Hollywood är infekterat

27 Mars 2010 | 23:39

Hollywood är infekterat

Hollywood har förändrats och inte är det till det positivare hållet. Det som en gång i tiden var fyllt av gedigna skådespelare och minnesvärda filmer har nu blivit infekterat av gnidenhet och ytlighet.

Ju mer man tänker på dagens Hollywood, ju mer irriterad blir man. Det är bara att konstatera att det går utför för drömfabriken. Dagens Hollywood representeras av remakes, uppföljare och de nya mediokra skådisarna som exempelvis Megan Fox och Robert Pattinson, för att nämna två av Hollywoods hetaste namn just nu.

Blickar vi tillbaka till den gyllene tiden för Hollywood, nämligen 70-talet så såg det helt annorlunda ut. Det var tiden Hollywood formades och fick sin omtalade respekt i omvärlden. Många klassiker fick då se dagens ljus, såsom "Gudfadern", "Gökboet", "Taxi Driver", men även milstolparna inom science fiction "Alien" och "Star Wars". I framförallt de förstnämnda filmerna fick vi oförglömliga rollprestationer av Marlon Brando, Al Pacino, Jack Nicholson och Robert De Niro. Stora namn som än idag nämns med väldigt stor respekt.

Det finns givetvis fler som är värda att nämna. Eftersom jag nyligen såg den fenomenala miniserien "Masada" är det svårt att förbise Peter Strauss och Peter O'Toole. "Masada" är inget visuellt mästerverk á la "Avatar", utan förlitar sig helt och hållet på två av dåtidens bästa skådespelare som verkligen spelar ut sitt register. Åh jösses, som de gör det sen. O'Toole spelar romerske härföraren Flavius Silva som försöker inta den på förhand ointagliga fästningen "Masada" som besitts av juden Eleazar ben Yair, gestaltad av Peter Strauss. Det blir verkligen en hjärnornas kamp. Det som är unikt med deras prestationer (i alla fall om vi jämför med dagens skådespelarinsatser) är att vi får varken se karlar i tårar, tillfällig konvertering till homosexualitet eller andra drastiska personlighetsförändringar, något som vi vet att dagens Hollywood hyser stark förkärlek för. Vi vet ju att så fort någon av dessa element är på tapeten, vips så har man en Oscarsnominering. Nja, jag vill allt ha mer än så av en skådespelare.

Jag har sett "Masada" åtskilliga gånger, men trots det blir jag ständigt stum av beundran för dess kvalité när det kommer till regi och duons skådespelarinsatser. De två är bittra fiender och båda två vill inget hellre än att besegra sin motståndare. Oavsett att de står på varsin sida hyser de stor respekt för varandra och på sätt och vis litar de mer på varandra än vad de gör på sin närmste man. De vill båda vinna, men de vill göra det på rätt sätt. Det är en prestigefylld kamp, men det absolut bästa är att det är Strauss och O'Toole som får tittaren att inse det genom deras fenomenala agerande. "Masada" fördummar inte sin publik som vi är vana med i många av dagens filmer. Tyvärr får väl tilläggas.

Just "Masada" är blott ett exempel på det som jag saknar idag. Dagens Hollywood verkar ha glömt vad det är som gör en bra film, eller åtminstone har de lagt det åt sidan. Istället slänger man in något snyggt som de vet att majoriteten av dagens biopublik vill ha, Megan Fox eller Robert Pattinson som jag tog upp tidigare. Men jösses, vill jag ha något snyggt att titta på i 2 timmar kan jag väl gå och köpa en tavla. När jag går och ser en film vill jag bli hänförd, exalterad och förhoppningsvis få en oförglömlig bioupplevelse. Tyvärr, varken Pattinson eller Fox uppfyller de kriterierna.

När man surfar runt på nätet får man allt som oftast se hur folk beskriver Hollywood och deras filmmakare som det yttersta av den amerikanska brilliansen och skickligheten. Lustigt, när det är precis tvärtom. Hollywood har absolut riktigt fina och innovativa filmmakare som har det där lilla extra och dessutom har förmågan att tillfredsställa biopubliken. Några som har lyckats bäst på sistone är James Cameron och Christopher Nolan. En kanadensare och en engelsman. Sedan får man ju heller inte förglömma nya zeeländaren Peter Jackson som har satt sin prägel på 2000-talet. Jag skulle förresten vilja slänga in två britter till, Paul Greengrass och Ridley Scott. Dessutom är världens nu bästa skådis britt, Daniel Day-Lewis. Nja, jag ger nog inte så mycket för den amerikanska skickligheten, även om den självfallet finns där och då tänker jag främst på herrarna Steven Spielberg och Martin Scorsese. Men den amerikanska brilliansen finns dessvärre inte i lika stor utsträckning som många vill få oss att tro.

Hur ska vi hitta tillbaka till det gamla Hollywood?

Först måste vi ge makten tillbaka till filmmakarna och deras medarbetare. Vi har alla läst det senaste årets filmnyheter. Antingen är det en remake på en film från 70 eller 80-talet och där ingår även numera Hollywoods nya giv, gör remake på 1 år gamla filmer från utlandet ("Rec", "Låt den rätte komma in", "Män som hatar kvinnor"), eller så gör man en uppföljare på de moderna biosuccéerna ("Shrek 4", "Eclipse", "Toy Story 3", "Wall Street 2"). Nej, släng 90% av alla remakes och uppföljare i samma papperskorg som filmbolagen redan har framtidens "Taxidriver", "Gudfadern" och "Gökboet" ihopskrynklade. Det tragiska är att det är så många manus som avfärdas på grund av att bolagen inte vågar ge dem en chans. Det känns mycket säkrare för dem att lägga pengarna på "Hajen 19" istället. Det var för övrigt något som Robert Zemeckis/Steven Spielberg skojade om i "Tillbaka till framtiden 2", men vete sjutton om vi kan se det som ett skämt längre.

Det är ingen hemlighet att varje filmbolag har en chef med starka åsikter som mer än gärna lägger sig i regissörens arbete och tvingar fram dumdristiga förändringar på grund av rädslan för att den inte ska bli en ekonomisk framgång. Men det är här vi som biopublik kan tvinga fram en förändring även om jag själv tvivlar på att många är beredda att löpa linan ut. Vi måste försöka motstå frestelsen att se de sexiga och heta skådespelarna och uppleva nostalgitripperna med remakes på våra favoritfilmer från 70 och 80-talet.

Det är dock svårt att se en förändring, när just remakes och uppföljare är så pass framgångsrika på biograferna. Dagens bistra sanning måhända, men jag vägrar ge upp hoppet om biomänskligheten.