Actionkomedin som borde vara actionskräck

15 September 2013 | 11:01

Actionkomedin som borde vara actionskräck

"Kan det här verkligen vara sant?" är en tanke som far genom huvudet vid fler än ett tillfälle under "Pain and Gain". Varning för spoilers!

Filmen om de tre muskelknippena som kidnappar, torterar, utpressar och mördar, och gör det så korkat och klantigt att det blir till en komedi, är så osannolik att filmen vid flera tillfällen stannar upp för att påminna publiken om att den fortfarande är sann.

Men "Pain and Gain" är trots det inte 100 procent sanningsenlig. Skulle filmen hålla sig helt till den sanna berättelsen så skulle den heller inte kunna vara en komedi, snarare en skräckfilm. Och dessutom en så osannolik skräckfilm att den inte alls skulle fungera. Istället blir det en riktigt underhållande, intensiv och actionfylld filmupplevelse man inte vill missa.

Grundhistorien är densamma i verklighet och film. Ett gäng bodybuilders tröttnar på det ordinära livet och kokar ihop en kidnappningsplan. Efter flera misslyckade försök får de tag i offret. De torterar honom tills han skriver över sin förmögenhet på dem, sedan försöker de döda honom, genom att köra in hans bil i ett betongblock, sedan tända eld på bilen med honom i, och när det misslyckas köra över honom. När gänget förstår att mannen överlevt, letar de upp honom på sjukhuset för att slutföra sin plan, men vid det laget har han skrivit ut sig själv och flytt, trots sina svåra skador. Samtidigt lever gänget livet för hans pengar.

Att överleva sådana händelser kan bara inte vara bra för psyket.

Nästa offer, ett förmöget par, skulle även de kidnappas och utpressas, men i ett bråk råkade gänget först döda mannen, sedan ge kvinnan en dödlig dos av lugnande medel - för hästar. För att bli av med kropparna sågades de upp med motorsåg, för att sedan brännas på en grill. Inte bara händerna, som i filmen, utan hela kropparna. Vad männen inte tänkte på var att kremering kräver uppemot 1 000 graders värme...

Detta hände faktiskt, på riktigt, 1994-1995.

Även om det finns många komiska inslag i den sanna historien om de träningsberoende muskelknippena som kidnappade, torterade, utpressade och mördade är det svårt att bortse från det rent fasansfulla, mardrömslika i händelseförloppet. Därför har också väsentliga ändringar gjorts i filmen. Där skildras till exempel mannen som kidnappades som en sliskig, kallsinnad miljonär som förtjänar sitt öde. I verkligheten var han långt från sådan, det vittnar flera av de inblandade om. Men det blir betydligt lättare att sympatisera med filmens huvudkaraktärer om publiken ogillar deras offer. Särskilt när förövarna spelas av riktigt skickliga, övertygande skådespelare. Mark Wahlberg ("Ted", "The Fighter") spelar den karaktär han gör allra bäst, den cyniskt komiske men ändå sympatiske antihjälten, och Dwayne Johnson ("The Scorpion King", "Tooth Fairy") får äntligen bevisa att han kan agera utöver att spänna musklerna. Även om man inte direkt "hejar" på dem, väcker de åtminstone sympati.

Ju mer jag läser om de verkliga händelserna bakom filmen, desto mer häpnas jag av filmens vågade tilltal. Att göra "good guys" av några riktigt, riktigt "bad guys", att göra komedi av fasansfulla händelser, och framför allt att ändra detaljerna i de verkliga händelserna just så mycket så att filmen fungerar som actionkomedi samtidigt som den ligger så pass nära de verkliga händelserna att filmen enkelt kan förväxlas med verkligheten. Det är inte konstigt att flera av de inblandade - drabbade och anhöriga - har sparkat bakut och protesterat mot Michael Bays historietolkning.

Och, for the record, det där med tån, det hände aldrig i verkligheten.