Bakom kameran på ”The Shape of Water” - så gjordes vinterns vackraste film

Den danske filmfotografen Dan Laustsen har varit med i allt från en Wallander-film till ”Silent Hill” och ”John Wick 2”. Nu jobbar han ihop med Guillermo del Toro för tredje gången, på fantasy-berättelsen ”The Shape of Water”. Under sitt besök på Stockholms filmfestival berättade Laustsen för MovieZine om hur den vackra sagan blev till.

Hur halkade du in i ditt yrke?

- Jag utbildade mig till modefotograf i Köpenhamn för många år sen. Jag blev så trött på det, och när jag var 21 år ville jag inte göra det längre. Jag drömde om att bli fotograf åt National Geographic, men det var nästan omöjligt. Min syster såg en annons från Danska filmskolan som sökte filmfoto-elever. Jag visste inget om film, jag ville ju fota människor runt om i världen. Min syster övertygade mig om att försöka.

- När jag fick komma på intervju, var jag övertygad om att det inte gick så bra. Alla där hade drömt om att göra film sedan de var fem år gamla. Men jag hade åtminstone fina bilder att visa dem. Jag kom in, och jag var klassens svarta får under det första året. Jag visste som sagt inget om film, men jag var bra på foto, och så småningom lärde jag mig resten. Jag gick ut när jag var 25 år och fick direkt jobba med min första långfilm. Sen dess har jag bara fortsatt.

Och nu gör du några av Hollywoods vackraste filmer. Något måste du ha gjort rätt.

- Ja, filmskolan blev en riktigt bra erfarenhet. Alla hade kul och vi stöttade varandra. Man var inte rädd för att lära sig något tillsammans. Min bakgrund är anledningen till att jag är där jag är nu. Jag kom till Hollywood år 1996 för att göra en remake på danska ”Night Watch”. Producenterna var Bob och Harvey Weinstein, som alla talar om just nu. De såg våra dagliga tagningar och tipsade Guillermo (del Toro) om att kolla in mitt filmfoto. Han gillade vad han såg, och frågade om jag ville jobba med honom på ”Mimic”. Det var hans första amerikanska film och min andra. Sen såg vi inte varann mer på femton år. Han ångrade sig förstås (skratt). Han ringde upp mig när han skulle filma ”Crimson Peak”.

 

Dan Laustsen med huvudrollsinnehavaren Sally Hawkins.

 

Hur är det att jobba med Guillermo del Toro?

- Han är en mästerlig filmskapare. Ett nöje att arbeta med. Han är fantastisk som regissör och har otroliga idéer. Det är alltid trevligt att jobba med någon som har en så stark vision. Vi har samma idéer och smak när det kommer till ljussättning och kameraarbete, så det är inte svårt. Vi är nästan alltid överens. Konceptet är ju hans, och alla vi andra är där för att fullfölja hans vision. Vi är en stark grupp med en stark ledare. Han är inte krävande men han är bestämd med vart han vill ta filmen.

Hur mycket kan du själv bidra med?

- Vi pratar om hur filmen ska se ut, hur miljöerna ska ljussättas, vilka färger vi ska använda, hur kameran rör sig. Det är ett nära samarbete.

Filmen ser ut som en vacker saga. Var hämtades inspirationen ifrån?

- Vi har egentligen aldrig tittat på andra filmer som referens. Han tog fram skisser på miljöerna och han visste vilka färger han ville använda. Jag kunde komma in och säga att en viss färg kanske bör framhävas mer. Vi talade varje dag, vi jobbade ju tillsammans i femton timmar om dagen. Vi hade en idé om att den skulle se ut som en svartvit film, fast i färg. Men inte lika färgstarkt som ”Crimson Peak”. Han ville inte använda rött, förutom när det gäller blod och död. Enbart vattenfärger, eftersom det handlar om en fiskman och en, ja vadå, en fisktjej? Så hennes lägenhet är till exempel grön- och blåaktig. Hemma hos grannen blir färgerna mycket varmare. När hon sedan blir förälskad i fiskmannen, i badrumsscenen, ändras färgerna igen till mycket mer gyllene. Så vi lekte med färgerna, redan på manusstadiet.

 

Guillermo del Toro med sina skådespelare på inspelningen av "The Shape of Water".

 

- Samma sak gäller kamerans rörelser. Vi filmar aldrig en ”master”, en övergripande helbild. Det gör de flesta filmer, med kameran stående i ett hörn, innan de går in på närbilderna. Vi tar det klipp för klipp. Det gör att filmen blir så vackert ihopklippt. Han designar scener en tagning i taget, och han vet precis hur han vill ha det. Därför känns det som att kameran är liksom under vatten hela tiden. Tänk på hur det ser ut som att kameran flyter. Det är mjuka rörelser, och det är något vi talat mycket om. Vi spenderade mycket tid för att få till den känslan av en enda, mjuk rörelse.

