Bioaktuella Amanda Lindh: "Det finns bara en skräckfilm jag vågar se"

 

Själv undviker hon helst läskiga filmer, men det finns en enda hon klarar av att se - med ett särskilt knep:

 

- Filmen "Hush" har jag sett tre gånger. Varje gång en kompis frågar så föreslår jag den. Och jag låtsas då att jag inte har sett den. Det är tryggt när man vet vad som ska hända, säger Amanda med ett skratt.

 

När MovieZine möter den 23-åriga skådespelerskan får vi också höra exakt hur otäckt det är att filma på en nedsläckt nöjespark, och vad drömrollen skulle vara.

 

 

 

- Otroligt kul, men också läskigt. Jag är ju så otroligt lättskrämd. Vi behövde släcka ner parken så det var helt kolsvart. Och skulle man gå på toa fick man gå runt med sin lilla ficklampa, blad all Halloween-dekor... Bara det var läskigt! Men sen är det också en barndomsdröm att få ha en nöjespark för sig själv efter stängning.

 

 

- Jag brukar åka dit med min familj nästan varje sommar. Det är så kul, vi brukar ha det som tradition. Jag har varit där jättemycket, och hade då en väldigt bra bild av Liseberg. Man har många roliga minnen därifrån. Nu är jag lite rädd, skrattar hon.

 

- Man får såklart en annan syn på det. Det blir mer jobbrelaterat när man är där. Men jag tycker fortfarande att parken i sig är otroligt rolig och mysig, när det inte är Halloween.

 

 

 

- Jag skulle säga att det finns lite likheter mellan Bianca och Jenny. Med Bianca är det mycket temperament. Det slängs i dörrar, hon är ganska kaxig... Det skulle jag säga att Jenny också är. Men Jenny har mer status. Hon är lite av den populära tjejen i skolan som leder det här gänget. En liten diva, liksom. Då är Bianca lite mer "på jorden".

 

 

- Rent generellt så är det svårt i en skräckfilm. Fokus ligger ju mest på att skrämma. Det ska vara läskigt. Karaktärsuppbyggnad är svårt att hinna med. Men jag tror att vi, hela casten, försökte jobba mycket med relationer till varandra. Att det skulle finnas en bakgrund till varför vi agerar som vi gör, och säger som vi gör. Det är det fina med "Karusell" att det kommer fram något under tidens gång, att det finns en mörkare mening. Mer betydelse än vad man får i andra skräckfilmer, där det bara är mord, mord, mord. Här finns det en en anledning, en baktanke med allting.

 

 

 

- Usch... det var svårt! Men jag tror vi behövde bryta av den här seriösa stämningen. Så vi, speciellt jag och Wilma (Lidén) som har mycket scener ihop, vi skrattade jättemycket. Ibland kunde vi skratta precis till tagningen började. Jag tror man behövde bryta av den jobbiga stämningen med skratt.

 

- När man hör "tagning" får man utgå ifrån: "okej, vad har vi utgått ifrån, vad har hänt". Men det är jobbigt. Det märker man på kroppen också - att komma upp i varv varje gång och få upp andningen. Men vi kunde ställa oss upp och hoppa för att få igång andningen. Plus att vi sprang så mycket! Flåset var redan där. Det var som ett maraton varje gång. Det är få scener som är stillasittande.

 

 

 

- Det stämmer. Jag gick i tvåan på gymnasiet. Då hade jag 80 procents frånvaro för att jag filmade "Bonusfamiljen". Skolan kom med ett val: "Antingen kommer du på lektionerna eller så får du hoppa av." Då tackade jag för mig, och har filmat sen dess.

 

 

- Nä, absolut inte! När man väl hittat det man vill göra så är det bara att köra.

 

 

- Jag har alltid sett upp till Saga Norén - jag älskar "Bron". Inte hennes roll i sig, men jag älskar krimdraman... Med min korta studietid kommer jag inte kunna bli kriminolog, troligtvis, men det är en roll jag har velat haft länge. Om jag inte kan lösa mord i verkligheten skulle jag gärna lösa mord på film.

 

 

 

- Vet du, jag har aldrig någonsin tänkt på skådespeleri. Det var bara en ren slump att jag hamnade här. För jag var så inställd på att bli dansare.

 

- Jag gjorde en reklamfilm och fick provfilmning för "Bonusfamiljen". Men jag ville inte gå dit. Jag stod i dörren på väg in, jag var 13 år, och tänkte "nej, det här är inte jag". Jag vände i dörren. Då sa mamma: "Gå bara dit. Vad är det värsta som kan hända?" Då var faktiskt castarna helt lyriska! Det var ju kul, jag fattade ingenting. Jag hade aldrig tänkt den tanken.

 

 

- Nej, nej, nej! Jag är som sagt otroligt lättskrämd. Det är ingenting jag själv skulle sätta på. Men jag tycker det är otroligt kul just kring Halloween. För att komma i rätt stämning är det otroligt passande just med skräckfilm. Då är det enda gången. Det som är så skönt med "Karusell" är att jag vet vad som händer - jag skriker ändå, men jag är förberedd.

 

- Det finns en skräckfilm som heter "Hush". Den har jag sett tre gånger. Eftersom att varje gång en kompis frågar "ska vi se skräckfilm?" så säger jag: "Jag har en som jag hört ska vara bra...!" Då sätter jag på "Hush" för jag vet vad som händer. Jag säger inte att jag sett den innan, haha! Det är mitt knep. Det är den enda jag kan se.