Eftersnack: The Night Of, avsnitt 1

SPONSRAT
11 Juli 2016 | 09:00

Eftersnack: Nagelbitande spänning i premiären av ”The Night Of”

Första avsnittet är ett av de bästa första avsnitten av en serie jag någonsin sett.

En av HBO:s storsatsningar nu under sommaren är alltså ”The Night Of”, som handlar om en ung mans färd genom rättssystemet. Första avsnittet var ett av de bästa första avsnitten av en serie jag någonsin sett. Dess spänning bygger på att vi får uppleva allt ur en ung mans osäkra och rädda ögon under den natt då han går från att vara en ung student till att bli huvudmisstänkt i ett mordfall.

Nasir ”Naz” Khan (Riz Ahmed) är en ung man som studerar på universitetet och bor med sina föräldrar i Brooklyn. En dag blir han bjuden till en fest av en klasskamrat. På grund av att hans bäste vän, som skulle skjutsa honom, ställer in i sista stund, ”lånar” han sin fars taxi och beger sig mot Manhattan. En ung kvinna misstar hans taxi för att vara en vanlig taxi. Istället för att fortsätta mot festen, spenderar Naz natten tillsammans med kvinnan. De dricker, tar droger och har slutligen sex. När Naz vaknar, finner han kvinnan mördad i sin säng. Han minns inte vad som hänt och reagerar genom att fly brottsplatsen. På grund av en serie händelser som inte kan beskrivas som något annat än otur, blir Naz snart gripen för mordet på kvinnan. Det ser ut som att han kommer att åka dit för mordet. Frågan är om den kufige advokaten Jack Stone (John Turturro) kan hjälpa honom.

Det bästa jag sett på länge


Innan vi går in lite djupare i denna serie, vill jag konstatera att detta är något av det bästa jag sett på TV på mycket länge. Det är realistiskt men samtidigt fruktansvärt spännande. Hela första avsnittet var en enastående uppvisning i hur man långsamt höjer spänningen. Riz Ahmed, kanske mest känd som Jake Gyllenhaals extremt obehagliga sensationsjägares kompanjon i ”Nightcrawler”, övertygar stort i huvudrollen, trots att hans karaktär ska vara ungefär femton år yngre än vad han själv är. Med ytterst små medel förmedlar han sin karaktärs stigande panik. Denna känsla av panik stiger hela tiden trots, eller kanske på grund av, miljöernas relativa lugn. Det är lite så att man undrar om de verkligen kan fortsätta lika starkt under resten av serien.

Realism


Tonen i ”The Night Of” är realistisk. För det första ser ingen av karaktärerna ut att vara hämtade direkt från en modellagentur. Seriens realism mynnar dock främst ur det faktum att den där överdrivna passionen som genomsyrar många av Hollywoods karaktärer lyser med sin frånvaro. De patrullerande poliserna är inte intresserade av att stanna kvar på jobbet några extra timmar på grund av ett mord; de vill gå hem. Nattskiftet på den kriminaltekniska avdelningen undrar om inte mordet kan vänta tills dagpasset går på. Vittnen är inte direkt samarbetsvilliga. Kommissarien som ska förhöra vittnen och mordmisstänkta har hört allt förut och är inte intresserad av att höra något skitsnack. Han är knappt intresserad av att höra vad någon har att säga över huvud taget.



Detta medför till att både ge serien en realistisk ton och en känsla av alienation; ingen är egentligen intresserad av mordet på den unga kvinnan. Allt de flesta vill göra är att gå hem, inklusive Naz, den huvudmisstänkte. Den fråga man ställer sig i en sån här värld är hur de ska komma till botten av vad som egentligen hände. För ingen verkar vara särskilt intresserad av vad som hände. Det är nästan så att man blir förvånad när advokaten Jack Stone bestämmer sig för att representera Naz. 

Lågintensiv spänning


När man tänker på ordet ”spänning” när det kommer till filmer och TV-serier kanske man tänker på skottlossningar, explosioner och kanske till och med en skenande buss eller två. Men det finns mer än ett sätt att flå en katt (vem fan kom på det ordspråket?). Det vi bjuds på i första avsnittet av ”The Night Of” skulle kunna beskrivas som lågintensiv spänning. Inga skottlossningar, explosioner eller skenande bussar här inte. Bara en massa missöden som ser ut att kunna undvikas, men inte gör det.

Vi får följa den unge studenten Naz under hans dag. Tack vare ett skickligt manus och skicklig regi, identifierar vi oss snart med honom. Han verkar vara en rätt bra kille, som kommer från en pakistansk familj, som känns rätt så traditionell utan att för den sakens skull vara stereotyp. Han är en rätt så osäker kille, som får chansen att gå på en exklusiv fest på Manhattan, vilket inte händer Naz, en stillsam son till en stillsam taxichaufför, varje dag. Hans osäkerhet fastslås ytterligare när han stressat försöker hitta rätt adress medan folk försöker stoppa hans taxibil. Om han bara kunde klura ut hur skylten för ”Ej i tjänst” fungerar!

Han har dock lite tur, verkar det som, när en ung vacker kvinna hoppar in i hans bil. Han bestämmer sig för att strunta i festen, vilket ser ut att vara ett rätt bra beslut, då det hela slutar med att de dricker lite, tar lite droger och till slut har sex. Han däckar efter de haft sex. Om han bara inte tagit så mycket droger och druckit så mycket!



När han vaknar, finner han den unga kvinnan död. I panik rusar han ut ur huset. Men han glömmer bilnyckeln och måste vända tillbaka och bryta sig in i huset igen. Han tar med sig den blodiga kniven, troligtvis med avsikten att göra sig av med det troliga mordvapnet. Han ser nästan ut att klara sig när han blir stoppad av ett par poliser för vårdslös körning. Poliserna svarar snart på ett anrop, vilket för dem till huset han precis kom från. Om han bara inte glömt nycklarna! Eller om han bara tagit en annan väg hem!

Det är så det känns genom hela avsnittet; ”om bara”. Det är detta som gör det hela så spännande. Naz’ knappt återhållna osäkerhet, som senare blir rädsla och till slut panik, är så påtaglig under hela avsnittet att man inte har några som helst problem med att se hur han kan få andningsproblem även utan astma. Det ser hela tiden ut som att allt han behöver för att klara sig ur sin prekära situation är att ha lite tur. Men det har han inte. Han har maximalt med otur hela tiden. Kniven, som han fortfarande har på sig, hittas. Ett vittne, som såg honom med mordoffret, kommer in i polisstationen lagom för att identifiera honom. Och kvinnan rev, så klart, honom på ryggen när de hade sex, vilket inte ser bra ut under kroppsvisiteringen.


Första gången vi får en känsla av att vinden kanske vänder är när Jack Stone, en kufig advokat som är där för att träffa en annan klient, dyker upp. Det är olidligt spännande att följa Stone under några av avsnittets sista minuter när han går fram och tillbaka, obeslutsam om huruvida han borde fråga om den rädda unge mannen i en av cellerna.

Vad tror ni?

Kommer Jack Stone att kunna hjälpa Naz, eller är det redan för sent?