Dane DeHaan: ”Valerian” kommer blåsa er av stolarna!

Hans karriär fick sig en ordentlig skjuts efter rollen som strulig tonåring med superkrafter i "Chronicle". Sedan dess har rollerna haglat in över talangfulle Dane DeHaan och efter sin medverkan i "The Amazing Spider-Man 2", där han spelade Green Goblin, har han definitivt en plats bland sin generations mest lovande skådisar.

DeHaan befann sig i Cannes under filmfestivalen för att prata om sin nya film "Two Lovers and a Bear", regisserad av Oscarsnominerade "War Witch"-regissören Kim Nguyen. Filmen handlar om ett par i nordligaste Kanada som bestämmer sig för att ge sig ut på glaciären i ett försök att fly undan sina problem, där "Orphan Black"-skådisen Tatiana Maslany spelar den andra huvudrollen. Och just det, DeHaans karaktär kan prata med en isbjörn också. Som kanske eller kanske inte är någon form av gud. Om det och mycket annat (som hans roll i Luc Bessons andliga "Det femte elementet"-uppföljare "Valerian") passade vi på att fråga den sympatiske 30-åringen.

- Det här är en film jag gjorde för mig själv, för min egen skull. Det är en film och en upplevelse som jag verkligen njöt av att göra, och det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Jag ville verkligen arbeta med Kim, jag var kär i manuset, jag uppskattade att den andra rollen spelades av Tatiana, även om jag inte visste att det var en del av det. Jag kommer aldrig glömma hur det var att vara däruppe i nordligaste Kanada, det var en otrolig upplevelse att vara där så länge och att bo där uppe.

- Jag tror att man måste göra filmer av olika anledningar. Om jag inte hade gjort storfilmer, som jag också tycker är jättekul att göra, så hade jag inte kunnat göra sådana här små projekt. Den här filmen hade nog inte blivit finansierad tror jag. Jag spelar ju in en enorm film just nu, med en budget på 200 miljoner dollar som vi spelar in under sex månader, och jag har verkligen skitkul, men det finns något konstnärligt givande i sådana här mindre filmer som kan vara svårt att hitta i storfilmerna. Och att göra stora filmer gör att jag kan göra små filmer. Jag vet inte om någon någonsin kommer att se den här filmen, och jag bryr mig inte heller, för jag vet att den kommer vara fantastisk och att det kommer att vara så givande att göra den och att den kommer tända min inre eld på något sätt.

- Inte egentligen, nej. Jag hade oroat mig för en Plan B om jag verkligen hade behövt, men det har jag som tur är aldrig behövt. Jag gick på en skådespelarskola i fyra år och när jag hade tagit examen gick det ganska fort för mig att få roller. Jag trodde aldrig att jag skulle få göra filmer, och jag visste inte om jag kunde bli skådespelare. På något sätt bara halkade jag in på det och sedan hände allting väldigt fort. När jag märkte att jag började dra in lite pengar så tänkte jag: "Wow, jag kan nog ha det här som jobb."

- Ja, alltså mina föräldrar är inte alls konstnärer. Min pappa är en dataingenjör och min mamma jobbar med logistik, men när de insåg att det var det här jag verkligen ville göra så stöttade de mig i det.

- Man måste överleva, liksom. Överlevnad är nyckeln. Jag åkte upp en vecka innan inspelningarna startade bara för att få känna på hur det var, och första gången jag åkte ut på glaciären åkte jag ut tillsammans med en man som var den ultimata inuit-snubben, man kände sig säker med honom, och när vi åkte ut för första gången skulle vi bara vara ute i tre timmar men han tog med sig en enorm släde med grejer, och han sa att de aldrig åker ut i naturen, oavsett hur fint vädret är, utan att ta med sig proviant för minst tre dagar. För man vet aldrig vad som kommer att hända. Så det finns alltid en inneboende fara däruppe, och det är kallt som fan. Jag läser så mycket om skådisar som klagar på att spela in filmer i kyla och hur svårt det ska vara, och jag känner bara: "Kom igen!", den här filmen handlar om hur kärleken övervinner alla hinder och då hjälpte det bara mig att det var kallt.

