Eftersnack: Var är “Dracarys” när man behöver det i “House of the Dragon”?

Vana “Game of Thrones”-tittare vet att avsnitt nio ofta är det där storslagna, urladdade och riktigt “shit hits the fan”-avsnittet.

 

I den här kategorin hittar vi till exempel ökända Red Wedding (som egentligen heter “Rains of Castamere”, men vi alla tänker på det allt annat än stillsamma bröllopet), leriga krigsskildringen “Battle of the Bastards”, och mer än bombastiska “Blackwater” där dynamiten wildfire släpptes lös. Kanske är det så att den sista säsongen av “Game of Thrones” hade varit miltals bättre om det bara hade haft ett nionde avsnitt, eller - mer troligt - så hade den ihoptryckta slutklämmen behövt många fler avsnitt för att berättas med värdighet.

 

Men nog om besvikelser. I förra veckan fick vi med lika glädje njuta av Paddy Considines sista scener som kung Viserys; men med lika stor del sorg sörja över att hans tid nu är över. Kung Viserys, trots sitt slutgiltigt skröpliga utseende där halva ansiktet var täckt av en mask gjord av guld - var en värdig, principfast och alltigen oftast rättvis kung som sörjdes av tittare världen över.

 

Paralleller kan dras till han namne Viserys vi först lärde känna i “Game of Thrones” som även han hade en förkärlek till guld. För honom blev dock aldrig den glänsande metallen någon vacker krona eller värdig mask, utan tack vare hans fruktansvärda personlighet blev det efterlängtade guldet hans skållheta död.

 

Lyfter vi blicken från TV-skärmen till andra skärmar så har det på internet surrats rejält om hur välcastad den skrämmande Aemond Targaryen är, vilket otroligt bra jobb som specialeffekts-gänget gjort med Viserys nästan-döda utseende, samt att nog många (underteckad inkluderad) har beställt vår vuxna Rhaenyra, Emma D’Arcys favoritdrink i baren (Negroni spagliato - with prosecco in it).

 

Har du precis som jag längtat hela veckan efter ett nytt avsnitt? Vad har egentligen Alicent i kikaren? Nu eftersnackar vi det nionde avsnittet “The Green Council”.

 

 

 

 

Timmarna efter Viserys bortgång är det deppig och mörk stämning i King’s Landing. Men den enes död, är den andres bröd. I small council både stängs och låses dörrarna när Alicent hävdar ur sig sin version av de sista orden och Criston Cole (svårt att tänka sig att han än gång var en ädel, tillbakadragen man?) tar våldet i sina egna händer.

 

I virrvarret av åsikter blir det trots allt glasklart att det inte bara är Alicent som vill pusha fram Aegon att bli kung, det är många här som har planerat detta under en lång tid. Hon må med sina ord återberätta Viserys ord (ett resultat utav någon slags tvetydlig visklek) och får omedelbart medhåll från ett flertal runt bordet - fastän de inte ens var närvarande i samma rum som den helt nya "sanningen" uttalades. Källkritik, någon?

 

Men trots att det knappast bara är Alicent som vill strunta i Viserys bestämmelser, så blir det ändå Alicent Hightower som fortsätter att spela spelet. I en (fantastiskt välskriven!) dialog med Rhaenys tar hon i från tårna och försöker framställa deras position som “kvinnan-bakom-mannen” som en positiv sak. Men det går, som vi vet från de tidigare avsnitten, inte särskilt lätt att rucka på Rhaenys Velaryons värderingar. Rhaenys biter tillbaka med en riktig känga - att Alicent bara svansar efter männen i sitt liv; sin pappa, sin man, och nu även sin son.

 

Rhaenys svidande ord “You desire not to be free, but to make a window in the wall that is your prison”; tolkar jag som att hon menar att Alicent inte ens inser att hon har fängslat sitt själv - och att ingenting i den här nya "sanningen" kommer göra något bättre för henne. Hade ordspråket “att sminka en gris” funnits i Westeros på den här tiden hade det kunnat användas för att beskriva den situation som Alicent allt för länge befunnit sig i. Kanske Alicent ska släppa männen i sitt liv och jag vet inte, fundera över sin egen integritet och frihet?

 

 

 

I en ytterligare urstark konversation konfronterar Alicent sin far Otto om vad som egentligen har hänt under åren som har passerat. Den skygga flickan har gått ifrån att vilja vara alla till lags, till att bli den mest inflytelserika kvinnan i hela riket. Alicent menar på att hon alltid bara varit en bricka i hans spel; livet hon lever har aldrig varit hennes egna, utan det är hans planer och agerande har fått henne dit. Men Otto ser inte problemet i det hela, om det är jag som har guidat dig hela vägen, då har jag ju gjort så att du har blivit ett mäktig drottning?

