”The Witcher 3: Wild Hunt” ses idag som ett av tidernas bästa rollspel. En djup värld, med intressanta karaktärer och en handling som får den mest skeptiska spelaren att kippa efter andan. När veteraner bakom spelgiganter, däribland spelets regissör, startar en egen studio, är förväntningarna höga.
Studions första spel, ”The Blood of Dawnwalker”, är inte blyg med att visa sin inspirationskälla. Den medeltida stråkmusiken, gråa världen, till och med huvudpersonen liknar ”The Witcher 3: Wild Hunt” (tänk ”man-bun” och ärrigt ansikte). Du hade enkelt kunnat missta spelet för en ny upplaga i den polska succéserien. Med tanke på att det var 11 år sedan vi fick se Geralt, gör det däremot inte så mycket.
Starkt världsbyggande, trots tydliga paralleller till ”The Witcher”
I ”The Blood of Dawnwalker” följer vi Coen of Laslea, som bor i det europeiska området Svartau, som helt tagits över av vampyrer. Coens omgivning får mig att tänka på Nolans nya epos ”The Odyssey”, som öppnar med raderna; ”En tid av skenbar magi”. Det finns magi och fantasifoster i Svartau, men det är betydligt mindre uppenbart än i exempelvis ”The Witcher 3: WIld Hunt”. Historien håller sig närmre verkligheten. Här finns t. ex. kristna, judar och muslimer och pesten är en lika stor bov som vampyrerna, vilket ger spelet en tydlig identitet.
Vampyrernas invasion har inte bara fört med sig ond bråd död, genom att dricka deras blod helas Svartaus invånare från alla sjukdomar, inklusive den hänsynslösa pesten. De nya härskarna tas därför emot väl av en del av befolkningen, som ser dem som guds verktyg. Det här upplägget hjälper till att skapa en djup och intressant handling, som håller sig inom moralens olika gråzoner.
Efter att Coens by planerat ett uppror, straffas de genom att stora delar av byn kidnappas och hålls som blodslavar av vampyrernas ledare, Brencis. Coen måste nu kämpa för att befria sin familj, innan de äts upp av de monstruösa härskarna.
30 dagar och 30 nätter
Coen har 30 dygn på sig att rädda sin familj, innan Brencis planerar att avrätta sin gisslan. Som en del av sitt straff gjordes Coen till vampyr, i syfte att tjäna de högre stående nattvarelserna, men något gick fel och Coen blev en så kallad ”Dawnwalker”. Under natten är han vampyr, men under dagen förvandlas han till en vanlig människa igen.
Spelet använder dag/natt cykeln som en tickande klocka, som sakta närmar sig katastrof. Tiden flyter inte på hela tiden, i stället vrids den fram när spelaren utför något uppdrag. Olika uppdrag och handlingar vrider fram klockan olika mycket, och tiden blir därför en sorts valuta. I kombination med att det inte finns något synligt moralsystem, blir valen man gör väldigt intressanta. Spenderar jag en timme med att begrava en fallen kamrat, eller låter jag honom sakta förtvina? Hjälper jag en utsatt prostituerad kvinna, eller är det onödigt?
Ibland ger goda handlingar positiva konsekvenser längre fram i handlingen, men ibland får man ingen belöning alls. Jag tycker det är ett väldigt intressant angreppssätt, eftersom det tvingar spelaren att fundera över moral och rättvisa. Hur viktig är den lilla människan i förhållande till det stora uppdraget?
Långt ifrån finpolerat
Även om världsbyggandet känns levande, är det många detaljer som känns förhastade i ”The Blood of Dawnwalker”. Dag/natt cykeln ger möjligheter till att ta sig an uppdrag på olika sätt, men att det t. ex. inte finns någon smygmekanik gör att nattuppdragen ibland känns meningslösa. Som vampyr kan du teleportera dig till olika platser, likt i klassikern ”Dishonored”. Det gör att du kan ta dig in i fort och bostäder på nya sätt, men samtidigt kan du inte smyga dig förbi vakter. Det finns inget system som gör att du kan ta dig förbi obemärkt, eller smygdöda fiender.
Natten innebär också att du som vampyr kan stryka över takåsarna och klättra upp för höga utkikspunkter, något som låter roligt, men är extremt klumpigt utfört. Du fastnar lätt på olika platser och klättringen blir väldigt frustrerande.
Under recensionstiden gick inte ”The Blood of Dawnwalker” att spela i mer än 30 ffs, något som utvecklaren lovat ska komma i framtida uppdateringar. Jag är ingen teknisk snobb, och brukar sällan bry mig om sådana detaljer, men det märks att spelet ligger tekniskt efter sina samtida verk. Det är inte det vackraste spelet, och jag upplever flera buggar under speltiden (av någon anledning får t. ex. flera karaktärer en mustasch ur tomma intet efter några sekunders konversation). Ingenting är helt förödande, men nog skaver det lite för spelaren.
Nyskapande stridssystem som blir något tröttsamt
”The Blood of Dawnwalker” kombinerar stridssystemen från “The Witcher 3: The Wild Hunt” och “Kingdom Come: Deliverance 2”. Du ser Coen från ett tredjepersonsperspektiv, blockerar och undviker attacker från alla möjliga håll, samtidigt som du kan parera attackerna genom att blockera åt samma håll som attackeraren svingar sitt svärd. Det tar ett tag att lära sig, men när systemet sitter är det riktigt tillfredsställande.
Systemet gör att spelskicklighet belönas mer än hårda rollspelsattribut. Blir du riktigt duktig, kan du i princip vinna över vilken fiende som helst. Det är intressant på sätt och vis, men samtidigt blir det lite väl enkelt efter ett tag. Varje fiendes slag, oavsett om det gäller människa, vampyr, eller monster, signaleras med en symbol. Det gör att du tydligt ser vilket håll du ska parera, och spelmekaniken liknar nästan ”Guitar Hero”. Jag hade önskat lite större variation i fiendens attackmönster.
En intressant värld som pulserar av liv
Spelets absolut största styrka ligger i den öppna världen. Till skillnad från flera branschkollegor, finns det inga tomma utfyllnadsuppdrag. Varje uppdrag är unikt, välskrivet och fullt av konsekvenser.
I min kamp mot vampyrerna så befriar jag t. ex. en bunt mänskliga fångar. Som tack, lovar de att gå med i kampen mot de blodsugande nattvarelserna. Några timmar senare stöter jag av en slump på samma gäng igen. Då visar det sig att de håller på att avrätta en grupp civila, som de anser vara på vampyrernas sida. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Det finns massvis av liknande exempel, vilket gör spelet levande och suget stort för att spela om och testa andra val.
”The Blood of Dawnwalker” är långt ifrån ett perfekt spel, men för varje irriterande bugg hittar jag ytterligare en anledning att fastna vid Coens resa. Jag har nog aldrig spelat ett så frustrerande spel, som samtidigt är omöjligt att sluta spela. Jag kan inte annat än att starkt rekommendera den Polska studions debutspel och hoppas att de täpper till de allra värsta snestegen över tid.
”The Blood of Dawnwalker”
Genre: Action/Rollspel
Plattform: PS5, Xbox Series X/S, PC
Utvecklare: Rebel Wolves
Utgivare: Bandai Namco Entertainment
Släpps: 3 september