- Det står "I Do", och det har lite olika betydelser för mig. Jag skaffade den på ettårsdagen av mitt bröllop, så det är en sådan sak, men min dramalärare sa också alltid: "Att skådespela är att göra saker", och skolans motto var: "Vi är inte en skola i hur man skådespelar, vi är en skola i hur man gör", så om jag skådespelar så kan jag alltid titta ner på min tatuering och bli påmind om hur jag ska tänka.

- Det är riktigt häftigt, man. Han är så avslappnad och jag vet inte om jag någonsin har haft roligare på än inspelning än vad vi har haft på "Valerian". Vi har spelat in i fem månader nu och det  har verkligen flugit förbi. Han är ett stort fan av filmer, som också råkar ha den största arsenalen av verktyg till sitt förfogande för att göra filmer själv. Han leker hela dagarna, och det har verkligen varit en njutning att jobba med honom på ett sätt som jag inte hade räknat med.

- Det finns likheter i stilen mellan filmerna, och Luc har en typ av retro-futuristisk stil i det han gör som kommer att märkas i "Valerian", men "Valerian" är definitivt en egen film. Jag tror också att mängden av specialeffekter i "Valerian" kommer blåsa er av stolarna.

- Det känns som att jag redan är där i och med "Valerian". Det är som en superhjältefilm, och Valerian själv är mer eller mindre en superhjälte även om han inte har superkrafter. Han räddar universum liksom. Förhoppningsvis!

- Jag tror att det är viktigt att försöka fokusera på arbetet man gör, resten intresserar mig inte så mycket. Du vet, alla sociala aspekter av att vara en kändis tilltalar mig inte nämnvärt, jag älskar bara att arbeta med det jag håller på med. Så jag fokuserar bara på det jag gör samtidigt som jag är noga med att ge tid åt min familj. En hel del klagar på hur jobbigt det är att vara känd, men jag har aldrig fattat det. Du får klä på dig fina kläder och blir fotad i fem minuter då och då, och sedan får du åka runt och göra filmer, jag menar, livet är inte så tufft ändå.

- Jag försöker bara acceptera det eftersom det hör ihop med att jag får förverkliga min livsdröm. Det har hänt att jag har börjat besväras av det men det känns inte bra när det blir så, så jag försöker bara följa med i strömmen på något sätt. Om någon kommer fram och vill ha en bild så är det så mycket lättare för mig att bara ställa upp på det än att hålla på och krångla. Det blir bara jobbigare för mig själv i längden.

- Jag har ett Facebook-konto, och ett Instagram-konto, och jag jobbar på att skaffa ett Snapchat-konto men det är någon snubbe som har tagit mitt namn där. Men jag tror att jag kommer få tillbaka det om några veckor. Jag ber om ursäkt till den personen som har det nu men jag kommer ta det! 

- Kanske, men även om det är fallet så varnar jag dig du andra Dane DeHaan därute,  att jag kommer ta tillbaka det! Jag kommer ha det om två veckor, så akta dig. Jag är däremot riktigt dålig på Instagram. Jag vet inte ens hur man lämnar kommentarer. Jag känner mig som en farfar ibland.

- Philip Seymour Hoffman var min favoritskådespelare. Jag saknar honom. Jag älskar Daniel Day-Lewis också. Och Al Pacino.

- Jag tror att det var när jag såg "The Talented Mr. Ripley" och Philip Seymour Hoffman i den. Han var annorlunda, jag kunde se det direkt. Han var stor, men ärlig, och orädd på något sätt. Han var en enorm inspiration för mig när jag växte upp. Jag såg verkligen upp till honom.

- Paul Thomas Anderson. Wes Anderson. Någon som heter Anderson i efternamn bara.

- Bara ett enda? I så fall: "Dane". *skratt*

- Härnäst väntar sommarledighet för mig, och jag har filmat konstant i två år nu så jag ser fram emot att vara lite ledig och bara vara själv och ta det lugnt. Jag gör nog en film i höst men jag vet inte vad det blir än.