 

Vad än Otto har viskat i hennes öron från barnsben, så är inte Alicent den personen som hon än gång var. I nästa andetag är den klandrande tonen som bortblåst och hon tillbaka till vad som som nu behöver göras. Alicent må vilja hitta olika saker att beskylla på, men hon verkar ha glömt att hon visst tar sina egna beslut. Ja, jag förstår det väsentliga i att visa upp ett starkt Targaryen-styre, men det behöver inte ske på andras bekostnad och förluster. Och det behöver definitivt inte innebära att man struntar i vad de döda än gång har tyckt.

 

Och på tal om beslut - att Alicent har bestämt sig för att ha den slingrande Larys Strong omkring sig verkar medföra en del inside-information, men även lite andra speciella tjänster. I en smått speciell scen utbyter Alicent information med Larys Strong genom att tja, visa sina fötter. Visserligen är det ett smart drag att avslöja läckor och små fåglar som kvittrar inifrån slottets murar, men frågan är om Alicents värdighet nu aldrig mer kommer återse sin glans.

 

 

 

I förra veckan eftersnackade vi om prinsessan som gärna ville, men aldrig fick bli drottning. I en typisk Westeros-tvist så verkar det alltid som de mest lämpade för en position, ja, de blir förbisedda. Istället är det så att de som väl får chans att leda -  denne är ofta på något sätt olämplig.

 

Aegon Targaryen har visat sig opassande på flera sätt, bland annat genom hans många “bastards” och hans liberala inställning till alkohol och gränser. Han verkar heller inte bry sig särskilt mycket om vad som kan förväntas av dig som regent, något som Rhaenyra lärde sig redan i tidigare år när hon fick närvara under small council-möten ledda av sin far, kungen.

 

Att Aegons kröning var en märklig tillställning är en underdrift. kung Viserys “The Peaceful” som regerar under många, många år, är död verkar kunna sammanfattas i en mening - en smärre skymf mot en så viktig regent. En närmare apatisk Aegon intar sin plats men verkar i stundens hetta ändå inse att han gillar makt och folkets jubel. Men det är egentligen inte han som förtjänar stående applåder i det här avsnittet.

 

Istället stjäls showen av den som jag inledde med, den som faktiskt skulle ha varit vår drottning vid det här laget. När Rhaenys och draken Meleys bokstavligen spränger murar (metafor för glastak?) kan jag inte låta bli att jubla för att åtminstone en kvinna i det här avsnittet fick sin frihet. Varför Rhaenys inte förvandlar hela den gröna skaran till aska kan tänkas vara för att hon främst vill skrämmas, eller så är hon helt enkelt inte så pass mordisk av sig.

 

Synd för “the blacks” att vi inte bjöds på ett litet “Dracarys” - men tur för oss som nu har mer stridigheter, dramatik och otrevliga snorungar att få beblanda oss med i framtiden.

 

 

 

Avsnitt nio bjöd ett rätt väntat resultat utifrån vad som som försiggick i slutminuterna av kung Viserys liv. Alicent tog saken i egna händer och valde att tro på några yrande minuter snarare än det hennes man hade i olika sammanhang upprepat i över tio år. Det är ju nästan så att hon, hör och häpna, inte riktigt brydde sig om vad han tyckte.

 

Men vad sjutton kommer Rhaenyra tycka om vad som försiggår? Ja, som avsnittets titel antydde, handlade ju “The Green Council” nästan uteslutande om hur den gröna sidan agerade i den här speciella situationen de alla hamnat i. Jag har hittills skippat att se teasers inför nästföljande avsnitt, men denna gång kunde jag helt enkelt inte låta bli.

 

I nästa avsnitt får vi alltså istället följa “the blacks” med Rhaenyra, Daemon, och de många barnen i spetsen. Vi kan vara rörande överens om att den kröning som skett inte kommer att accepteras av den svarta sidan, utan det kommer att direkt betraktas som förräderi. Eld kommer att bekämpas med eld, det kan vi milt sagt vänta oss.

 

 

Till vår stora sorg betyder detta avsnitt tyvärr att vi då står inför vårt allra sista avsnitt av säsong ett. Dessa veckor har flugit fram och jag vägrar att inse att vi endast har ett enda ynka finalavsnitt kvar att avnjuta. Men vi kan glädja oss med att George R.R Martin själv tycker att det “krävs minst fyra hela säsonger” för att kunna berätta “dansen” som det stora slaget med drakarna kommer att kallas. Så vi behöver inte misströsta ännu - det finns många godbitar kvar i slaget om tronen.