Engelfors-trilogin, som inkluderar böckerna ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Nyckeln”, är den spännande berättelsen om sex unga häxor som räddar världen från ondskefulla demoner och det mäktiga Rådet.
Första delen i bokserien ”Cirkeln” nominerades till Augustpriset i ungdomsklassen och såldes till flera länder redan innan lanseringen i Sverige. Det är en karaktärsdriven historia som varvar magi med vanliga tonårsproblem om vänskap, kärlek och identitet.
När boken sedan skulle bli film var flera läsare med mig överlyckliga, även om produktionen hann sättas på paus innan författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren hittade rätt med Benny och Ludvig Anderssons nystartade filmbolag RMV Film.
Vi ringde upp Sara Bergmark Elfgren för att fråga om arbetsprocessen från bok till film och hur det är att se sitt verk igen tio år senare.
Engelfors-trilogin var en stor succé – vad tycker du var den största utmaningen med att översätta första boken ”Cirkeln” till film?
– Det fanns flera utmaningar. Med ”Cirkeln” ville Mats Strandberg och jag komma bort från den typiska – en ensam utvald räddar världen – och i stället följa flera huvudpersoner. Det ville Levan Akin, som jag skrev manuset med, och jag bevara.
– Sedan gällde det att upprätthålla balansen mellan fantasy och de mer socialrealistiska ämnena. Levan och jag tänkte oss filmen som en coming of age-historia med en fantasythrillermotor. Boken är också mer lik en tv-serie, men det fanns inte på kartan då att välja det formatet eftersom det inte fanns några streamingtjänster som producerade i Sverige vid den tidpunkten. Och SVT skulle aldrig ha satsat så mycket pengar på ungdomsfantasy.
Tio år har gått sedan premiären 2015. Har din uppfattning om filmen förändrats sedan dess?
– Det var en visning av den på Cinemateket i höstas där jag var inbjuden att prata efteråt. Det var jättekul att se den igen på stor duk. Det hade jag inte gjort på tio år, så jag blev lite rörd. Vi var himla ambitiösa och siktade så högt. Vi gjorde saker som ingen annan hade gjort i svensk film förut.
Har du några exempel på vad som var unikt?
– Det fanns stor konstnärlig frihet och ett fint samspel mellan tjejerna, samtidigt var det den mest effekttäta svenska filmen som gjorts vid den tidpunkten. Det var också en utmaning, eftersom vi i Sverige inte har någon direkt rutin kring den typen av produktioner. Levan har nyligen regisserat ett antal avsnitt för ”Interview with The Vampire ”-serien och det var intressant att höra honom berätta om vilket väloljat maskineri som fanns för att arbeta med effekter och stunts.
Du var ju med och skrev filmmanuset – är det något du hade ändrat på om du fick skriva om den idag? Fanns det scener eller detaljer du verkligen kämpade för att behålla?
– Som författare kan man inte tänka så. Jag har jobbat med både film och tv, och det är olika sätt att berätta samma historia på. Det gäller snarare att försöka behålla teman från boken men att berätta om dem på andra sätt. Vi tog till exempel bort Nicolaus, deras vägvisare.
Ja, ångrar du idag att ni strök honom?
– Nej, det var för att de skulle känna sig mer utsatta, att de inte skulle ha någon vuxen att vända sig till. Av samma anledning tog vi bort Mona Månstråle. I en långfilm måste man vara mer ekonomisk med utrymmet. Det finns helt enkelt inte plats för allt.
Hur var det att se boken bli film? Var det något som överraskade dig med slutresultatet?
– Det kan jag inte påstå eftersom jag var med genom hela processen. Jag var med i klipprummet, som är det sista steget där man ”skriver om” filmen. När jag samarbetar med regissörer vill jag jobba nära. Det handlar inte om att vakta på manuset. Jag känner snarare att det är en jordmån något ska växa ur. Ett manus är fortfarande bara ord på ett papper – sedan blir det någonting helt annat. Det är så många oförutsägbara faktorer i filmproduktion att man måste vara följsam. Och man måste lita på regissören som håller i alla trådar och har helhetsbilden. Levan gjorde ett otroligt jobb.
Varför blev det bara en film ? Varför filmatiserades inte ”Eld” och ”Nyckeln” också? Jag ser att ”Cirkeln” ändå hade runt 120 000 biobesökare, enligt SFI.
– Vi hade kunnat göra fler tror jag. För det var inte som det sagts att filmen inte gick bra. Men den gick inte lika bra som folk hade hoppats på. Och man tittar på kurvan för biobesökare av svenska filmer då, så var den tyvärr på väg ner. Jag tror vi hade kunnat göra fler, men vi var utmattade. Det var tufft att göra den eftersom vi siktade så högt. Men filmen blev fin och vi gjorde något banbrytande. Jag är stolt över den.
”Cirkeln” är väldigt mycket en samtidsfilm – hade du gjort några justeringar för att uppdatera den á 2025? Den populära TikTok-hashtagen WitchTok för häxkonst kanske?
– Ja, första boken kom i en tid då folk precis börjat skaffa sociala medier. Mellan att ”Cirkeln” kom ut och ”Nyckeln” lanserades var det jättestor skillnad. Plötsligt hade alla en smartphone, vilket bara journalister och rika människor hade haft förut. I boken finns bloggar och de har något liknande Facebook, men de använder inte sina mobiler på samma sätt som vi gör idag. I filmen har de i alla fall smartphones. Men vi försökte undvika att lägga alltför mycket fokus på teknik i både filmen och boken, så det inte skulle kännas för tidsbundet. Det är kanske en bidragande orsak till att den fortfarande läses, vilket är jättekul.
Om du fick välja att filmatisera någon av dina andra böcker – vilken skulle det vara då och varför?
– Jag har fått förfrågningar men det har inte känts rätt. Men det kan absolut bli aktuellt om jag hittar rätt personer att samarbeta med. Jag tänker dock att både ”Norra Latin” och ”Grimm” är hopplöst litterära. Jag gillar att utnyttja den formen av media som jag skriver för. ”Ö” är kanske mest lämplig då. Den var också en filmidé från början och är nog lättast att adaptera. Men just nu sitter jag still i båten.
Du har också förmånen att jobba med både manus, dramatik och romaner och precis som du säger har de olika syften och olika fördelar. Man laborerar med formaten på olika sätt.
– Det kan absolut bli aktuellt om jag hittar rätt personer att samarbeta med och timingen är rätt. Jag tänker dock att både ”Norra Latin” och ”Grim” är hopplöst litterära. Min senaste roman ”Ö” är kanske mest lämplig då. Den var delvis en filmidé från början och är nog lättast att adaptera. Men just nu sitter jag still i båten.
Läs också: Mats Strandbergs ”Färjan” blir miniserie på SVT