av ”Star Trek” är inte allt vad man förväntar sig.
Den intensiva rymdstridscen som inleder filmen sätter agendan direkt, här är det Kirks far som utkämpar en desperat kamp mot ett mystiskt rymdskepp samtidigt som hans fru med osviklig timing föder deras son.
Det är en början som drar på alla växlar och blandar bebisskrik med dödsstörtande rymdskepp och redan här förstår man vartåt det barkar.
Och så fortsätter det, under filmens första tredjedel introduceras Enterprises besättning en efter en, med störst betoning på radarparet Kirk och Spock, samtidigt som Abrams varsamt sänker ned oss i sitt bubblande universum.
Sedan börjar det riktiga fyrverkeriet: en adrenalinstinn fallskärmsscen genom atmosfären, gigantiska planetborrar och blodtörstiga monster blandas med verbala dueller mellan Spock och Kirk och bataljer med den ondskefulla superskurken Nero (Eric Bana) och hans bläckfiskliknande rymdskepp. Allt ackompanjerat av Michael Giaccinos dundrande fanfarer och smakfulla specialeffekter.
Nu börjar det här låta som en reservationslös hyllning och det är inte riktigt meningen för visst finns det fläckar även här. Stundtals blir filmen nästan överlastad och även om Abrams kokat ner persongalleriet och universumet på ett imponerande sätt är det mycket som ska förklaras för publiken.
Humorn fungerar inte heller alltid och Simon Peggs komiska version av Scott känns i ärlighetens namn ganska trist. Men det här är detaljer. Överlag är det en tonsäker rymdopera korsat med en traditionell blockbuster som ångar på utan att någonsin stanna upp.
Skådespelarna gör även de det mesta rätt. Chris Pine gör en Kirk som går från en nedsupen men charmerande loser till en övermodig rymdkapten med äran i behåll. Likaså Zachary Quinto som ger den stele Spock en mer mänsklig dimension än väntat. När så originalet själv, Leonard Nimoy, dyker upp är cirkeln på något sätt sluten och hade det funnits några trekkies i salongen hade de säkert viftat lite på sina sneda öron av upphetsning.
Visuellt är det en imponerande film och färggranna rymdscenerier avbyter skinande minimalistiska skeppsinteriörer som ser ut som Steve Jobs våta dröm.
Att J.J. Abrams lyckats ge den smått utdöda franchisen nytt liv är helt klart och det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer en uppföljare med samma ensemble. Så det är bara att göra sig redo för ännu ett decennium av rymdtrikåer och spetsörade förnumstigheter, med skillnaden att den här gången är det bara att tacka och ta emot. – Nils Karlén
Läs också: Bästa ”Star Trek”-serien på länge är tillbaka: ”Byggd på optimism”
Läs också: Patrick Stewart fyller 85 år – och älskar svensk film