För fem år sedan släppte James Gunn den film som i min mening är hans bästa hittills, och även en av de bästa serietidningsfilmer som gjorts: ”The Suicide Squad”. När den nu firar jubileum så tänkte jag passa på att gå igenom precis varför den är så himla bra, och varför du ska ta och spana in den bums om du på något vis lyckats spendera de senaste 5 åren med att undvika den.
Helt rätt för James Gunn
”The Suicide Squad” följer en premiss som de flesta med någorlunda koll på superhjältar kan utantill vid det här laget: USAs regering buntar ihop ett gäng mer eller mindre effektiva och psykiskt instabila superskurkar och tvingar dem med hot om våld och löfte om frihet att utföra lika livsfarliga som osmakliga black-ops-uppdrag i största hemlighet.
Premissen är helt rätt för James Gunn, vars stora styrka är att jonglera en ensemble udda karaktärer med tveksam moral. Att han har en känsla för humor som är allt annat än barntillåten gör att han dessutom kan släppa loss betydligt mer här än i ”Superman” eller ”Guardians of the Galaxy”. ”The Suicide Squad” spelar på alla Gunns styrkor på sätt som ingenting gjort varken förr eller senare.
Gunn förstår dessutom sitt källmaterial, något han visar redan i filmens (helt underbara) inledning, då vi följer ett mindre lyckat anfall mot en strand, som är lika delar roligt och brutalt.
Karaktärerna är urhärliga
Gunn syr ihop sin ensemble smart. Vi har en tydlig protagonist i Bloodsport, Idris Elbas cyniske lönnmördare som bara är med för att kunna rädda sin dotter ur fängelse. Han ställs mot John Cenas Peacemaker, en ideologiskt driven massmördare, som genuint tror på det uppdrag att han fått att utföra, och får en ny dotterfigur i den godhjärtade Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som inspirerar sina kamrater till att göra gott.
Vi har också Rick Flag (Joel Kinnaman), den rättrådige soldaten som ska hålla reda på hela gänget; King Shark (Sylvester Stallone), en evigt ensam jättehaj med en tendens att äta upp sina ”vänner”; Polka-Dot-Man (David Dastmalchian), en osäker mördarmaskin med extremt mammakomplex, och så klart Harley Quinn, Margot Robbies oberäkneliga clown.
Ensemblen får stötas och blötas mot varandra, och skalar i processen av lager, utvecklas, och knyter band. Till skillnad från i exempelvis ”Guardians of the Galaxy” finns här dock en inneboende tragik, dels då långt ifrån alla överlever, och även för att de motsättningar som finns i gruppen sliter isär en del av de vänskaper som hinner bildas. Gunn har mandat att fimpa karaktärer, och är, precis som Amanda Waller, inte rädd för att göra det. Insatserna blir därmed oerhört mycket högre.
Gunn använder dessutom sina karaktärer för att säga något, utan att någonsin falla i fällan att predika för sina tittare. Det faktum att exempelvis Peacemaker och Flag har olika utgångspunkter innebär att de också har olika uppfattningar i hur – eller ens om – uppdraget ska slutföras. Det leder till intressanta konflikter som kan lyfta intressanta frågor utan att för den sakens skull trycka ner budskap i halsen på tittarna.
Ett visuellt spektakel
”The Suicide Squad” är dessutom en riktigt snygg film. Det märks att Gunn haft en tydlig visuell vision – vilket han i ärlighetens namn alltid har – men här är den på topp. Miljön används i historieberättandet på ett lika smart som roligt vis, och oavsett om det är actionsekvenser där kroppsdelar exploderar eller promenader genom regn så ser allt vansinnigt bra ut.
När ”The Suicide Squad” nu fyller 5 så är det dags att fira, och passande nog har den nu kommit till Netflix! Se den där, eller:
- Streama på HBO Max
- Hyr eller köp på Viaplay, Prime Video, Apple TV eller SF Anytime.
