Den andra säsongens sjunde avsnitt inleds med en begravningsceremoni för de tjänarinnor som dog i föregående avsnitts bombattack. Till tonerna av Iris DeMents fantastiskt vackra och sorgliga ”My life” kommer de tjänarinnor som ännu är i livet lunkande i obehagliga sorgedräkter i rött och svart. Ännu en fullträff av kostymdesigner Ane Crabtree.
Anförare Waterford har överlevt attacken. ”Fan också!” är den omedelbara reaktionen. Jag hade ju velat se hur dynamiken mellan Serena och Joy hade kunnat utvecklas, om de två hade blivit lämnade att sköta sig själva. (Om nu Mrs. Waterford hade varit tillåten att styra över sin egen familj?) Men: ingen anledning till besvikelse här. Med Fred på sjukhuset hinner det under avsnittet hända saker i hushållet Waterford.
Anförare Pryce hade inte Waterfords tur, och strök med i dådet. Anförare Cushing tar över hans ansvar för säkerheten. Serena har känt honom sen innan Gilead, och redan då uppfattat honom som ”dryg”.
Cushing är inte den som lallar runt när det gäller säkerheten, ska det visa sig. Redan på väg hem från begravningsceremonin ser June hur lik dinglar från garageportar och fruktträd sedan ”Ögonen” farit fram.
”Greg Cushing will be the death of us all”, säger Serena senare bekymrat till June.
När hon, efter att flera andra anförarfamiljer blivit avrättade, inser att hennes eget liv kan vara hotat går hon utanför kommandokedjan för att sätta stopp för vansinnet. Tillsammans med Nick efterlyser hon Cushing, i sin makes namn. Han arresteras, misstänkt för förräderi.
Serena följer upp gripandet med att ta fram nya riktlinjer för säkerheten i Gilead. I tidigare avsnitt har vi sett hur hon har spelat en viktig roll i skapandet av republiken och dess ideologi. Nu verkar hon trött på att leva i männens skugga. Efter att ha suttit på avbytarbänken en lång tid ger hon sig in i matchen igen.
Vad som till slut blev den utlösande faktorn för Serena är inte helt tydligt, men säkert har de trevande och ofta ansträngda samtalen med June startat upp processer inom henne. När hon nu väljer att kringgå maktens ordning vill hon ha sin tjänarinna med sig. Hon erbjuder henne ett jobb - ”Du brukade väl arbeta som redaktör?”
Medan Serena slår sig ner bakom sin makes skrivbord sträcker sig June efter en av hans pennor. Likt hur Ofglen höll tummen mot avtryckaren i förra avsnittet avslutas detta med att June trycker på en bläckpenna – redo att skrida till verket.
Taglinen inför den här säsongen av ”The Handmaid's Tale” var ”Her name is June” och i det här avsnittet får vi i en rörande, men lite väl cheesy scen, se hur tjänarinnorna under ett besök i mataffären börjar att viska sina namn till varandra.
Det är ett mänskliggörande av de anonymiserade och avhumaniserade tjänarinnorna som både knyter band och kan göra sökandet efter anhöriga – i de oändliga arkiv Moira letar i – enklare.
Det är June som tar initiativet. Hon visste aldrig Ofglens riktiga namn, och sörjer det. Vad terroristen, eller motståndskämpen, egentligen hette får vi dock se under en presskonferens i Kanada tillsammans med en bild på henne. Utan sin röda kappa och vita hätta ser hon ut som en helt annan. En vanlig kvinna. En människa.
Hur tror ni att Waterford kommer reagera på besluten som hans fru har fattat i hans namn? Hur tror ni att makten kommer organiseras i Gilead framöver? Kommer Serena att få en mer framträdande roll?
