Det var 1950-tal och kommersiell skräckfilm representerades ofta av fånig science fiction med diverse monster och utomjordingar. Då reste sig brittiska Hammer Film ur dimman och gav genren lite klass igen. Men deras historia startade till och med före det.
Den tidiga starten
I början av 1930-talet hade Universal en oerhört framgångsrik period med skräcksuccéer som ”Frankenstein”, ”Dracula”, ”Mumien” samt dess uppföljare. I kölvattnet på dessa så startade brittiska komikern tillika affärsmannen William Hinds filmbolaget Hammer Productions Ltd. i ett litet kontor i London. Men efter bara några fåtal titlar tvingade en svacka i brittiska filmindustrin det nystartade bolaget i konkurs. Men samarbetspartnern, distributionsbolaget Exclusive, överlevde och fortsatte distribuera andras filmer.
Efter kriget återupplivade man Hammer men då mestadels för att göra snabba lågbudgetproduktioner och radiofilmatiseringar. 1951 flyttade man in på Down Place, bolagets kändaste studio som så småningom skulle hjälpa till att skapa deras berömda, gotiska ”Hammer-stil”. I sin första samproduktion med en amerikansk filmproducent, ”Mördare i mörker” (1952), jobbade de även för första gången med regissören Terence Fisher. Den gamle klippare som nyligen sadlat om till regissör skulle komma att bli viktig för såväl Hammer som genren i sig.
Efter kriget återupplivade man Hammer men då mestadels för att göra snabba lågbudgetproduktioner och radiofilmatiseringar. 1951 flyttade man in på Down Place, bolagets kändaste studio som så småningom skulle hjälpa till att skapa deras berömda, gotiska ”Hammer-stil”. I sin första samproduktion med en amerikansk filmproducent, ”Mördare i mörker” (1952), jobbade de även för första gången med regissören Terence Fisher. Den gamle klippare som nyligen sadlat om till regissör skulle komma att bli viktig för såväl Hammer som genren i sig.
Skräckperioden inleds
Med stigande framgångar satsade Hammer på mer konventionella studiofilmer och 1955 var det dags för deras första äventyr inom skräckgenren. ”Xperiment Q”, baserad på en science fiction-serie på BBC, blev oväntat populär och ledde till både en uppföljare (med dubbelt så hög budget) och blodad tand för Hammer, som såg ut och ha funnit sin nisch.
Då skräck tydligt var vägen att gå så inleddes det inte helt oproblematiska arbetet med nästa stora projekt - ”Frankensteins förbannelse” (1957). Det var strul med byten av regissörer, upphovsrättsbekymmer, negativa reaktioner på manuset samt brittiska censurens oro över både filmens våld och att det skulle filmas i färg! Trots motgångar så spelades filmen in och släpptes - med överväldigande resultat.
Terence Fisher lyckades inte bara skapa den perfekt gotiska stämningen, trots begränsad budget. Man använde även våld och blod i färg på ett sätt som aldrig gjorts förut. Då relativt okända Peter Cushing och Christopher Lee blev i rollerna som Frankenstein respektive monstret stjärnor över en natt. Filmen - och dess karaktäristiska stil - blev så populär att Roger Corman kopierade den till sina egna Edgar Allan Poe-filmatiseringar. Hammer hade gjort sitt första, ordentliga avtramp i skräckfilmhistorien.
Då skräck tydligt var vägen att gå så inleddes det inte helt oproblematiska arbetet med nästa stora projekt - ”Frankensteins förbannelse” (1957). Det var strul med byten av regissörer, upphovsrättsbekymmer, negativa reaktioner på manuset samt brittiska censurens oro över både filmens våld och att det skulle filmas i färg! Trots motgångar så spelades filmen in och släpptes - med överväldigande resultat.
