MovieZine debatterar: Han är den bäste James Bond!

Den 30 september gick premiären av stapeln för ”No Time To Die”, den 25:e Bond-filmen och Daniel Craigs femte och sista film som den ikoniske agenten. Åsikterna har gått isär om Craigs version av rollen, där vissa tycker att han är det bästa som hänt Bond sedan Walther PPK, vissa saknar den lättsamma charmen från tidigare inkarnationer, och vissa tycker att det är dags att tänka om helt kring rollen och överväga en kvinnlig Bond istället.

Vem som plockar upp manteln efter Daniel Craig är ännu oklart, men ett flertal skådespelare har ryktats kunna vara aktuella för rollen, däribland Regé-Jean Page, Richard Madden, Idris Elba, Henry Golding, Tom Hiddleston och Lashana Lynch.

Men vem gör egentligen den bästa versionen av James Bond? Vi frågade runt på MovieZine-redaktionen, och fick nästan lika många svar som det har funnits Bond-skådespelare:

 

 

 

Alexander Kardelo: George Lazenby är kanske inte den första man tänker på som en favorit-Bond. Han gjorde endast en film, och många har nog fått det felaktiga intrycket att "karln kan ju inte ha varit särskilt bra?" Fel, fel, fel! Lazenby dyker upp i den alldeles utmärkta "I hennes majestäts hemliga tjänst" och briljerar från början till slut med självsäkra oneliners och sexig utstrålning. Här finns ikoniska actionscener och inte nog med det, agenten blir för första gången förälskad...

Lazenby valde att tacka nej till fler 007-filmer, ett dåligt beslut i efterhand. Men kanske är det vad som gör hans enda rolltolkning så speciell. Han hann aldrig fucka upp med halvdana Bondfilmer. Lazenby må vara en one-hit-wonder, men jäklar vilken hit. 

 

 

 

Annika Andersson: För mig är Roger Moore Bond personifierad! Kanske för att det var honom jag såg först i Bond-rollen, men han skiljer sig från de andra, särskilt senare tiders Bond som skulle kunna blandas ihop med vilken annan “Mission Impossible”-typ av actionhjälte som helst. Nej, Moores eviga småleende utlovar en specifik filmupplevelse med en trygg, elegant, gammaldags och ofarlig Bond.

 

Moores lediga sätt att ta sig ur de mest kniviga situationer blir nästan på gränsen till lite smålöjligt, som en tecknad seriefigur, vilket kanske ger carte blanche för hans ständiga förförelser av unga, vackra och villiga kvinnor. För Bond är allt annat än politiskt korrekt!

 

Att Moore-versionen att kunna överleva så pass många decennier med äran i behåll, fortfarande älskad, och utan att kännas det minsta gubbsjuk, är en bragd. Men även den kloka insikten att veta när det är dags att kliva tillbaka: “När de kvinnliga huvudrollsinnehavarna är unga nog att vara mina barnbarn blir det äckligt."

 

 

 

Patrik Linderholm: Man brukar säga att ens favorit-Bond var den man växte upp med, och i mitt fall borde det vara Pierce Brosnan. Men den som ligger mig allra närmast hjärtat är faktiskt hans föregångare tillika andrahandsval – Timothy Dalton.

 

Daltons version av den brittiska superagenten var vid tidpunkten en tydlig avvikelse från Roger Moores mer lättsamma tolkning. Han anammade ett mörker och kylighet, som kan likställas med Daniel Craigs moderna tappning. Daltons filmer var mer verklighetsförankrade och karaktärsdrivna, där “Tid för hämnd” är en av få Bond-filmer med strikt personliga motiv. Till skillnad från föregångarna Connery och Moore levde dessutom Dalton upp till rollen som actionstjärna genom att utföra många av sina stunts själv.

 

Framför allt är Dalton den Bond-skådis som både fysiskt och tonmässigt kommit närmast Ian Flemings beskrivning av karaktären. Att han bara fick göra två filmer är något som själv gör mig sugen på att ta lite tid för hämnd... 

 

 

 

Anna Sundell: Ah, Pierce Brosnan, denna orimligt symmetriska man med sina knivskarpa kindben. Men det är inte bara ur ett ytligt perspektiv som Brosnan gör sig perfekt som James Bond. Hans inkarnation fångade in allt det bästa med den ikoniska rollen. Dels har vi de underbart kitschiga onelinersen - de allra första orden han yttrar är den oförglömliga repliken ”Beg your pardon, forgot to knock”, innan han med en rak höger släcker lyset för en intet ont anande rysk toalettbesökare.

 

Han utstrålade också en oemotståndligt sval elegans även i de mest pressade situationer. Efter att han i fantastiska, och ofta favoritrankade "GoldenEye", har demolerat halva Sankt Petersburg med en stridsvagn för att rädda vår svenska stolthet Izabella Scorupco, så tar karln sig tid att rätta till slipsknuten. Om det inte drogs en kollektiv suck av åtrå genom varenda biosalong i det ögonblicket så heter jag Q. 90-talets Bond-filmer med Brosnan vid rodret hedrade de bästa delarna från den klassiska eran samtidigt som de tog Bond in i det nya millenniets tidsålder. Han hade också en bil som kunde bli osynlig. Bara en sån sak.

 

 

 

Viktor Jerner: För mig är det här inte ens en match, för även om jag gillar samtliga av de tidigare Bond-skådespelarna (allra mest Timothy Dalton) så har Daniel Craigs intåg i franchisen lyft den till en ny nivå. Den enkla förklaringen är att Craig är den överlägset bästa och mest mångsidiga skådespelaren som har axlat den ikoniska titelrollen och det djup och de dimensioner han skänker karaktären har aldrig tidigare funnits där.

 

Vissa inbitna Bond-fans argumenterar gärna för att enkelheten och klarheten i den vodka martini-drickande kvinnotjusaren är en av behållningarna, och då är exempelvis Roger Moore eller Pierce Brosnan givetvis mitt i prick. För mig är det dock den moderna problematiseringen och det mer komplexa porträttet som är det bästa som har hänt allas vår superspion. Craig gör resan från stoisk till plågad, från kalkylerad till djurisk och från ytlig till mångbottnad. Han kan bära allt det som Connery, Moore, Dalton, Lazenby och Brosnan gav, men även så mycket mer. Fullständigt oslagbar, kort sagt.

 

 

 

Charlotte Brange: Ska man skaka till martinin lite extra så finns det i mitt tycke en hel del guldkorn som skulle kunna axla den tunga, men ärofyllda rollen. Visst kan även anrika James Bond uppdateras - och kanske är det så att den bästa Bond ännu inte har nått våra skärmar.
 
En oslipad diamant som utstrålar klass är den malaysisk-engelska skådisen Henry Golding, mest välkänd från ”Crazy Rich Asians” och ”The Gentleman”. Förutom att få in en välkommen mångfald i Bondhistorien har han definitivt en karismatisk glimt i ögon – och har dessutom synts otaliga gånger i eleganta kostymer, något som vi vet att en riktig Bond måste kunna klä upp.
 
En annan storfavorit både för mig och på oddsen är Richard Madden. Hans önskan att bli kung Stark i ”Game of Thrones” gick inte hela vägen, kanske är kung Bond ett bättre val? För mig så blev jag närapå blown away (pun intended) av hans lojala finspel i mini-serien ”Bodyguard”, som visade upp en helt ny sida av honom. Vill man vandra på den mer traditionella vägen hade hans lågmälda men underfundiga charm passat alldeles utmärkt som en ny 007.