Vad blev den största utmaningen?

- Första och sista scenen, scenerna under vatten. De filmades med rök och filmprojektorer, för att få fram rörelsen i röken och en känsla av att man är under vatten. Det är tekniskt rätt komplicerat. Studion var fylld med rök och rörelsen kommer från en filmprojektor. Där fanns inget vatten alls!

- Den mest romantiska scenen vi spelade in är när Sally (Hawkins) och fiskmannen blir kära i badrummet. Den där gyllene looken, som jag berättade om. Det var fantastiskt att se. Hela filmen var fantastisk att filma, manuset är underbart och alla skådespelare och teamet älskade vad de gjorde. Men det var en tuff inspelning också. Budgeten på 20 miljoner dollar är inte mycket pengar. Vi var tvungna att använda dem smart. Men den fungerar bra, tycker jag.

 

Allt ljus på Keanu i "John Wick: Chapter 2".

 

Du gjorde nyss också ”John Wick 2”, de där filmerna har en rätt speciell färgskala. De är snyggare än de flesta actionfilmer.

- Jag träffade Chad (Stahelski) inför ”John Wick 2”. Då hade ”Crimson Peak” inte kommit ut än. Han hade sett trailern, och det var enda anledningen till att han ville träffa mig. Han bad mig flyga till New York för ett möte. Han hade gjort den första ”John Wick” och ville göra en mer modern och färgstark uppföljare. Jag gillar svärta. Jag gillar kontraster. Jag gillar färgstarka bilder. Vi försökte göra filmen så snygg och stilistisk som möjligt, för vanligtvis är actionfilmer lite ”all over the place”. Men inspirationen kom från ”Crimson Peak”. Jag tog med mig de starka färgerna till ”John Wick 2”. Mycket LED-lampor, rött och blått, för att försöka göra det… inte färgstarkt, men stilistiskt.

Vad är tricket för att få det att fungera? En karaktär kan inte gå omkring i neonljus hela tiden.

- När man har en skådespelare som Keanu Reeves, som har ett markant ansikte, måste man ljussätta det respektfullt. Det är en utmaning. Många gillar inte skuggor, de tycker att man ska kunna se hela ansiktet. Men jag anser att folks ansikten blir mycket mer uttrycksfulla och intressanta när man leker med ljuset. Som man gjorde på 40- och 50-talet med alla vackra, svartvita filmer. Tar man med sig den idén till år 2017 blir det kraftfullt, och ett mycket bättre sätt att berätta en historia.

- Mycket av det vi gjorde kom till på samma dag. Vi la ut lite LED-lampor och tänkte att ”det kommer se coolt ut”. Det blev lite ”all over the place”, men det var superkul. Och det såg fantastiskt ut! Nu ska vi göra trean också. Då måste vi hitta på ännu galnare saker.

 

 

Det måste vara väldigt annorlunda mot att jobba på en svensk film, som ”Simon och ekarna”.

- Jag älskade ”Simon och ekarna”. Jag gillar berättelsen och tycker att Lisa Ohlin gjorde ett otroligt jobb med den filmen. Självklart är det en helt annan budget, men ändå… Det är en underbar film. Vi fick tyvärr inga priser för den, ingen förstod den, men så är det ibland. När man har en regissör med en stark vision som Lisa, eller Guillermo eller Chad, så blir det mycket enklare att berätta en historia. Visst, det är en historisk film. Man har inte samma kreativa frihet som i ”The Shape of Water”, man måste vara mer realistisk. Men jag tycker vi fick till även den historien med en rörlig kamera och stämningsfullt ljus.

- Wallander var mer som en tv-serie. Även den gjorde jag med Lisa. Men då är man så upptagen. Nu har jag inte sett den på länge, jag minns att den var okej. Men ”The Shape of Water” är något helt annat. Och 20 miljoner dollar är ändå mycket pengar.

Har man friheten att sätta sin egen prägel även på en Wallander-film?

- Jag hoppas det. Det viktigaste när man gör film idag är, enligt mig, relationen mellan en regissör och hans fotograf. Har man en god relation, och har man samma åsikter och smak när det kommer till ljus och kamerans rörelser, så spelar det ingen roll hur stor eller liten budgeten är. En stark relation är det viktigaste. Självklart är berättelsen också superviktiga. Men om man ska vara gift i 4-6 månader blir det oerhört tufft om man ska slåss varje dag.

- Det fina är Guillermo är att varje dag är kul. Vi är överens om allt vi vill göra. Det är tuffa arbetsdagar, men han vet vad han vill och jag vet hur jag ska åstadkomma det.