Terence Fisher lyckades inte bara skapa den perfekt gotiska stämningen, trots begränsad budget. Man använde även våld och blod i färg på ett sätt som aldrig gjorts förut. Då relativt okända Peter Cushing och Christopher Lee blev i rollerna som Frankenstein respektive monstret stjärnor över en natt. Filmen - och dess karaktäristiska stil - blev så populär att Roger Corman kopierade den till sina egna Edgar Allan Poe-filmatiseringar. Hammer hade gjort sitt första, ordentliga avtramp i skräckfilmhistorien.
En banbrytande vampyr
Efter den enorma framgången med ”Frankensteins förbannelse” så var nästa naturliga steg att ta sig an en annan skräckklassiker - Bram Stokers ”Dracula”. Men även här var man tvungen att tackla problem med finansiering, censurens reaktion på manuset samt upphovsrätt (det senare resulterade i ett 80 sidor långt juridiskt avtal!). Men kampen lönade sig - filmen ”I Draculas klor” (1958) som återförenade Fisher, Cushing (som Van Helsing), Lee (i titelrollen) och manusförfattaren Jimmy Sangster slog kassarekord över hela världen. Hammer hade fångat något nytt i de klassiska monstren. Dels med det trendiga Technicolor som gav genren och film generellt en ej tidigare sedd glöd. Men även Bernard Robinsons inspirerade scenografi som var ljusår från Universals förlegade dekor.
Men det var också något nytt och fräscht i stigande stjärnan Lees prestation som den blodsugande greven. Den mörka ondskan kombinerades med en lekfullt sexuell sida som kittlade publikens sinnen. Det tillsammans med huggtänder, röda ögon, träpålar och blodsplatter levererade en ny, modern typ av vampyr. Det är inte konstigt att rollprestationen utsetts till den sjunde bästa skräckfilmskaraktären genom tiderna och att en rad uppföljare producerades genom åren.
Men det var också något nytt och fräscht i stigande stjärnan Lees prestation som den blodsugande greven. Den mörka ondskan kombinerades med en lekfullt sexuell sida som kittlade publikens sinnen. Det tillsammans med huggtänder, röda ögon, träpålar och blodsplatter levererade en ny, modern typ av vampyr. Det är inte konstigt att rollprestationen utsetts till den sjunde bästa skräckfilmskaraktären genom tiderna och att en rad uppföljare producerades genom åren.
Framgångsperiodens slut
Man gjorde även flera uppföljare till ”Frankensteins förbannelse” samt uppdateringar av ”Mumiens hämnd” och ”Fantomen på stora operan”, alla populära framgångar. Hammer hade med sina våldsamma och erotiska ingredienser som lockbete 1960-talet i sina händer, speciellt inom skräckgenren men även andra typer av titlar sålde. 1968 fick de till och med industripris av drottningen för sina insatser inom brittiska ekonomin.
Men i samma veva såg de konkurrens från nya filmer och filmskapare som använde sig av skräck och våld på mer moderna sätt. Hammer hade svårt att hänga med i svängarna och försök att modernisera sina skräckfilmer med trendiga tilltag floppade. Istället övergick man till TV med viss framgång innan filmbolaget avvecklades i slutet av 1970-talet.
2007 återupplivades Hammer av en nederländsk producent och man såg snart en återkomst till klassisk, stilren skräck som Hammer-typiskt gotiska ”The Woman in Black” eller ”Let Me In”, remaken av ”Låt den rätte komma in”. Framgångarna var - och är - inte på samma nivå som under Hammers storhetstid, mycket på grund av fler och större konkurrenter inom genren. Men med sin rika historia och väletablerade varumärke så är det tryggt att säga att Hammer är tillbaka för att stanna.
2007 återupplivades Hammer av en nederländsk producent och man såg snart en återkomst till klassisk, stilren skräck som Hammer-typiskt gotiska ”The Woman in Black” eller ”Let Me In”, remaken av ”Låt den rätte komma in”. Framgångarna var - och är - inte på samma nivå som under Hammers storhetstid, mycket på grund av fler och större konkurrenter inom genren. Men med sin rika historia och väletablerade varumärke så är det tryggt att säga att Hammer är tillbaka för att stanna.
Vilka Hammer-filmer är dina favoriter?
